Vilket kladd! Och jisses vilka befriande känslor som uppstår när man står handfallen inför en duk som av många skulle beskrivas som förstörd. Ingenting kan ju faktiskt gå fel i praktiken, och det känns mer som att polera avfall, än att förstöra en perfekt uppspänd duk. När jag skulle sätta igång med själva målandet upptäckte jag en del skumma färgnyanser i Gesson, som vid närmare granskning faktiskt var fiskmåsbajs. Nåväl, nån måtta på grisandet får det ju faktiskt lov att vara och jag kan knappast tänka mig att fågelskit reagerar positivt med oljefärg. Faktiskt så var det lite väl riskabelt att sätta in i experimentet, så det fick tvättas bort. Däremot så är näktergalsspillning ett vitt pigment som bl a användes av geishor förr i tiden, i ansiktet faktiskt.
En annan detalj jag såg, var att regnvattnet gjort positiv inverkan på verket och fått fram en viss struktur på Gesson. Det här var dock en av anledningarna till att jag lät den ligga ute då jag en gång för ganska så länge sedan fick bevittna vattnets åverkan på otorkad färg. Det blir en viss struktur som är omöjlig att få fram på egen hand. Plus att, har man en uppspänd duk som är aningen slak så brukar jag ibland bara spraya lite vatten på baksidan, då sträcks den ut igen.
Dock måste man akta sig för att inte måla på rent obehandlat linne. Efter tio år så kan duken vara mer eller mindre förstörd om den sätts i direktkontakt med oljefärg som faktiskt har en frätande effekt. Som ni ser på bilden så lyser duken igenom, vilket fick rättas till i efterhand med ett tunt lager Gesso.
Då ska det målas. En stor mjuk pensel som binder mycket färg, samt späda ut oljefärgen så att den blir tunn, men inte flytande. Detta sätts i balans med att man heller inte får måla för ekonomiskt. Lösningen på det problemet är att köra ett par lager, och för varje lager använda en mjukare penselgång för att inte luckra upp de undre. Detta funkade perfekt. Första lagret fick bli ett ljust lager som ska användas som baston i hela skapelsen. Zinkvit, en gnutta Brown Pink samt lite rester från en tidigare session där färgen var en blandning mellan gul och blå – men inte grön. Den ser gul ut jämte ren blå färg. Men om man istället väljer att måla med en hyfsat tydlig gul färg så blir den – blå igen. Mycket konstig färg och jag undrar hur jag ens lyckades blanda till den.
Sen, på med det övre lagret, efter att det undre torkat, vilket skedde lagom nog dagen efter. Röd färg, där jag medvetet valde att låta den röda fall åt det lila ut mot kanterna, men in mot mitten mer åt det oranga. Vilket kan krocka ganska rejält om man inte kan svinga färgskalan korrekt.
Jag har tidigare sysslat en aning med att antikbehandla papper, och många konstnärer finner egna metoder för att få deras verk att framstå som gamla, bleka. Förmodligen så finns det en viss charm i det då gammal är äldst. Jag är dock inte mycket för sådana metoder, men just i detta fallet så ville jag att tavlan skulle se ut som nånting som grävts fram ur en rysk gruva, komplett med sprickor, blekt oljefärg och missfärgade kanter. Fast under kontroll.
Det här är närbilder på tavlan, och precis som önskat så satte sig färgen rejält där Gesson sjunkit in i duken, och tvärtom där Gesson var blank och upphöjande.
Klockan var väl ungefär 00.00 när själva förbehandlingen och förberedelserna var klara. Vad som återstår är motivet. Att sätta sig ner och mejsla fram detaljer, eller ha ett förberett motiv som skiljer sig från strukturen, är bara att glömma. Strukturen i det här fallet är motivet som påbörjades redan när Gesson hälldes på duken. Det blir med andra ord en sorts balans mellan strukturen på duken och det motivet man hade förebrett. Jag hade en tanke och det var fallande ljusa katedralsliknande kuber, ganska minimalistiskt och ganska diskret, men ändå med en ton av mäktigt skinande ljus. Respekt med en viss religiös, kanske t o m andlig, underliggande ton. Känslan jag ville få fram var - kanske opassande nog – tidlöshet. Obestämbarhet. Ser du en soptipp eller en vackert uppbyggd stad? Lika tolkningsbart som den blågula färgen jag beskrev innan. Men samtidigt mitt i allt, en tavla som inte är så fri att tolka. Allting sammanfattat – balans mellan gammalt nytt, skitigt och polerat, djupt och grunt och så till sist – ett motiv eller bara en struktur? Kaos eller ordning? Bara för att tavlan i sig fick ligga ute en natt i regnet och inte skyddad av fabrikstillverkad plast i hallen, är den då förstörd eller finns det kanske en viss förgyllning i att låta ens skapelser ta steget tillbaka och låta naturen, regnet och omgivning ge sin prägel på den? Expressionism möter minimalism blandat och avklätt i ateljén här hemma och utomhus här på bakgården. Namnet var redan förbestämt – Uppenbarelse i regn. Den visar vad den faktiskt har gått igenom.
