Struktur

Ännu mera grisande med oljedukarna. Jag gjorde om processen igen, dvs hälla litervis med Gesso på en uppspänd linneduk och lät sedermera ramen ligga utomhus över natten. Imorse innan läggdags så hade Gesson stelnat så pass att det gick forma den, utan att den rann ut igen och blev platt.

Vilket var skitkul. Alltså, 04.30 imorse så stod jag där med vita, frusna händer och laborerade med strukturer. Jag har alltid sett duken som just en duk, tills jag fördjupade mig lite i New Yorks målare på 50-, 60- och 70-talet. Man lade stor vikt på strukturen och det var ett väldans experimenterade med underlag för vilken färger sedan ska täcka. Linoleummattor, enorma kopparplåtar, gummimattor och i vissa fall – heltäckningsmattor. I ett specifikt fall så hade en av dessa målare (som jag irriterande nog inte minns vid namn) anammat Pollocks droppmetod så pass mycket att färgen trängde igenom och limmade fast den enorma målningen på golvet. Den fick sedan skäras bort, med resultatet att den egentliga mattan i ateljén följde med.

Nåväl, om jag i fortsättningen kommer göra på det här viset är nog ytterst tveksamt, för i två års tid har jag egentligen bara utforskat vad misstag kan leda till. Vad händer om jag för tillfället väljer helt fel pensel, den mest otänkbara färgen eller som nu – låta en duk ligga ute i regn och rusk, inkletad i Gesso. Nån sorts egenuppfunnen uteslutningsmetod där jag börjar med att ta reda på vad som egentligen är konventionellt och okonventionellt. Jag är inte ute efter nyskapande eller nåt sorts pretantiöst sökande efter min egen konstnärsidentitet. Jag är bara lite nyfiken.