Du borde haft en agent, käre Vincent.

Det finns konstnärer vars historik ibland är så fascinerande att man myser av välbehag då historierna och, ibland legenderna och t o m skrönorna, berättas. Goya är en sådan person, Leonardo da Vinci likaså. Att läsa om Rembrandt kan nästintill få en att sjunka så djupt in i fascination att man inte vill kliva på tåget in till verkligheten igen. Historia är ju intressant, egentligen per automatik. Det spelar ingen roll hur hemsk en händelse må vara, historien om det spektakulära i alla dess former kommer alltid förbli intressanta. Folk älskar tragedier, en del älskar krig så pass att de doktorerar i det. Hur folk dör, hur folk torteras och svälter. Historien kan spela ut sig i en trygg läshörna ändå. Och omedelbart bli fascinerande.

Och ingen konstnär fascinerar och väcker sådant enormt intresse som Vincent van Gogh. Absolut ingen. Att på egen hand inte bara vara den moderna konsten allra främsta förgrundsfigur, utan inom samma levnadsår, helt på egen hand, kröna och totalkvalificera myten om den lidande och givetvis – missförstådde – konstnären. Geniet som tydligen ingen förstod, men som blev geniförklarad blott tio år senare. Och att dessutom backa upp med bilder med sådan suveränitet. Jag har full förståelse för alla människor som bygger piedestaler höga som sagoslott blott för ett fragment av denne konstnär. Men nånstans vill jag ändå säga, ta det för var det är. Ha inte för höga förväntningar på det som skett.

Vad jag ibland kan fundera på är om Vincent själv hade föredragit den händelseutveckling som skedde efter hans död. Vincent var skicklig som målare, men det är fortfarande hans liv och det faktum att han bara sålde en enda tavla som kastade in honom i konstens finrum. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur den moderna konstens utveckling skulle te sig om han faktiskt blev uppskattad i sin livstid. Skulle omvärldens dåliga samvete för denna enorma försummelse, fortfarande resultera i ikoniseringen och föreställningen, att en konstnär ska vara missförstådd? Eller för den delen, lidande och tragisk? Lidandet fanns långt innan Vincents tid, alla genier, speciellt under romantiken, skulle gärna visa ett visst mått av melankoliskt lidande i sin verk. Det tydde på genialitet, och det är ett arv som numer tolkas till sin spets. Lidandet ska vara stort och missförståelsen är geniet i sig.

En katt och råttalek där utövare tävlar med varandra om vem som kan bli mest missförstådd. Men till skillnad mot tiden innan Vincent fanns, så tävlar köparna, galleristerna, kritikerna och besökarna om vem som först kan komma att förstå den missförstådde. Det är det här man ser idag, och jag kan aldrig riktigt ta till mig tanken att exempelvis min egen konst kan komma att spela ut sin roll så fort den blir förstådd. För jag håller nämligen inte med, alls.

Att van Gogh inte blev uppskattad berodde inte på att han strävade efter nån form av originalitet som hans samtid inte kände till. Han befanns sig bara på rätt plats och rätt tillfälle efter det han dog. Och missade arenan och säljarna under den tiden han levde. Var det för att ingen förstod hans genialitet? Eller, kan det ha berott på att ingen inom hans närhet förstod det? Man måste ändå beakta att Vincents villkor inte var de bästa. Hans bror Theo var egentligen den enda utsida Vincent alster hade mot omvärlden, då hans karriär som konstnär mer eller mindre låg i Theos händer. Fanns det kanske gallerister som skulle kunnat göra jobbet bättre? Själva marknadsföringen av Vincents bilder startade ganska kort efter hans död och då förstod man honom. Och det dröjde inte lång tid förrän piratkopiorna dök upp heller.

Hade världen helt plötsligt förändrats inom loppet av 10-15 år, eller var det kanske så att spridandet och framförallt hanteringen och visningen av hans bilder sköttes så som de egentligen skulle, efter hans död? De andra förgrundsfigurerna inom den moderna konsten rörelse såsom Monet, Renoir, Cezanne och Degas – för att nämna några – må ha befunnit sig på konstens bakgator till en början, men som tillsammans bildade en egen rörelse och skapade platsen och tiden på egen hand. Men Vincent var inte med bland de då. Han kände givetvis Paul Gauguin och träffade ett antal människor inom den rörelsen, men lyckades aldrig marknadsföra sig själv som person och vad jag vet gjorde han inga större ansträngningar för att skjuta fram sig själv bland de eller bland den nyfunna, impressionistälskande publiken. Som faktiskt fanns där, även då han levde. Vad gick då fel?

One must work and dare if one really wants to live

//Vincent van Gogh 

Men bilden man målar upp för sig själv när man hör romantiseringen är ett ärrat geni som ständigt kämpar för brödfödan och vars omvärld tittar med förvånande, oförstående blick och säger; “Du är galen.”

Men man kan självklart inte klandra Vincent för något av det här. En konstnärs främsta uppgift är att skapa det han anser sig ämnad att skapa. De ickefrämre uppgifterna runtomkring handlar om att sälja. Vilket av dessa man väljer att prioritera kan vara knivigt. Det ena behöver inte utesluta det andra, men en konstnär som inte säljer kan inte förbli konstnär om brödet på bordet är beroende av försäljning av tavlor. Och det skapar en hungrig och framförallt oroad konstnär. Hur stor inspirationen och kreativiteten än är, så kan man inte äta den eller hålla sig torr och varm med hjälp av den. Man kan lida, men man kan aldrig leva enbart på den.

I ett större eftertänksamt och retroaktivt perspektiv så kan man nånstans ändå påstå att Vincent var ett geni inom marknadsföring. På sitt eget vis givetvis. Hans liv, breven till hans bror Theo, galenskapen och det slutgiltiga självmordet, blev till sist försäljningsargument om vilket geni han var, och vilken skicklig konstnär han var. Han fick bara aldrig se sin egen framgång. Och myten om Van Gogh ekar fortfarande lika högt, eftersom betraktarna av konst nu spanar med förstoringsglas efter genier som Vincent. Och missförståelsen Vincent upplevde, blir en missförståelse i sig – då det inte var missförståelse från första början. Bara fel plats vid fel tillfälle, och fel marknadsföring. Så om kritiker och upptäckare av stora konstnärer ska upptäcka en ny Vincent van Gogh, ska de med rätta inte leta efter missförståelse, de ska leta där ingen annan letar och hitta den utövare som inte syns bland de andra och hoppas på att denne, som av en slump, gått obemärkt förbi. Vad han kommer gå miste om som konstnär, är givetvis upptäckandet och att drömmen om sin egen myt blir levande och avslöjad och ifrågasatt av andra människor till honom själv – på plats.

Porträtt av Vincent van Gogh, målat av Paul Gauguin.

Det är ett smart karriärdrag att dö för tidigt eller för tragiskt, tyvärr. Inom musikindustrin lyser de vars liv tog slut för snabbt allra ljusast, eftersom omvärlden inte fick en chans att lyssna sig trötta på de. Myten handlar om fantasier av vad de hade fortsatt kunnat ge om de vore vid liv, och när man skapar berättelser och skrönor om en död person kan denne aldrig ifrågasätta de. Elvis Presleys eller John Lennons legendstatus är intakt och vid liv tack vare att man vet, man vet att de aldrig kommer kunna svika sin lyssnare. Van Gogh nådde aldrig det stadie då han drog sig tillbaka, heller aldrig det stadie då de förutsatta meningarna om honom kunde ogiltigförklaras av honom själv.

Vad som irriterar mig, är att Vincent säkerligen visste allt det här. Jag tror inte Vincent medvetet levde ett lidande liv, för lidandets skull. Jag tror inte breven till Theo var på något sätt falska, jag tror faktiskt att de var genomäkta. Vincent var ett geni, och Vincent var en lysande målare. Och jag vet, att Vincent i rätt stol, under sin livstid skulle lett till att rättvisa skipats. han skulle sålt då, om han bara fick rätt personer runtomkring sig.

Det verkar ändå som att Vincent nått ett stadie då han nästan betraktas som en fantasifigur. Sagan om Vincent har funnits, det är bara det att den här sagan skrivs om och historiker, kritiker och alla de som granskar honom – och de som numer vill marknadsföra honom, finner intresse i att romantisera så till den milda grad att han framstår som nånting han egentligen inte var. Om Paul Gauguin kunde tröttna på Vincent, varför skulle inte vi kunna det? Det vill vi inte. Och helst av allt vill vi inte att Vincent van Gogh skulle levt till äldre dagar, och för guds skull, säg gärna att han led precis som Jesus, förstör inte den vackra tragedin genom att fantisera om en sund och lycklig äldre Van Gogh. Men ja, varför ta det för var det kanske var, om man kan romantisera.