Vreeswijk och Helvete

Igår gästades Skavlan av Turbonegros sångare, Hank von Helvete. Eller Hans Husby som han egentligen heter. Anledningen är givetvis den att denne norrman ska gestalta Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen om den svenske trubaduren. Väl på tiden anser jag. Inte att Hank ifråga får agera på vita duken, utan det faktum att en film görs om Cornelis Vresswijk. Ja, nån superstjärna var trubaduren inte, men väl ett inslag i svenskt musikliv värd all sin beaktning även såhär i efterhand.

Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

Det oidentifierbara magnifika

I musikindustrin pratar man om det. Man kan alltså inte nämna ledande koncept för att uppnå det, man vet det först när man upptäckt detta det. Du kan ha de kriterier som krävs för att uppnå det – men du kan likväl sakna det. Det finns band och singelakter som är på-pappret-bra. Alla ingredienser man eftersöker blixtrar med sin närvaro, men man sitter ändå där och undrar varför det inte funkar.

”Ja, det är bra melodier, riktigt bra. Schysst arrangemang. Rösten är tokbra. Snyggt omslag. Vad hette de nu igen? Alltså, det här fastnar inte.”

Å andra sidan kan du sitta där och fråga dig varför det bultar envetet i bröstkorgen. Karisman av vad du ser, hör eller känner är oundviklig och fullkomligt total. Du kan fråga dig varför, men var inte alltför säker på att svaret alltid finns där.

Det inträffar i upplevelser av de många olika slag som finns att tillgå. Konst, teaterupplevelser och framförallt musik.

Av alla de uppträdanden och inspelningar som Fleetwood Mac-sångerskan Stevie Nicks genomförde finns det en legendarisk videoupptagning som utmärker sig bland mycket av vad jag hört tidigare. Under en fotosession för Rolling Stone Magazine för lite drygt trettio år sedan beslutar hon sig således för att sjunga. Sminkösen tar ett steg tillbaka, lyssnar och de medmusiker som finns på plats följer efter:

Kafé Oasen och ungdomlig trots

Vi hade i mitten av 90-talet ett kristet fik här i staden som hette Kafé Oasen, en sorts samlingsplats där överförfriskade ungdomar vallfärdade för att få sig en kopp kaffe och en macka. Till slut blev det standard att under sena timmar dra sig mot Oasen för att dels värma sig, dels ta tillvara på den obekväma nykterhet som smög sig på efter kalla nätters lika kalla morgontimmar.

Ingen av oss blev särskilt religiös, vilket jag antar var meningen med fiket. De som stod bakom idén hade i all välvilja goda intentioner, men vi som gick dit ville huvudsakligen uttrycka vår misstro mot kristendomen – vilken vi ansåg som hyckleri givetvis – dricka kaffe, äta macka och slippa kylan. Själv hade jag ett uppochnedvänt kors jag gjort i träslöjden runt halsen. Nån Dissection-tisha hade jag ännu inte råd med, men jag fick sitta vid samma bord med de äldre som hade. Emellanåt också kasta onda fjortisblickar på missionärerna. Vi hade ett antal profiler som garanterade att bibeln ifrågasattes såväl verbalt som fysiskt. Jag minns särskilt en av dessa konversationer där en cykelreparatör var maniskt övertygad om Kristi budskap.

- Du menar alltså på allvar att jag kan typ, få den här stolen att levitera om jag bara tror på Gud tillräckligt?
- Absolut. Om du inte lyckas så är det för att din tro inte är tillräckligt stark.
- Jaha. Men lyft den då?

Stolen stod stadigt och rörde sig inte ur fläcken. Några helger därefter var jag så packad att jag slumrade till där i min stol. Sedan vaknade jag i ett annat rum med ett tiotal människor mässandes kring mig. Inklusive cykelreparatören. De menade på frälsning, jag menade på hjärntvätt.

Oasen blev ingen succé utan istället utfördes diverse dåd mot fiket, kanske för att vi i Nässjö under denna tid var starkt påverkade av vad som föregick i Norge, där man i Bergen under 90-talets första hälft hade en idag kultförklarad black metalrörelse. Bra musik, men också kyrkbränder och dessvärre också mord. Ja, om vi hade en ungdomsscen här i Nässjö så var den hur som helst motsatsen till allt vad Kafé Oasen stod för.
Ett annat fik öppnades i närheten, vilket slutade i att jag själv fick åka polisbil därifrån då jag råkat i handgemäng med en intet ont anande präst. Idag är dessa bara ungdomssynder från förr och tyvärr fick dessa religiösa uttryck stå offer för bland annat min egen ungdomstrots, av vilken vi alltid haft gott om i Nässjö. Vad som gäller nuförtiden vet jag inte, men jag hoppas att man lyckats kanalisera Nässjökidsens bitterhet gentemot något mer rättvist mål än nattöppna kaféer.

What Chopin had to say

Den hyperaktive dirigenten Benjamin Zander förklarar på TED det fantastiska med klassisk musik.

”Follow the line all the way from B to E and you’ll hear everything Chopin had to say.”

Det är ofta sagt att alla människor faktiskt älskar klassisk, de vet bara inte om det.

Återvändo

Ty, jag har nu gjort en vända till Kulturstan, därefter spinoffen KDebatt. Men det är nog ändå så att en helt fristående blogg är nödvändigt, men inte kan jag för den sakens skull förorsaka gemenskapen och besökarna på KDebatt. En lösning på detta kallas för att tvillingblogga. Ja, jag har således två bloggar, samtidigt. Var lugn, det räcker med att du kommer ihåg en av dessa adresser.

En återvändofaktor är också att i trädan som pågått – drygt 9 månader – så är besökarantalet fortsatt aktivt, lite drygt 1500 besök per månad, vilket får sägas vara en skara surfare jag gärna tillgodoser mig.

Som synes så har en del förändringar skett; min nuna är borta och headern är ny. Samt har en del inlägg rensats bort till förmån för mer nyare tankar. Jag håller sällan med mig själv om tidsspannet mellan utropsteckena är alltför stort. Borta är också galleriet med mina tavlor. Detta av flera skäl; alla är sålda, samt att de tillhör en period som sedan en tid gått i graven. Vad som siktas i ateljén är helt andra saker numer. Allt annat är konsthistoria. Jag har även fått lite klagomål på att nya grejer sällan läggs upp – har man en konstnärsblogg så måste man väl förihelvete visa lite grejer? Jo, men så är det ju och en blöt kväll häromveckan fick jag till och med ett muntligt klagomål som resulterade i lovord från min sida att bättra mig. Jag kan bjuda på lite datorklotter sålänge. Verk gjorda för den rastlösa handens skull, ungefär.

Sedan kommer arbetet med pergrunditz.com återupptas för att skapa en hemsida i anknytning till bloggen. Men det är ett projekt som ännu befinner sig på idéstadiet, trängandes med idéer av annat slag.

Jag bor intill en brottsplats

Tydligen så är det en fördel att leva i en spännande och turbulent tid om man söker bli ihågkommen då ens nära och kära reser ens gravsten. Fan, hade jag bara levt på 1800-talet och i Paris hade jag varit rik nu. Ganska död förvisso.

Hursom, det kan hända saker även idag.

Runt midnatt så hörs en fruktansvärd smäll och min ingivande teori var att en stridsvagn kolliderat med huset, sån vibration var det. Lamporna blinkade och min hund Pompe verkade nära ett nervöst sammanbrott. Gick ut på altanen och ja. Brottsligheten nådde Nässjö för ganska längesedan och den har även drabbat mig i unga år. Nu visade den sitt fula nylle återigen. På parkeringen utanför där jag bor möter jag det här, nån som sprängt en bil:

Klart som fan att folk vill bo på landet.

Pretto avslutningar

Jag tänkte ta itu med ännu en flersidig dokumentation av vår allomfattande konsthistoria, men fan vet om jag inte sparar dessa idéer till framtida förläggare istället. Jag vill ha en i allra högsta grad seriös, gärna dödsallvarlig blogg med allehanda akademiska inriktningar fylld av livsbejakande klokhet, tunga visdomsord och gravsdjupa filosofiska vrakdykningar. I alla fall när jag känner för det.

Men så märker man att det är de där vardagliga små inläggen som behandlar just vardagsgöromål som faktiskt renderar i  besökare. Tio rader max, en bild på det här och en pretto avslutning. Förresten, när vi ändå snackar pretto avslutningar; när jag skulle börja gymnasiet gjorde den lokala tidningen en artikel om mig med rubriken ”Per ska bli estet”. Där stod jag på sidan tre, iförd skinnjacka, svart måsvingefrilla och en direkt bitter uppsyn.
Artikeln i sig var okej, det skrevs en del om mitt utseende. Hade smycken på den tiden, bland annat ett stort metallhalsband. De skrev vidare om mina planer som konstnär, lite om min bakgrund som bildintresserad och vilka förebilder inom konsten jag hade. Zorn fanns med vill jag minnas.

Sen crescenderar allt i den här pretto avslutningen. Jag citerar;

…och jag ser i Pers ögon ett ljus som överglänser ljuset från berlocken kring hans hals. Ett ljus som antyder framtidstro.

Tack för den fröken journalist. Tack så hemskt mycket.

Nu kom jag ifrån ämnet, det var väl åndå sådär spontant och vardagligt?

Version nô 25

Aaaahhh…

Jag är kattvakt nu i helgen, min syster och hennes pojkvän besöker malmö’ska regioner och lotten faller på mig att ge den där håriga gnällspiken mat. Så nu har jag en central trea för mig själv. Well, det är ganska bra ändå. Jag har med mig gitarren och ikväll ska jag avsluta en låt jag skrivit på i.. Ja, det är väl ungefär 12 år nu. Utan att överdriva faktiskt.

Jag satt på högstadiet och spelade en ganska så känd gitarrdänga och jag provade att spela ackordföljden i refrängen baklänges. Sen lade jag till ett ackord i mitten, satt och nynnade lite och fick fram en melodi som faktiskt hängt med sedan dess. Inser nu att låtfanskapet hängt med halva mitt liv. Herregud.

Musik är fascinerande. Man brukar prata om att musikkomposition inte handlar om att ”skapa” utan att ”hitta”. Varje liten melodi som uppkommer har redan en färdig vers, refräng eller övrig komposition som passar perfekt. Det gäller bara att hitta dessa. Musik är till stor del som att måla faktiskt. Du har motsatsackord precis som motsatsfärger och olika alternativ på dessa. Precis som i måleri så är det detaljer som harmonierar och bildar en stor helhet, och precis som i måleri så kan man i frustrerande situationer få för sig att slå sönder skiten eftersom en ynka liten ton får spektaklet att låta dansband.

Så, jag är nu inne på version.. 25. Fick bläddra lite i blocket och nog är det ändå version 25. En tolvårig melodislinga som renderat i 25 versioner och jag tror mig nog att 25 idag kommer bli mitt lyckotal för den känns helt rätt.
Det är lördag, men istället för att fira påsken tänker jag slå mig ner framför min svågers 50-tumsteve, trycka på mute och yla arslet av mig.

En kreativ lördag lär det bli i alla fall. Min hund Pompe har tagit sitt första vårdopp och trots att jycken numer mäter 7 år så finns där inga tecken på att han tänker ändra sitt valpbeteende. Han galopperade ut på bryggan i högsta fart och satte helt säkert världsrekord i både längdhopp och höjdhopp samtidigt.

Det moderna måleriets pionjärer

Det är kul att börja bena i den där fisken, om vilken aktör genom vår världsomspännande konsthistoria som egentligen var den förste utövaren av modern konst. Eller vem som stod för startskottet, alltså pionjären – han eller de som lade grunden.

Själv tillhör jag den sortens personlighet att jag gärna vill ha ett bra svar på det här. Eller i brist på det, i alla fall veta hur det ligger till och vilken målare som inspirerades av vem. Ett svar på den här frågan, i alla fall ett definitivt sådant, är nog omöjligt. Självklart är det så, eftersom ingen ens vet vad modern konst är för något, mer än att det är konst som började figurera någonstans där startskottet gick för den industriella revolutionen. Och givetvis är det helt omöjligt att nämna enbart en konstnär som stamfader, de var flera. Samt lika självklart måste man ta i beaktande olika rörelser och i så fall varifrån dessa hämtade sina idéer.

Men, man kan ju givetvis spekulera lite. Om vi för stunden lägger redaymades, installationer och performances åt sidan och ägnar oss åt bildkonst, då främst måleri - då blir det lite lättare. Duchamp lär vända sig i graven då jag förutom nu, inte tänker yttra ett ord om hans pissoar.

Paul Cézanne

Och intressantare än så blir det. Om vi tar den generella sanningen att det skulle vara Cézanne och Van Gogh som stod för modernt måleri så är vi ute på rätt spår i alla fall ett sammanhang. Båda dessa var missförstådda i olika grader, och det är modernt så det förslår. Men givetvis kan man inte blunda för att Van Gogh kanske var den första riktiga expressionisten och där jämte befann sig Cézanne som troligtvis var den första att syssla med något som kunda liknas vid kubism. De båda nämns även som impressionister, eller post-impressionister. Och backar man lite, eller åtminstone flyttar sig åt sidan, så finnes en rad aktörer som stod på samma plattform eftersom vi befinner oss i den första moderna konströrelsen överhuvudtaget, impressionismen.

Impressionismen är tveklöst startskottet för all form av modernt måleri. Utan att spekulera i upphovsmännen till denna rörelse tycker jag man kan hårdra lite och säga att Claude Monet, Auguste Renoir, Camille Pissarro och Edgar Degas stod i främre raden för det som Édouard Manet (till vänster) nånstans var med om att starta.

Man skulle då kort kunna säga att Édouard Manet var den förste impressionisten och att verket Frukost i det gröna var det första moderna konstverket. Men, det var inte riktigt så eftersom impressionismen under tiden för det här verket ännu inte var myntat som namn. Då är i så fall Monet’s verk Impression: Sunrise det allra första impressionistiska verket då namnet impressionism härrör från just den här tavlan;

Men det här är lite smått självklart, även för den mindre påläste konstvetaren.

Eugéne Delacroix

Visst kan man backa ytterliggare. Två aktörer som ofta nämns som nyklassicismens Nemesis är Eugéne Delacroix och Gustave Courbet. Man ska komma ihåg att impressionismen inte enbart var ett sorts byte av bildspråk, utan även en omfokusering av motiv. Gustave Courbet hade i stor mån samma bildspråk som exempelvis Jean Auguste Dominique Ingres om man bortser från Ingres något mer kulörrika och noggranna färgpalett, men det är i stort realistiskt klassisk måleri vi pratar om. Vad som skiljde Courbet från de andra var just själva motiven, där historieskildringar lös med sin frånvaro och där nutiden fick spela ut sin roll totalt. Eugéne Delacroix på sitt håll hade däremot just historiebeskrivning som motiv för sina verk, men ett slarvigt impressionistiskt bildspråk som föregick och inspirerade det som senare skulle bli impressionismen.

Men, det här vet ni också. Varför inte backa ytterliggare? Eller sia lite. Kan man anta att just slarvigt, vardagligt nutidsmåleri är impressionism i sin kärna? Skulle man kunna säga att realistiskt måleri gjort i skissartad manér skulle vara impressionism? Det kan man säkert en grå måndag, men impressionismen är mycket mer än så. Att man överhuvudtaget döpte en rörelse så som impressionisterna gjorde är troligtvis det första steget mot modernism vi sett. Att rörelsens namn kom ifrån ett ironiskt iakttagande av journalisten Louis Leroy gör det hela än mer intressant då man per automatik blev en sorts motståndsrörelse mot vad som hängde i fina konsthallar. Och det i sig är mer modernt som nyck, än just själva måleriet och bildspråket. 

Det har funnits stora likheter med impressionismen sätt att måla, och framförallt vara tidigare. Rembrandts sista verk samt hans någorlunda samtida konstnärskollega Frans Hals inspirerade impressionisterna. Spanske Diego Velazques var en förebild för många impressionisterna, och även Francisco Goya. Att bildspråket som impressionismen förespråkade var såpass kontroversiellt beror egentligen på att nyklassicismen var det föregående kapitlet i fransk, då främst parisisk konsthistoria, och denna stilart upplevdes då inte bara som torr, overklig och borgerlig – den var i sig mer unik än impressionismen, även historiskt sett. Om man bortser från tidigt grekiskt och romerskt måleri, vill säga. Nyklassicismen var dömd att försvinna då den bars upp av makten. Konstinriktningar som hör adeln och makten till kommer alltid få maka på sig, antingen på grund av revolution eller folkets motvilja.

Att impressionisterna blev den moderna rörelsens startskott beror inte rent historiskt på att de gjorde något nytt – det beror på att skillnaden mellan den rådande nyklassicismen och folket var alltför stor och därmed skapades en konflikt. Konflikten i sig, rörelsen impressionism – var det som senare skulle bli modernt måleri. Inte nödvändigtvis verken och bildspråket i sig.

Jag har tidigare skrivit om Joseph Mallord William Turner. Lite okunnigt kan denne engelska landskapsmålare beskrivas som impressionist, men likheterna fanns där bara i hans senare bilder då hans landskap och historieskildringar blev alltmer expressiva. Men, vilka likheter. Jag vill på många sätt påstå att även om J.M.W Turner upplevde sina första blygsamma framgångar redan på 1700-talet, var han mer modern än många av de karaktäristiska impressionisterna i det senare skedet av sitt liv. Ta den här bilden till exempel;

Venetian Festival, målad så tidigt som 1845. Han inte bara föregick impressionismen, han målade abstrakt expressionistisk konst, vilket skulle dröja nästan hundra år innan New York-målarna konkurrerade ut Paris som konsthuvudstad med just denna stilart, abstrakt expressionism. Men det visste ingen på 1800-talet, allra minst Turner själv. Han är förvisso ingen förfader för denna stilart och nämns sällan i andra sammanhang än klassiskt engelsk landskapsmåleri, men han är definitivt ett unikum som figurerade överst på den klassiska konstscenen och som i nutid beskrivs som pionjär av modernt måleri.

Impressionisterna, framförallt Monet, högaktade självfallet J.M.W Turner. Kanske för att han under varnishing days - alltså de tre dagar då Englands främsta konstnärer färdigställde och signerade sina verk inför den kungliga utställningen - inte bara färdigställde utan påbörjade och slutförde stora oljemålningar. Kaxigt så det förslår. Nånting som utövarna inom slow art-rörelsen kan fundera över.

Det fanns fler konstnärer som föregick, eller gick vid sidan av impressionisterna givetvis, även under sin levnadstid. Pierre-Cécile Puvis de Chavannes var beundrad av såväl Van Gogh, Gauguin och även pointilisten Seurat. 

Etsning av Goya

Ej heller ska vi inte förglömma den kanske allra störste inom klassisk måleri, Francisco Goya, vars verk helt säkert inspirerade, och fortfarande inspirerar många konstnärer. Och inte bara genom hans klassiska politiska måleri. Hans svarta målningar och etsningar har inspirerat såväl Monet som den norske Edvard Munch.

Målningen The third of May 1808 är troligtvis en av historiens allra kändaste målningar. Picassos berömda tavla Guernica, hans skildring av när tyskarna 1937 bombade den spanska staden med samma namn, kom att bli kanske 1900-talets mest kända målning, och den var i sin tur direkt inspirerad av just Goya’s The third of May 1808. Han gjorde en andra version 1951, Massacre of Korea som är en mer direkt tolkning av Goyas målning.

I FN:s högkvarter i New York finns en reproduktion av Picassos målning Guernica, och 2003 när USAs dåvarande utrikesminister Colin Power skulle hålla presskonferens just där, insisterade Bush-administrationen på att den skulle täckas över. Så sägs det, och övertäckt var den.

Andra som gjort versioner av Goyas målning är bland annat Robert Ballagh, Sir Roy Calne men även konstnärer som verkade innan 1900-talet såsom Edgar Degas gjorde en version av The Third of May 1808.

Trots att Goyas bildspråk talade för impressionism, att hans motiv och idéer var ganska ensamma på den rådande konstscenen på 1800-talet, tycker jag nästan att det är aningen orättvis att direkt titulera honom som modern, likaväl som att titulera J.M.W Turner som modern. De var båda sin tids främsta moderna konstnärer och moderniteten i båda deras fall ligger i inget annat än att de stod ut i sin samtid. De tillhör fortfarande den klassiska scenen, men det blir extra intressant i diskussionen modernt måleri versus klassiskt dito. Det finns ingen direkt skiljegräns, ingen konstnär som hoppat fram ur ingenstans och på en femtioöring omvänt konsthistorien. Man kan bara filosofera i vilket håll det lutar åt. Om vi totalt suddar ut gränsen blir diskussionen inte helt oväntat vilken konstnär som inspirerades av vem och man finner inte helt oväntat att de klassiska konstnärer vi diskuterar idag i termer som de största, är de konstnärer som även i sin samtid var pionjärer.

Jag vill gärna omvända diskussionen och snabbt spola framåt för att se vilken konstnär som idag, 2009, kommer stå ut som pionjär inom konsten. Men det får bli ett senare blogginlägg för nu ska det ölas med goda vänner!

Det heliga skissblocket.

De bästa idéerna kommer nästan alltid sekunderna innan man somnar. Fram tills jag skaffade ett permanent nattblock med en penna direkt till hands så var det standard att nio av tio idéer försvann. Inget stort A3-block, ett A5 är ultimat.

Antingen skriver jag ned idén som stödord. Det brukar räcka. Eller, så fipplar man snabbt ned en skiss av det.

Det här är det absolut viktigaste i arbetet. Helt klart nummer ett. Ibland händer det även att en idé är så pass inspirerande att den går från snabb skiss, till färdig teckning, som här nedan. Det är inte första gången jag ritat dessa skruvformade kullar och en natt för ett par veckor sedan så övergav jag gäspandet för nattlig mani och ett frossande i korsande svarta streck.

Ofta får idéerna trängas intill låttexter. Det är inte helt ovanligt att en idé som först gör sig bra som skiss, renderar i ett sneglande åt ett par rader lyrik på andra sidan – och så fortsätter man helt enkelt där. Bra att ha med sig, guld värd.