Eller fyratimmarssamtal, sak samma. Precis när jag ska dricka mitt morgonkaffe runt 15-tiden (jag granskade Rothkos idéer tills 08.00 imorse) så ringer så min brylling, tillika konstnärskollega, gode vän och bollplanksnestor Daniel Grunditz.
Vänta då.
Man vet vad som gäller. Se till att det inte råder kaffebrist de nästkommande timmarna, direkt i med laddaren i telefonen och avboka disksessionen. Snus nära till hands, Pompe är avpissad. Aight, go!
Nu blev det förvisso enbart två timmars diskussion varav en halvtimme gick åt till att diskutera färgen svart. Ungefär en timme gick åt till hur man på bästa sätt representerar sig själv vid vernissage och den halvtimmen som blev över förklarade jag för Daniel om min maniska, halvt religiösa Rothkomorgon. Plus lite till då. Perfekt början på dagen och utan att propagera för varesig min karriär, eller Daniels, låt mig säga som så här; att ha en person man ingående kan diskutera konst och bolla idéer med – när som helst – gör att man inte bara gör framsteg på den egna fronten. Man tar två kliv istället för ett. Ibland tre. Och nu snackar vi inte söndagstrippar med Velazquez dvärgar, snarare längdhopp med bergatroll.
Nåväl, sista lediga dagen, tack och lov för icke-lov. Jag har ett par ton maniskhet som ska spenderar i grafikverkstaden imorgon.
Ja, det är alltid lika givande att diskutera konst med någon som förstår , vad man menar;)