”Vilken fantastisk blogg! Jag delar dina synpunkter kring det mesta, och applåderar ditt uttryck. Vänliga hälsningar Lina”

Ja, det ju sådana här kommentarer som gör att det går upp för en; borde jag blogga inte bara mer än nu, utan överhuvudtaget? Lämna gärna en kommentar! Kanske är det så att en viss rampfeber är det som gör att jag ogärna skriver dagligen eller varför inte vecko- eller månatligen. Sen får jag alltid en känsla av att jag måste be om ursäkt för mitt frånfälle så fort ett nytt blogginlägg planeras. Lite som när Henrik Dorsin i Schulman Show förklarade att han, när han får motta beröm för sitt komiska snille, känner att han måste dra ett skämt som tack. Jag tror att jag känner igen det där lite. När jag får beröm vill jag liksom öppna plånboken och ge bort massa pengar. Typ. Jag har dock fått lära mig att ett enkelt ”tack” tydligen är legio.

Sen undviker jag gärna att blogga om själva bloggandet. Det är lite som att skriva en bok om att skriva en bok eller varför inte prata om hur man målar istället för att måla. Det sistnämnda stycket har satt sina rötter i mig. Hur man förhåller sig till sitt arbete, om planen är att få mer kvalitet och kvantitet i sitt gebit. För att enklare förklara det hela, om man som exempel spelar fiol och planerar att bli bättre – hur ska tankeprocessen utanför spelandet i sig bedrivas?

Svaret är mycket enkelt; låt total hjärndödhet råda. Tänk inte. Varenda tanke jag har ägnat om konst har alltid visat sig totalt meningslös och hämmande ifråga om fruktbarhet. Om jag kunde så skulle jag låta hjärnan, så fort den ägnade en tanke åt måleri som inte är vidareutvecklandet av en känsla, låta en tillfällig lobotomering inträda.

Nu ska jag ner och handla ty min flickvän kommer hem sent inatt och visst hör det väl till god manér att den ledige lagar mat åt den arbetande? Jag bifogar en bild på min hund, det ser så tomt ut annars.

Principfrågan har ett par hundra år på nacken, om inte tusentals – nämligen den om huruvida den blint troende bär skulden för sitt klena förnuft, eller om den som säljer syndernas förlåtelse bör ha ett uppläxande piskrapp för att han medvetet eller omedvetet bedrar andra människor. Det finns naturligtvis många exempel på människor vars enda hopp rör sig i området kring det övernaturliga, i kontrast till den sterila verklighet som finns bakom ytterdörren. Att man då letar upp ett medium, eller en person vars renommé i andäktiga kretsar är gott, är därmed inte alltid så konstigt.

”We are born like this, into this”, som Bukowski diktade. Ja, intellektet, det som vi människor är givna, har tyvärr också gett oss förmågan att visuellt resa i tiden och inte bara återuppleva redan skedda trauman, utan även de som ännu inte inträffat. Exempelvis döden. Såväl sin egen som andras. Medvetandets baksida, detta som gör det så förbaskat jobbigt att vara människa emellanåt. Precis som att det blir roligare att städa när det kommer folk på besök vill vi gärna se mening i att överhuvudtaget stiga upp på morgonen i hopp om att den dagen vi inte längre gör det få besök från himmelsk ort. Denna alltid pågående kontext som gör att varje situation, varje händelse och vareviga ögonblick måste få sin betydelse enbart genom dåtid eller framtid. För det är existentiell ångest som ligger i botten och den bär vi alla på, i viss mån.

Jag minns när jag kom hem från Island, och kort efter landstigningen i Nässjö fick jag frågan om hur jag haft det. ”Jag vet inte” svarade jag. Att det var en alltigenom fantastisk resa visste jag, men intrycken från ön måste sättas i kontext till vardagen först. ”Smälta intrycken” som det heter, sätta resan i sin rätta miljö – mitt liv. Jag känner till människor som obrutet ser fram emot saker, men när målet väl är nått kan de likafullt sitta och drömma sig tillbaka till tiden då de såg fram emot där de sitter nu. Alltså nuet, verkligheten vi för stunden råkar befinna oss i. Att omfamna detta simpla ögonblick och förvisa dåtid till dåtid och framtid till framtid, är i min egen lilla värld det som ger mig sinnesro. Men det kan vara förbaskat svårt och emellanåt tvärt omöjligt. Detta verktyg jag skrev om innan, vår förmåga att resa visuellt i tiden, är ett alltför mäktigt verktyg för att missbrukas. Jag skulle, om jag ville, kunna inhämta så pass mycket negativt från mina forna dagar att tröst för stunden enbart kan hämtas från hyllorna på Systembolaget.

Vad detta har att göra med medium och charlataner – jo det finns en poäng här. Jag diskuterade igår med min bättre hälft om vad som händer efter döden. Det är sannerligen en fråga man frestas att svara på, särskilt i stunder av vemod och hopplöshet. Man kan leka lite teorimässigt. Men jag vägrar i regel låta de mer seriösa tankarna florera i dessa nästen, enbart för att mitt sunda förnuft säger mig att min vetskap aldrig någonsin kan nå dit. Jag finner som vanligt att nuet är det enda som existerar och tripper bortom detta heliga är nödvändiga enbart i den mån det behövs. Om man försöker bota denna ångest via medier och bortom sin egen krassa verklighet anser jag att man tar den risken på egen hand. Man har trots allt det ansvaret för sig själv.

Så för all del, låt människor begå dessa misstag framgent också. Fler än hälften låter sig inte bli lurade och det är en fingervisning om att det sunda förnuftet har vunnit mer laga kraft än svenska staten – och väl är väl det! Det är nog med socialistisk vi-måste-skydda-de-okunniga-människorna- inplanterad moral redan i det svenska samhällets lagar. Låt svenskarna tänka på egen hand, och därmed också begå sina egna misstag. Det är karaktärsdanande, lagar är inte det.

- Varför?

Så jäkla dramatiskt är det inte.

Nu råkar jag vara unik i det avseende att jag kan bli lite manisk i vad som helst. Om det så gäller att montera isär en dammsugare för att reparera motorn eller surfa in på SVTs arkiv där jag hittar en riksdagsdebatt från 1976. Jag blir lätt intresserad och det verkar ännu inte ha uppstått en gräns för vad som kan verka intressant. ”Naturligt pund” brukar jag kalla det, och nog är det en viss välsignelse att ha förmågan att exempelvis teckna tio timmar utan paus. Jag saknar pausknappar i det mesta jag gör, på gott och ont.

Nu ska jag plöja igenom resten av Hans Henrik Brummers väldiga bibel om Anders Zorn. Förvisso har jag redan läst boken som yngling, men jag har gott om tid så..

Kanske främst för den drivande kraften bakom sidan är oerhört tillmötesgående i materialfrågor; jag har vid flertalet tillfällen ställt enahanda frågor och blivit bemött som om jag vore folkhögskoleelev igen. Ett ovärderligt plus alltså, för det är inte alltid helt lätt att rekognoscera materialterrängen.

Paketen är omsorgsfullt packade, varorna är sorterade efter märke och bredden på utbudet är ruggigt bra.

Men det är framförallt bemötandet som gör detta inlägg nödvändigt. Företag har alltid kundbemötande som ledord, men det är sällan man ser denna ogynnsamma syssla som verklig prioritering. Lite word-by-mouth helt enkelt.

Dokumentären The trouble with atheism är ett sådant exempel. Man utgår ifrån atheismen som rörelse, som åsiktsprogram, och därmed anser man sig på goda grunder kunna avfärda den som lika ‘skyldig’. Darwin är profeten, boken Om arternas uppkomst är bibeln och kommunismen är den dogm som i sitt gudsfruktiga frånfälle också orsakat enormt lidande. I frågan om bevis lutar man sig krampaktigt om ickebevisets helgd; du kan inte bevisa att Gud inte existerar; vetenskapen har haft fel innan och kommer ha det igen. Det finns även troll, hobbitar och trehövdade pyjamasmonster med denna logik.

Det blir alltid problematiskt (och ibland väldigt underhållande) när religiösa människor försvarar sin tro enligt bevis- och vetandeprincipen. Det är trots allt skillnad mellan ställningstaganden som ”jag vet det jag vet och inget mer” och ”jag vet inte, men jag tror”.

Är jorden platt? Man trodde det en gång i tiden. Men utan fakta eller trovärdiga teorier på bordet hade det varit lika fel att hävda den var rund. Konsensusstråk som motbevisas är ofta ursäkten för de troende som menar att vetenskapen inte har svar på alla frågor. Formuleringen i sig avslöjar inte bara vilken sorts frågor som ställs, utan framförallt allt att man är beredd att emottaga ett svar baserat på tro och dogmer. En gång i tiden visste man väldigt lite om vår fysiska värld och därmed blir ursäkterna vagare för var kunskapsbaserat framsteg som sker att vara troende. Om man nu behagar lägga fram en ursäkt överhuvudtaget och kritisk analysera sin tro – många troende aktar sig för den sortens verklighet om man innerst inne anser sig ha ett kritisk lynne som inte vid befallning låter sig övertygas av trösterika sagor.

Om man är en person som låter slutsatser passera en kritisk gränskontroll torde man heller inte ha några problem med det faktum att vi inte vet särskilt mycket – fortfarande. Men vi vet väldigt mycket. Vetenskapen kan när som helst revidera sina uppfattningar, eller besvara en fråga med att kunskap ännu inte finns. Den reella kunskapen om vår värld är heller ingen motpol till religion; faktum är, att om Gud verkligen existerar så borde kunskapen om vår världs uppbyggnad vara alla troendes främsta organ för själavandring. Såväl om vi talar om naturvetenskap, psykologi, filosofi eller övriga förgreningar inom forsknings- och vetandesfären. Och, om Gud verkligen existerar; varför skulle han neka människor deras kritiska tänkande och deras frihet att undersöka världen i kontrast mot föregivna dogmer? Applicera den egenskapen på en vanlig förälder och avkomman skulle inte bli särskilt begåvad om han inte väljer att trotsa vad som står skrivet.

Om nu Gud existerar så tillhör de icketroende kritikerna hans lojalare skapelser, helt säkert.

Så långt är vi en bra bit ifrån vad som hände exempelvis 11 september. Chansen att dö i ett terrorattentat är fortsatt oerhört liten. Det är detta perspektiv man gärna utgår ifrån när man exempelvis heter Jan Guillou eller deltar i en debatt i Agenda; han var en amatör, arbetade kanske själv och fokus bör ligga på vad de som sympatiserar med Sverigedemokraterna har för inverkan på resten av befolkningen. I Sverige är vi måna om vilka krafter som styr skocken. På gott och ont. Allting som kan påverka är i regel farligt, förmodligen eftersom Sverige till viss del påminner om en stor folkhögskola. Vi tillåter och uppmuntrar bråk och tjafs i leden, men ingen får kliva ur helt och hållet.

Så nog vill vi gärna utgå ifrån att ”det inte var så farligt – phew!”, men attentatet har en symbolisk effekt som ger verkan långt bortom ett enstaka skyltfönster; pessimister skriver nu i sina krönikor att detta bara är början. Det kommer mer, mycket mer. Jag läser att det finns bortåt tvåhundra terrorister i landet. Sverigedemokraterna menar att extremismen alltid följer islam likt en väl dold, men väl fastnitad svans därbak, och som svar på detta menar man att denna svans trots allt är dold och har ingenting med sin värd att göra överhuvudtaget.

Problemet är ju att många inte vet ett skvatt om islam eftersom islam fortfarande är en separat del av samhället, där den är skyddad under minoritetsprincipen. Vi kan inte kritisera vad som sägs i moskéer, åsikter eller liknande som vi gör med kristendomen eftersom vi trots allt behandlar islam som en gäst i Sverige. Jag har inga problem med att förkunna mitt motstånd gentemot kristendomen, det har jag gjort öppet och konkret ett flertal gånger. Men jag kan inte göra samma sak gentemot islam. Då blir det personligt, då blir det ett påhopp gentemot en minoritet eftersom jag är majoriteten och islam är minoriteten. Den islamska ideologin är för mig väldigt motbjudande och som en del i det svenska samhället välkomnar jag inte dess inflytande. Dels för att islam är en religion, dels för dess värderingar. Men jag respektar trosfriheten då den i samma anda bör respektera mitt motstånd gentemot religionen som idé. Den som önskar att islam blir en del av det svenska samhället måste först och främst låta islam behandlas som en del av det svenska samhället, inte som en gäst utifrån.

Jag har som exempel alltid haft ett ont öga till kristendomen. I unga dagar berodde denna egentligen inte på något annat än att de som avskydde den kristne hade en förmåga att göra bättre musik. Men också för att jag fick sagt till mig att jag inte var god nog som människa förrän jag öppnade en viss bok, klev i en viss sorts byggnad, men framförallt var jag inte god nog förrän jag nyttjade ett konstruerat och färdigt tankesystem. Eller att jag kanske var god nog trots allt, men att jag inte förstod mig på godhetens innersta kärna och kärleksframförande så som en präst med x antal bibelstudiepoäng gjorde.

Tack, men nej tack. Är det sant det du säger lär jag bli varse om det på egen hand.

Identitetssökandet, och att förhålla sig till samhälls- och världsgrupperingar, är slutligen det som avgör vari man lägger det goda och vari man lägger det man betraktar som ondska. Dessa är inte, och kommer aldrig någonsin vara, världsliga sanningar såsom tyngdlagen, utan kommer alltid att följa det mänskliga egot och det identitetssökande vi av naturen är skapta att följa.

Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om idag. Men nästan. Jag har sett de tre senaste avsnitten av Så mycket bättre, och även om jag tillhör gruppen alltid-tveksam-till-populärmedia kunde jag snabbt konstatera att programmet var sevärt. Framförallt för att jag gillar Plura, detta helt i linje med min vurm för det vackra svenska vemodet som Eldkvarn gjort till sin grej att tonsätta.

Sen fascineras jag av Petter. Hans arbetsinsats är utmärkande i detta umgänge då han måste dekonstruera och omtolka varje ord och varje ton i det han framför. Inte illa pinkat, men Scherman har säkert en bra deal för honom. Dessutom är det starkt att sitta där, men den image han byggt upp, och erkänna brister med den insikt han faktiskt visar. Ärligt.

Frimuraren Berghagen lipar som förväntat ganska ofta och Lill-Babs tycker allt är ”jättespännande och helt nytt för mig”. Sveriges Steve Sanders, Christer Sandelin, lär väl efter sina beträdningsförsök på September ansöka om att få vara med i Let’s Dance och där hamna på typ femte plats. Rak mun, inget att tillägga.

Sen har vi då kosmos egna kärleksryttare Thomas di Leva. Han sitter fortfarande med sitt imagemanus och verkar inte kunna förhålla sig till spontana sammanhang alls. Säg, skiter du kärleks- och rymdbajs också Thomas?

”Men han är ju så härlig..”

Nej. Och det är inte Ola Salo heller, av samma anledning. Faktum är att alla de personer som anser sig, och hävdar att de uppbär ett speciellt budskap om godhet, kärlek och medmänsklighet väcker tvivel hos mig. Det är inte misantropen i mig, det är filantropen som menar att dessa begrepp och uttryck finns där varesig man hävdar de eller inte. Jag vet många människor som jag anser besitter genuin godhet; den sortens som finns där och man kan se den. Man får se efter själv om man så önskar. Kan jag inte se den så kan du heller inte övertyga mig bara för att du säger det.

Därmed inte sagt att man inte får uttala sin egen tolkning. Men det handlar i slutändan om trovärdighet. Jag anser exempelvis att Dalai Lama verkar ha ett genuint och godhjärtat uppsåt när han talar om människors väl. Men när Reinfeldt predikar i talarstolen är det inte lika övertygande. Inte heller Sahlins hånflinade självgodhet har någonsin imponerat på mig.

Petter har inte en sådan agenda som hörnsten i sin image. Tvärtom. Men trots det så är han förmodligen den i umgänget i TV-serien som direkt och utmärkande kan påvisa att han besitter sådana egenskaper. Det krävs inte en kaftan och ett messiaskomplex för det, det fungerar alldeles utmärkt med basröst från förorten, tatueringar, trefingersringar och en rakad skalle. Eller för den delen, en skitig ostämd whiskeyröst, en övergödd mittdel och ett bakomliggande drogmissbruk.

Amen!

Ok, jag har googlat.

Det visar sig att andra själar ägnar mycken tacksam tid åt denna uppgift så jag behövde i regel bara surfa in på ett släktforskarforum och se efter om folk känner till namnet Grunditz. Det finns ju en hel bok om ämnet eftersom jag också är släkt med Carl von Linnés lärpalt, botanikern Pehr Osbeck. Sen har vi ganska bra koll i regel eftersom vi inte heter typ Andersson i efternamn.

Vad man säkert kan säga är att min farfars farfars farfars farfars far, Christopher Jörgensson Grunditz (död 1700), av okänd anledning inte tog sin faders namn Grundis utan lade på detta avslutande -tz, vilket i skrivande stund är första gången namnet Grunditz framträder i historien.

Hans farfar i sin tur hette Christopher Christophersson Grundis, och tjänstgjorde som karolin i Karl XIIs armé, varpå han blev tillfångatagen i slaget vid Poltava men lyckades rymma. Eftersom han kom från krigshärjade Finland kan man inte söka längre tillbaka efter hans rötter specifikt, men namnet Grundis ger intressanta utslag. Mycket tyder på att namnet Grundis härrör från tyska Pommern, där en adlig släkt med namnet Grundis fanns.

Om man bara ser till namnet Grundis och i viss mån ursprunget hittar man nordens förste härold (vapenkung, härförare m.m) som gick under namnet Gerhard Grundis och var bland annat direkt underställd den danske kungen Valdemar Atterdag. Denne tidiga Grundis var känd strax efter 1300-talets mitt. Han var också tysk ursprungligen, vilket givetvis stärker misstanken att namnet Grundis härrör från Tyskland.

Tack till Tobias Bjernehed för information.

Men visst, att vem som helst får kalla sig konstnär tycker jag är bra. Att vad som helst får vara konst är också bra. Vi diskuterar ju kvalitén, en frågeställning som är konstens drivmedel och där begreppet konst enligt mig upphör vid eventuell konsensus. Det kommer givetvis aldrig ske.

Jag har dock avvikit en aning och presenterar mig inte som konstnär, i detta nu. Visst, jag sysslar ju fortfarande med själva akten – konsten – men begreppet har för mig tappat sin tyngd en aning, från en redan ganska låg nivå. Det är inte längre min strävan att uppnå ett konstbegrepp, utan jag kan också se en viss förvirring i sökandet efter själva konst- och konstnärsbegreppet. Min tes är att man bör ha kvar kärleken till arbetet, oavsett distansen till begreppet konst. Kärleken till begreppet har jag aldrig riktigt begripit.

Något ironiskt sitter jag själv och teoriserar om det hela. Jag skiter ju i det.

Jag har viktigare saker för mig, bland annat ett 15 m² rum i lägenheten avsatt för att bli ateljé, enbart ateljé.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra min barndoms gitarrhjälte Yngwie Malmsteen med någon av dessa herrar, men låt oss åtminstone fastställa att det är en fröjd att emellanåt upptäcka gnuttor av mänsklighet i vad som synes är perfektion. Eller vad som önskas vara perfektion av gitarrhistoriens största diva.

Exakt 1:50 gör Yngwie något som förvisso inte är ett stort snedsteg – men det är ett snedsteg. Nu ska jag boka en resa till USA, loopa skiten framför honom i kinesisk dropptortyranda och fråga hur det känns att ha spelat en ton fel.