Och givetvis vill vi ha ett par rader där du beskriver dig själv och ditt konstnärskap
Det här fick jag i knäet dagarna innan min senaste utställning och trots att jag vanligtvis kan knåpa ner ett fyllt A3 med pretentiöst skitsnack på nolltid, så hade
jag rejäla bekymmer med just den här uppgiften.
Jag är i skrivande stund 26 år gammal och trots att det är en låg ålder i sammanhanget så har jag ockuperat mig med måleri snart halva mitt liv. Det är en karriär jag alltid haft som prioritet och det är först nu på senare år som saker börjat hända, och då pratar vi främst om utställningar och uppmärksamhet. Bråttom har jag inte, och jag visar inte vad som helst.
Jag arbetar främst med olja, men också akvarell, pastell, skulptur, etsning och allehanda grafiska sysselsättningar. Det kan ibland vara en liten förbannelse att prova på för mycket. Jag har fallenhet för det mesta jag tar för mig som behandlar ämnet bild, och det blir kill-your-darlings på löpande band i ateljén då jag i vuxen ålder inser att man inte kan göra allt.
And THIS is what I do.
Bildspråket är fascinerande på så sätt att man omedvetet för ut idéer som ligger där latent i idébanken, och det händer ibland att man först i efterhand förstår vad det är man egentligen gjort. Spontanitet är nyckelordet för mig, och jag har efter många års slit lyckats kombinera det realistiska och figurativa med det expressiva och spontana. Jag är 50% hantverkare och 50% idéskapare och jag värdesätter hantverket lika mycket som själva idén.
Idén, den bilden som du antingen medvetet eller omedvetet tänker föra ut på duk kan inte projicera sig själv där, utan där måste finns en hantverksskicklighet som är en naturlig del av det man gör. Även då man som mest febrilt arbetar - varesig det sker under maniska sena timmar i ateljén eller en lugn förmiddag i krokisalen - måste där finnas ett naturligt regelbundet flöde, från det att idén definieras och verkställs, tills det att färgen behandlats färdigt på duken. Och det är en process som kan ske inom loppet av en sekund eller månaders planering. Och då ska hantverksskickligheten finns där som en såpass naturlig del så att verkställandet av idén flyter på med så få tekniska hinder som möjligt. Och den kunskapen har jag aldrig underskattat. Det är skillnad på utmaningar och hinder. I utmaningen finns en naturlig hunger att sträva vidare, emedans hindret i själva verket kan få en att lägga penseln åt sidan.
Jag försöker vara så ärligt som möjligt i det jag gör, både när jag skriver om det och när jag gör det, skapar konst. Varje konstnär skulle enligt mig leva efter samma villkor som musiker gör; du kan aldrig, aldrig, aldrig lura någon med musik. Musik är egentligen ett mer fascinerande fenomen än konsten, just för att vi människor kan finna en naturlighet i musik som om den alltid funnits där och alltid varit självklar. Musik påverkar alla. Välj någon av Mozarts symfonier. Till exempel. Det fantastiska med bra musik, nämligen att till och med växter reagerar på det. Det finns något så oerhört basisk i musik som anspelar på lika oerhört basiska känslor, att det är nästintill omöjligt att vika undan för den.
När musiken anspelar på så grundläggande känslor som möjligt, blir den som mest intensiv och då kommer den påverka alla. Varesig han, hon eller det – vill eller inte. Även den mest analytiske kritiker kommer finna kompositionen fantastisk i sin upbyggnad, då det mest fantastiska ligger just i det som är det mest basiska – människan natur.
Att göra bilder i samma manér ser jag som en oundviklig självklarhet som jag aldrig riktigt kunnat, eller velat för den delen, vika undan från. Självklart ska det vara så. Jag upptäckte det där redan när jag började experimentera med motsatsfärger, att det finns en naturlighet i det och att man kan komponera med det, precis som musiker gör med musik. Man pratar om frågor och svar. Ett A-moll som fråga och senare så svarar ett klingande C-dur. Det sker också i bilden, att färgerna blir komponenter, skådespelare, som inte nödvändigtvis bara sitter där och är. De gör något med betaktaren genom sin placering.
Frågan som en bildskapare alltid får är vad man vill säga med sin konst. Säga? Hade jag velat säga det hade jag troligtvis redan sagt det. Man menar nog vad det är man vill visa med sin konst. Det vet jag - väldigt väl dessutom – men det blir svårigheter när det ska uttalas i ord, för hade jag kunnat det så hade jag inte gjort bilden från första början.
Jag tillhör förvisso den sortens bildskapare som anser att just den här sortens inställning till bilderna gör det väldigt enkelt för konstnären. Jag har t o m bloggat emot just det här eftersom det per automatik möjliggör för vem som helst att göra vad som helst, ibland helt utan mål, mening eller syfte. Man kan slänga upp vad som helst på väggarna i vilken galleria som helst och säga att betraktarna ska bilda sig en egen uppfattning om det. Misslyckandet hos ett verk behöver då aldrig belasta själva konstnären och hela den här inställningen till bildkonst är fruktansvärt fel.
Men, musikern kommer undan med det, och med bravur dessutom. Men, bara om han gör det bra.
Det är det som skiljer musiken från bilden, nämligen att bilden är så otroligt mycket mer tolkningsbar och att upplevelsen nästan enbart handlar om vad betraktaren skapar för sitt sinne. Så, jag återgår till det basiska, den totalt oundvikliga upplevelsen som känns även om du är skapt och fungerar som en växt, eller som en överutbildad konstvetare.
Ska man behöva diskutera sig fram till ett verks förträfflighet är det något som inte stämmer. Det ska vara direkt och odiskutabelt när du kliver in i rummet. Det är nog trots allt när folk inte finner ord nog att beskriva verket man riktigt lyckas med ett konstverk för då talar det för sig själv.
Men så ser jag också Rembrandt, Turner, Goya och i modern tid Rothko som mästare jag mer än gärna ställer mig jämte ifall jämförelser ska göras. Ett verk ska synas i ögonvrån och dess påverkan ska inte försvinna bara för att man väljer att se bort från det. Jag minns när jag första gången såg en Rothko. Förvisso inte i den dunkla belysning som ska göra verket rättvisa, men det spelade mindre roll. En Picasso hängde precis jämte, en Lichtenstein på den motsatta väggen och en enorm Warhol-triptyk i rummet intill. I korridoren på vägen dit fanns Giacomettis skulpturer och i danska Louisianas stora salar hängde dussintal med Per Kirkebys kritikerrosade målningar. Utställning efter utställning passerade och jag kan vanligtvis gå helt opåverkad förbi vilket verk som helst. Jag suger åt mig 1% i vanliga fall och finner mig ofta väldigt opåverkad av bilder skapta av andra människor. Jag har lätt för att ta in det, men jag påverkas nästan aldrig av målningar förutom att jag gärna undersöker hantverksskickligheten i det.
Men Rothkos tvåfärgade tavla kunde omöjligen ignoreras. Det var den enda tavla som syntes i rummet även att den var i relativ blygsam storlek jämfört med vad han vanligtvis målade. Det var nog första gången jag blev känslomässigt påverkad av en bild, så som man kan bli av musik. En bild jag nästan kände mig tvungen att komma över, återhämta mig ifrån.
Mer finns inte att säga i nuläget. Klicka på Galleri, eller Alster för en liten rundtur av det jag gjort.
