Har i dagarna inte målat alls mycket. Igår så plockade jag fram en duk som först var en himmel, som sedan blev ett landskap, som senare blev ett objekt för en stor dos irritation då det ibland faktiskt inte går som det ska. En stor text, snabbt nerkladdad vid peaken av min ilska, täckte innan hela duken. Vad jag skrev kommer nog förbli en hemlighet, fram tills dess att någon kostar på målningen en skitröntgenbehandling.
Ett lager till på duken lades till, och igår så blev projektet ett sånt där undrar-vad-som-händer-om..-projekt. Alltid när jag målat klart så slänger jag ner överbliven färg i en kopp, och nu så var koppen full efter 20-30 sessioner. Dags att tömma.
Så, fram med palettknivarna och slabba på helt enkelt. Resultaten rent bildmässigt blev givetvis katastrof, precis som väntat. En gröngrå blandning av hemskaste sort.
Men, strukturen blev helt fantastisk. En halv centimeter tjockt lager oljefärg, och jag får nog vänta både en och två månader innan jag rör tavlan igen. Sedan får det bli zinkvit, minst 3 hyfsat tjocka lager innan man kan börja fokusera på motivet igen. Tjock färg har en förmåga att äta sig igenom tunna lager och om det är nånting de gamla mästarna lärt oss, är det att tjocka lager håller länge.
Tunna lager gör det inte. Så, det kanske t o m blir 4, kanske hela 5 lager zinkvit för att säkerställa att tavlans hemska gröna grundfärg inte lyser igenom om 2-300 år.
