Eller varför inte..

En sak man ska akta sig för som experimentell målare är ordet misstag. De ska helst inte finnas där. För att citera kitschmaestron Bob Ross; “We don’t make mistakes, we make happy accidents”. Och det är nog enda gången jag lär citera Ross. Duken från igår torkade relativt snabbt och lagom till Holland-Frankrike-matchen så var jag redo att köra igång. Med en duk som påminner om golvet i en målarverkstad vill man gärna inte planera stora mästerverk och det är en sanslöst skön känsla att låta all spontanitet som finns till hands, ta över. Lägg tänkandet åt sidan, strunta fullkomligen i hur resultatet kommer bli, välj färger helt på måfå och glöm för guds skull inte att misshandla alltsammans med en stor dos lacknafta så att färgen bleknar.

Jag tar mig såna här friheter ibland, och vad som är märkligt i alltsammans är att ordning alltid kommer till sin rätt ändå. Trots att jag strävar efter motsatsen. Jag brottas fortfarande med den heliga balansen mellan ordning och oordning. Ska varje färg blandas med stor omsorg, skissen vara perfekt och penseldragen noggrant planerade? Eller, ska jag låta den spontanitet som frisläpper min kreativitet och upplöser de bojor av konstnärlig vånda ta över? Att Rembrandt målade som han gjorde i slutet av sin karriär blir förståeligt för den som ibland upplever dessa stunder av frihet i målandet. En liten jämförelse; Om du någon gång dansat på fyllan som en utsläppt ko på våren, är det inte lika intressant att dagen efter gå tillbaka och bli instruerad i vals. Men, däremellan, någonstans finns det en balans. Så här blev det igår i alla fall;