Vaknade tidigt imorse av att en massa ungar på gatan leker, skriker och har sig. Visst är det trevligt och så. Visst, solen är ett välkomnande inslag. Skönt med sommar, yada yada yada. Bad, semester, korta kjolar och glass i solen.

Jag må vara helt ensam om det här, men när solen kikar fram så infinner sig ändå en viss bitterhet. Oundviklig dessutom. Satte igång med arbete direkt, gardinerna fördragna och balkongdörren noggrannt stängd. Mer skrik och lek därute på gatan! Påminner mig lite om Cornelis Vreeswijks fantastiska Turistens Klagan. Om en halvt deprimerad turist, troligtvis herr Vreeswijk själv, som trots sin bitterhet mår väl av barnskrattet.

Det roliga i kråksången (Cornelis sjöng dock om gamar inser jag nu) är att jag inte alls är bitter. Jag är inte alls på dåligt humör och vårdepressioner har jag lagt av med. Tvärtom, jag känner nog mer glädje åt tillvaron än jag gjort på länge.

Men, men. Det handlar nog om att vänja sig. För att enbart kunna syssla med måleri hela sommaren har jag faktiskt sökt ett litet nattjobb. Konsten ger ju faktiskt en del och det vore ren och skär idioti att fylla ut tiden med nåt fulltidskneg eller liknande.

Vilket gör att vi osökt kommer in på karriärer. Eller, inte helt osökt, men ändå. Det här med att bida sin tid på ett förnuftigt och vuxet sätt. Eller rättare sagt, modellen i vårt samhälle för vad som i själva verket är att bida sin tid på ett, ja – ”vuxet sätt”. Eller ”ansvarsfullt sätt”.

Själv anser jag att man med näbbar och klor ska suga ur alla sina talanger man nånsin begåvats med. Vad det än kostar. Jag och min gotländske konstnärskollega Daniel Grunditz diskuterade just här. Som om konsten skulle på något sätt vara en enkel väg. Som om musiker som satsat allt på scen och förmodligen levt både en och fem månader i ren och skär fattigdom – som om det skulle vara oansvarsfullt. Eller det faktum att alla servitörer man blir serverad av i Hollywood egentligen är amatörskådisar som lever för hoppet att en dag lyckas väl på en audition. Skulle det vara den enkla vägen?

Tro mig, det skulle emellanåt vara jävligt skönt att bara skaffa ett stabilt jobb. Låt oss säga ett simpelt lagerkneg, 7-16-tider och semester i Juli. Jotack.

Nu är fallet som så att tärningen föll på måleri, i alla fall för min del. Och emellanåt är det rent ut sagt för jävligt. Det har hänt många gånger att man vankar omkring i ateljén, tröstlös. Man checkar statistiken och får reda på att i princip varenda utövare i Sverige lever på under existensminimum. Men jag klagar ändå inte, faktiskt så så gör jag nästan aldrig det. Det funkar och jag är bara 26 år fyllda.

Man får aldrig glömma det där. Det finns en anledningen till att människor blir bittra på äldre dagar och ännu fler anledningar till varför vi lever i sån ohälsa som vi gör i dagens samhälle. Folk mår dåligt och vet inte varför. Jag vet människor med mycket god ekonomi och en enligt modellen högst drägligt tillvaro som trots det frågar sig varför de har svårt att komma ur sängen och insupa frukterna av kanske 20 års hårt arbete.

Vardagsfilosofi, I guess. Men jag anser nånstans att det är var man och kvinnas skyldighet att vara den ultimata versionen av sig själv. Att vara den bäste man kan vara. Ja, nåt sånt.

Kanske skulle man ge sig ut i den där jävla solen. Efter en halvtimmes bloggande låter det ganska lockande.