Nätet har strulat lite denna vecka, därav bristen på nya inlägg. Vad som också strular är att de ytor varpå jag befäster min konst börjar sina rejält. Med andra ord, jag behöver fler dukar. Dessvärre har man skämt bort sig med dukar storlek XXL, vilket inte blir alltför billigt i längden då man inte säljer tavlor. Att måla olja är dyrt vill jag lova, men jag tror lösningen på detta problem kommer inom kort då den här bloggen har visat sig bli ett mindre galleri och folk har uttryckt önskemål om att få handla av mig.
Drömmen vore givetvis att ha en ateljé stor nog att hantera dukar där centimeterna på dukarna inte längre är ett problem. Fråga mig inte varför, men jag vill likt New Yorkmålarna ha en ateljé stor som en sal, och dukar på 5-6 meter i läng och 2-3 meter i höjd. Eller förresten, fråga mig gärna varför. Jag gillar stora format. Det är mäktigt och visst vore det väl en känsla att anställa folk för framtida vernissager som fraktar tavlorna. Istället för att komma med ett tjog verk under armen. Frihetsgudinnan hade troligtvis inte blivit en symbol för New York om hon vore smalare om axlarna.
Har i helgen inte ägnat tid åt måleriet alls, bara lite snabba lager och diverse behandlingar med olika fernissor av de verk som redan är färdiga.
Helgen fick istället ägnas åt Pompe, min hund. Jag märkte att pälsen började bli aningen blek, kopplet blev kortare och kortare efter alla knutar och nånstans märkte jag även att dennes humör börjar luta åt det tjuriga. Jag har en väldigt nära relation med jycken och när det går alltför många dagar utan uppmärksamhet, monsterpromenader och spring i det fria, då märks det. Så, ett nytt koppel, ett antal pälsbehandlingar och en rad olika lekar och nu slipper jag de där hundögonen blängandes på mig.
Ska klara av de sista avsnitten av Frasier nu ikväll, sen kan man med gott samvete kliva in i ateljén igen, utvilad.
