Konst, för konstens skull.

Läste idag en teori om att den moderna konsten med sitt ursprung i impressionism, expressionism och kubism, egentligen kan ses som en protest mot kameran och den tidigare versionen Camera Obscura. Jag förstår precis tankegången där, särskilt när man tar i beaktande om vad en målande konstnär tar för sig. Egentligen väldigt logiskt då det ligger i konstnärens intresse att skapa unikum, självklart ligger nyskapandet och uppfinningsrikedomen som grund hos varje bildskapare. Och varför ska man då måla perfekta perspektiv när samma sak kan göras med en kamera? Man behöver inte den realiteten såtillvida man inte kan förvränga den och skapa alster som apparater av alla dess slag inte kan.
Konstnären blev arbetslös på nyttomarknaden, precis som hästarna då bilen uppfanns. Konsten blev,  träffsäkert uttryckt av den amerikanske målaren James McNeill Whistler, konst för konstens skull. Inte för någon annans skull. Inte för porträttbeställarnas skull eller för politiska ändamåls skull. Nu fanns bara konsten med sig själv som uppdragsgivare.

Där har du modern konst. Att fortsätta på samma väg och harva runt med såsbruna familjeporträtt skulle bara rendera i att konstnären vore ett alternativ till kameran. Och konsten ska aldrig fungera som valmöjlighet, det ska bara finnas konst och den ska med rätta stå högst på pallen. och vill du ha ett målat grupporträtt så får du finna dig i att målaren själv ger sin tolkning av det hela. Annars finns kameran.

Så, att konsten ser ut som den gör idag är förvisso lite tragiskt då t o m Jackson Pollock medgav att han inte är någon skicklig målare. Han skapade något nytt och hittade en arena för sina konstverk, likväl alla moderna konstnärer febrilt söker efter vad konsten egentligen gör för nytta, om den inte fungerar rent marknadsmässigt och som en samhälleligt alternativ till en samhällelig förfrågan. Att säga ”vi konstnärer söker enbart efter skönheten. Ja vackra bilder”. Det där håller inte längre då det finns tusen alternativ förutom konsten som tjänar samma syfte. Det finns kameror först och främst. Men alla vet att en solnedgång i själva verket är vackrare i verkligheten än på bild. Och en tripp runt halva jordklotet är idag en möjlighet för alla med lite fler övertidstimmar på lönelappen. Och alla vet numer att solnedgångar och vackra vyer gör sig bäst på plats. Att avbilda på fullt realistiskt vis tjänar absolut ingenting till.
Va? Konsten som ska vara det det absolut främsta inom skönhetsgebitet slås ut av verkligheten? Men porträtten då? Fotografen är den mest respekterade inom det gebitet idag då de har monopol på porträtten såtillvida man inte söker en konstnärlig aspekt. Men samhällsavbildningen? Att fånga sin nutid? Goya’s The third of May då?

Det är en tolkning. Det är inte det här;

Jeff Widener’s The tank man från 1989. Dessa båda bilder skulle mycket väl kunna kopplas ihop och ett flertal paralleller skulle säkerligen kunna diskuteras, men vad som är väsentligt i sammanhanget är vad som skiljer dessa båda bilder åt. Och där har du ett ord: Tolkning. Goya’s målning The third of May är en tolkning baserad på verkligheten. Fotografiet The tank man är en rå realitet, fritt från tolkning. Det spelar lite roll vem fotografen är, vad som direkt kommer på tal när man ser bilden är händelsen, mannen som står framför stridsvagnarna. Vilken kamera som användes har ingen betydelse och fotografiet har lyckats med bedriften att på sekunden dokumentera en viktig händelse. Därför är fotografer högt ansatta. När man diskuterar The third of May ligger all fokus på hur konstnären tolkar situationen, hur han förmedlar ögonblicket och vad han vill uppnå genom sin avbild. Och det är en enorm skillnad. Historiens mest typiska exempel på hur tolkning, förmedling och syfte ser ni här nedan. Det största lögnen som någonsin målats på en duk. The death of Marat av Jacques-Louis David;

Marat var en mördare i täten för den franska revolutionen, en radikaldemokrat som förespråkade terror och den första att avkräva det franska kungaparets avrättning, som senare mördades. Här avbildas han som ett helgon istället av David.
Fotografer har förmågan att manipulera och ljuga också, det är ju ett som är säkert. Mäktiga män med förkärlek för propaganda (eller propagandister med förkärlek för makt), vet hur man ska använda dessa små lådor och det har gjorts i samma utsträckning, och med godare resultat, än Jacques-Louis David’s The death of Marat av. Den här bilden förklarar nog det, en gång för alla.

Raising the flag of Iwo Jima, av Joe Rosenthal, 1945.

Men återigen så återstår frågan vad konsten har med saken att göra? Att avbilda Muhammed så som Lars Wilks gjorde var rejält kontroversiellt. Väldigt kontroversiellt. Och där stod dessa enfaldiga konstkritiker på rad och skrek;
-Där har du syftet med konst!

Att väcka kontroverser? Är det syftet med konst? Let’s see, vi har rensat bort porträttavbildningen, den biten sköter kameran. Vi har också prickat av samhällsavbildningen, politiken och propagandamaskinen, skönhetsförmedlaren och varför inte nyhetsförmedlingen? Skulle då den upproriska kontroversen stå kvar som ensamt föremål för var och varje konstnär att se som sitt enda syfte att avbilda, och dessutom – att som yrkesgrupp vara absolut skickligast på det? Att väcka kontroverser?

Nej! Så är inte fallet, eftersom konstnärernas absolut främsta uppgift är att tjäna ett motiv där de bara inte har fullständigt monopol – de ska dessutom vara så skickliga på det att ingen människa med andra medier ska våga komma i närheten eller nosa på det som konstnärer söker göra. Att ha som mål att bli så kontroversiell som möjligt är inte att bli konstnär. Man kan vara kontroversiell som konstnär, men så som vår samtid ser ut så är yrkesvalet obota korkat. Bli politiker, komiker, radioprofil eller arbeta fram ett mäktigt munläder och skaffa dig en skara åhörare. Ju större, ju bättre. Då har du bättre möjlighet att nå önskade kontroverser.

Konst för konstens skull är allt som återstår (fortfarande, och det har gått över hundra år av experimenterande), och då finns det bara en detalj kvar som bildkonstnären kan luta sig tillbaka på och säga ”det här kan ingen annan utövare, av någon annan yrkesgrupp, ta ifrån mig”. Och det är tolkningen. Som fotograferande konstnär står det dig fritt att klippa och klistra hur mycket du vill, det är alltid din tolkning och inget annat. Som målare har du givetvis samma frihet och det väsentliga blir konstnären själv. Egentligen inte hans bilder i första hand, då det är tanken och idén, samt ens uppfattningen om vad som är bra färger och dåliga färger. Hur man sätter sin komposition och hur man ser på former, strukturen och allt det som är kvar. Kort och gott vad som dväljs hos konstnärer och varför man väljer bildförmedling bara för bildens skull.