Slit, slit, slit!

Ännu en fredag, ännu en helg och snart ny vecka. På arbetsplatser är man skämtsamt pessimistisk när fredagar närmar sig och för att ta udden av helgens sötma, så kommer ofta skämtet “höhö! Snart är det måndag igen”. Jag har lagerknegat för inte alltför längesedan och minns dessa kommentarer som höjden utav antiklimax. “Håll käft för fan! Älskling, snabbt! Nu är det helg, snabba dig på och slappna av, fram med bingobrickan, grillen och för helvete, öppna en öl!” Nåväl, jag ska inte sitta här och spilla galla över herr Svensson då jag varken har öl eller nåt att grilla, men jag är definitivt inte rädd för måndagar längre, och jag vet precis hur jag ska finna ro och frid och det kostar mig heller inte en baksmälla.

Det är väl ett kall, jag kan egentligen inte förklara det på annat sätt. Klockan är så pass omvriden att få saker spelar större roll än att få sätta sig med ett par rengjorda penslar, Eldkvarn och Ola Magnell i mp3:n, och Pompe liggandens metern bort.
Jag förklarade mig själv som konstnär när jag senast besökte min lokala arbetsförmedling, och denne i sin tur frågade hur pass verksam jag var. Jag förklarade att jag har sålt ett par tavlor och ja – det är mitt levebröd. Om jag klara mig på det? Inte ekonomiskt. Jag är fattig som en kyrkråtta, dock en hyfsat skuldfri och driftsnål sådan. Och, det kan mycket väl bli så att jag kommer leva så här i kanske fem år till, och folk undrar, ständigt – varför?

Det, käre medborgare, är aningen svårare att förklara. Jag kan förklara, men jag är ändock ganska säker på att du inte kommer godta det såtillvida du inte själv har offrat det som krävs, för att göra det som du känner att du är skapt till att göra, samt att du besitter hoppet om att en dag få utdelning.
Igår var jag och en vän på en pizzeria en bit härifrån, och denne som tagit över det förr ganska så snuskiga haket och gjort det till Nässjös fräschaste pizzeria, arbetar ungefär 15 timmar om dagen, hela veckan. Jag antar att det är värt det.

Nåväl, ikväll blir det måleri, som vanligt.