Precis som jag roar med mig att granska Rembrandt- och Zornmästerverk efter virtuosa felsteg, brukar jag emellanåt också granska musikens dito.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra min barndoms gitarrhjälte Yngwie Malmsteen med någon av dessa herrar, men låt oss åtminstone fastställa att det är en fröjd att emellanåt upptäcka gnuttor av mänsklighet i vad som synes är perfektion. Eller vad som önskas vara perfektion av gitarrhistoriens största diva.

Exakt 1:50 gör Yngwie något som förvisso inte är ett stort snedsteg – men det är ett snedsteg. Nu ska jag boka en resa till USA, loopa skiten framför honom i kinesisk dropptortyranda och fråga hur det känns att ha spelat en ton fel.