Såg en dansk dokumentär igår, 99 år och evigt ung, om en kvinna, Ellen Bentzen, som firade sin tionde bröllopsdag när andra världskriget drog igång 1939, hon var 60 bast när USA landade på månen, 80 bast när Berlinmuren föll och nu fick man så följa hennes liv fram till året innan hon fyllde 100.
Jag kan bli imponerad av äldre människor. Vad som är speciellt med den här kvinnan är att hon kör bil, använder internet, klipper gräset, skottar snö och en gång varje år på egen hand reser till sin son borta i Amerikat. Hon förklara sin långa levnad som ett resultat av positiv inställning till allt. Hon går liksom omkring och tycker allting är kul och festligt.
Den norske Edvard Munch blev ändå över 80 bast. Han kanske rentav fuskade emellanåt och drog på mungiporna och vem vet – kanske ett gapskratt emellanåt som inte var ett nervöst, hysteriskt sammanbrott.
Men det är ändå värt att tänka på. Det är en viss sorts romantik vi pratar om. Folk går inte omkring och mår skit för att vill må skit, folk vill må skit för att de faktiskt mår bra av att må skit.
Folk ser om och om igen hur Leonardo DiCaprio i filmen Titanic försvinner under vattenytan och Billboardlistan är inte direkt fylld med muntra popdängor. People like it. Fram med tändarna och de episka poemerna. Världens undergång äro nära och folk älskar det. Människor ömkar inte sig själva för att det får de att må sämre, folk gör det för att det är en snabb lösning till att för tillfället ge sig själv lite livsnödvändig melankoli.
Sen är det ju intressant varför konstnärer, musiker, poeter och andra kreatörer anammar detta. Är det helt en osanning att genialitet härstammar ur melankoli? Nja, inte riktigt. Kanske lite, men det finns en viss sanning i att bra verk av alla dess slag är skapade ur perioder av extra stor känslighet, för nyckelordet är nämligen känslighet. Kreatörer har ett bredare känsloregister än ”välmående” (kom på ett bättre ord och jag infogar det direkt), och det är helt enkelt för att det är en nödvändighet att ägna uppmärksamhet åt små ting som i vanliga fall inte skulle ha betytt ett jota.
Även vår Zorn visste att en liten klick zinkvit blandat med gul ochra kunde få en hel tavla att bli färdig, fullständig och hel. En liten skugga där, en skiftning i nyansen där och man kommer snabbt underfund med som målare, att helheter inte är något annat än detaljer i harmoni med varandra. Man kommer inte undan som musiker att spela en ton fel, då kan en hel orkester låta falsk.
Och givetvis kan man inte helt utan vidare koppla bort det här. Man börjar ägna obetydligheter mer än sin beskärda del av uppmärksamhet och kan man inte manövrera sig själv på ett skickligt sätt utanför ateljén så tror jag säkert att just den här extra känsligheten kan få en människa att må – skit. Sen om det är bra eller inte kan du ju fråga Ellen Bentzen om.
