Ett ord som mer eller mindre alltid figurerat inom konst, är ordet “provocera”. Ibland känns det nästan som att vilken bild som helst alltid provocerar någon, men själva provoceringen har alltid lyft konstverk snäppen högre, då “provokativ” oftast förknippas med “före sin tid”. Rembrandt provocerade sin samtid genom att vid en högre ålder strunta i vad Amsterdams adel suktade efter och gick sin egen väg. Om än kanske inte den lönsamma vägen. Hieronymus Bosch målade maskiner och halvmänniskor redan på 1400-talet och blev konstigt nog provokativ efter sin död. Det spanska hovet klagade aldrig då han kom med sina triptyker (se bild), men förnäma gäster klagade friskt då hans verk prydde väggarna i Frankrikes slott på 1800-talet. Man får väl egentligen anta att konstnärens självvalda väg alltid blir provokativ i en viss mening.
Att sedan den moderna konsten totalt skulle förälska sig i provokationen var väl egentligen inte så konstigt, då modern konst oftast enbart är provokativ, samt att industrisamhället skruvade upp en och annan kreativ hjärna.
Massuppfitta mig rätt nu, jag har ingenting emot provokationer, så länge det är bra provokationer. Och provokationer finns överallt, särskilt inom musiken då ungdomar i alla tider kanaliserat sin upproriskhet genom musiken. Det känns dock fräscht, jag kan hålla med om att Marilyn Manson säkerligen tröstat en och en annan vilsen själ med sin musik, och grungen som körde över 80talspudlarna var egentligen bara en stor fritidsgård med stängda fönster och vilsna ungdomar med alltför många rakblad. Men att bara provocera ser jag inte meningen med. Att pissa ner sig på scen är lika provokativt som att fisa rätt in i en pensionärskö. Det Lars Wilks gjorde när han tecknade Muhammedporträtt var så pass provokativt att hela Danmark fick ett pris på sitt huvud i Arabländer. Onekligen kan man provocera, men onekligen och dessvärre, kan man inte alltid hantera följderna av att reta upp fel folk.
Om jag blir uppretad vill jag gärna veta varför, men förklaringen jag får kommer bli ”du förstår dig visst inte på modern konst”. Modern konst har visserligen haft sina ljusa stunder t o m om du frågar mig, men då har det alltid handlat om träffsäkra och snyggt upplagda installationer eller diverse konstverk. Men det var innan 80talet då modern konst faktiskt hade något att säga, samt att folk faktiskt lyssnade då. Men om vi pratar om modern modern konst, och huruvida jag förstår mig på den?
Nej, tydligen så gör jag ju inte det eftersom jag lekte av mig rejält i min ungdom och har inget behov att att kasta skithuspapper i ansiktet på folk. Att provocera är simpelt, men att göra ett konstverk som Rembrandts förmår verkligen ingen längre. Billigt, är ordet jag letar efter.
