You are currently browsing the monthly archive for maj 2008.

Såg nyss filmen The Impressionists.

Min gotländske målarkollega har redan gjort ett blogginlägg om den här filmen, men jag tycker nog den här filmen är värd några rader till. Jag har egentligen aldrig blivit fullt så betagen av varesig Monet, Manet eller Cezanne, men det betyder för den sakens skull inte att jag inte gråter mig blå om nätterna för att jag inte var där och bevittnade alltsammans. Hur man än ställer sig till impressionisterna så kan nog ingen tvivla på att historiens blad är tämligen välfyllda av vad som började med de konstverk som The Salon inte ville visa.

Filmen är bra, inget snack om saken. Kan man sin historia så blir den ännu bättre. Men det bästa i filmen är att var tavla som man ser målas, sekunden senare visas som stillbild med konstnärens namn, titel och tillkomstår. Det här ger enorm äkthet och genuinitet till filmen. Många kända citat finns med i filmen och händelserna man tidigare föreställt sig i fantasin får man nu se på film. Som t ex när Monet målar järnvägsstationen Gare Saint-Lazàre. Det känns mer som en dokumentär, då filmens mening verkar vara att göra en så korrekt historieskildring som möjligt, istället för en romantisering eller det klassiska: att man använder sig av en händelse, person eller konstverk för att senare flippa ur i helt andra manus än det tänkta.

Filmen Goya’s Ghost är ett sådant exempel. Vad jag förväntade mig var inte en skildring av inkvisitionen, inbördeskriget eller unga kvinnor som kedjas fast i mörka hålor och våldtas av kyrkans män tills de blir galna. Här framställs han som en from man, helt utan sinnliga hjärnspöken som dessutom målar dåligt då ett porträtt i filmen är gjort i nutid, och – skrattretande dåligt. Men filmen ligger givetvis på plussidan ändå. Den handlar ju faktiskt om en konstnär, dock kunde man valt vilken konstnär som helst i det här fallet. Men det mest tragiska – ingenting om hans svarta väggmålningar, trots att filmen heter Goya’s Ghost.

A girl with a pearl earring handlar givetvis om Johannes Vermeer. Ni vet, han som aldrig blev känd och målade endast 40 tavlor, men som troligtvis inte kunde skissa 3 päron på ett nattduksbord då han fuskade genom att använda sig av en Camera Obscura.
Den här filmen är iofs lite tydligare i sitt budskap om att inte hålla historiskt korrekthet. De har helt utgått från tavlan A girl with a pearl earring och endast ett fåtal enstaka detaljer stämmer. Han hade massa ungar i huset och hans enda köpare syns i filmen. Men i övrigt finns inte ett enda rätt. Man vet nämligen ingenting om Johannes Vermeer. I filmen så ser man hur konstnären först målar med de basfärger föremål har, för att senare lägga på ljus, mörker, struktur och komplementfärger. Verkligheten är dock annorlunda då Johannes Vermeer målade först i svartvitt, och färgläggning skedde med klassisk lasyr sist i processen. Så gjorde de flesta konstnärer på den här tiden, men inte i den här filmen. Scarlett Johansson spelar flickan som ska föreställa motivet till filmen (och är konstant livrädd), och detta är påhittat att det skulle vara husan och att bilden skulle framkalla katastrof, så som det sker i filmen. Men i övrigt är den bra, sedd som ren fiction. Men man ska inte lita på fakta!

Filmen Zorn är nog värst ändå. I filmen super han konstant, lägrar var och varje ung nymf han målar av och romansen med Emilie Bartlett är ingenting jag hittar i någon av de böcker med Zorn jag har bläddrat i. Hans fantastiska karriär som internationell överlägsen resande porträttmålare och rik frontgestalt för det kulturella Mora, är ingenting som filmen fokuserar på. Alls. Richard Wolff gestaltar Isaac Grünewald, och även där – inte ett rätt. Här snackar vi nästan skändning då Isaac Grünewald inte hade homosexuella tendenser som det framställs i filmen (han var gift), och porträttmässigt var Isaac Grünewald inte ett dugg så uppseendeväckande som man ser Richard Wolff. Han var en pionjär inom modern konst i Sverige, men att slänga in honom som ung syndabock är bara orättvist. Och var i filmen finns Carl Larsson? Återigen, filmen är föga historiskt korrekt och fungerar bara som underhållning, men rent dokumentärt är den en katastrof.

Om Vincent van Gogh har det förvisso gjorts en rad filmatiseringar. Vad som är extra intressant är att dennes liv inte behöver fler ingredienser för att späda på dramatiken. Att bara läsa en faktabok om hans liv räcker gott och väl nästan. Ska recensera lite dokumentärer senare i den här bloggen. Nu är det läggdags!

 

Annonser

Det är ganska underhållande att se hur ens måleri utvecklar sig både på duken och i rutinerna runtomkring.  När jag började med olja för en ganska så ansenlig tid sedan, hade jag förmodligen runt 5 penslar, standardfärgerna i små tuber och allting var nerpackat. Staffliet var ett fältstaffli som var så pass gängligt att duken iblanda hamnade i knäet.

Nuförtiden är det bra mycket mer avancerat. Nu har jag ett rejält staffli och hundratals små tuber med färg att välja på. Penslarna är många fler, noggrannt sorterade och tvättas alltid timmarna innan sessionen och morsan har sytt ett stiligt förkläde i skinn med en liten flik som trasan hänger i. Alla medier såsom terpentin, liquin och olika linoljor står inom räckhåll och toalettpappret är utbytt mot noggrannt urklippta trasor. Och alltid innan måleriet kör igång ser jag till att ha snuset, drickan och telefonen inom räckhåll. Mp3n är alltid fulltankad, både batterimässigt och låtmässigt. En kall öl som väntar efter en lyckad session har också blivit standard, då det mest fantastiska ögonblicket är när man tidigt på morgonen lutar sig tillbaka, granskar tavlan och fönstret och morgonsolen, står på glänt. För en målare är detta nog det mest fantastiska ögonblicket.

Man vet nuförtiden vilka färger som ska väljas, och vilka penslar som ska användas. Också vilket medium som ska blandas ut med oljefärgen och hur tjockt allting ska läggas på, samt vilken torktid tavlan kräver. Idag är det fredag och det ska målas till tidig morgon, allting är laddat och klart och jisses vad bra det känns!

Att gå upp tidigt, trampa iväg till en idyllisk skola och slänga på sig målarrocken, och göra detta i 2 års tid utan oro över ekonomin, vore ju inte helt fel. Men det är precis vad jag ska göra efter den 20:e augusti då jag idag fick beskedet att jag blivit antagen till Sörängens Folkhögskola här i nässjö.

Det känns lite smått fantastiskt måste jag säga, jag är mer än nöjd med det här. Dels så påbörjar jag ju den aningen långa (dock inte fruktlösa) vandringen mot ett genuint konstnärsskap, samt att jag får en hel del till hands som jag inte haft innan. Bra rutiner är ingenting jag är direkt bortskämd med och att ha vant sig vid att måla nästan varje dag har sannerligen varit en trevande uppgift.
Har ju gått på Sörängen 2 år innan, och jag känner redan lärarna, kan lokalerna och folkhögskoletraditionerna. Och dessa två år har varit de roligaste i mitt liv utan tvekan. Bra folk, och nu har man tillgång till diverse olika verkstäder och är inte fastlåst vid oljemåleriet, utan man kan hitta andra sätt att utrycka sig på. Eller helt enkelt göra jävligt snygga grejer. Kursen ligger på två år och kategoriseras som ”förberedande”. Det känns aningen konstigt att ha vant sig vid tanken att jag själv är fullfjädrad konstnär, till att sätta sig ner vid skolbänken. Men, jag får bita ihop.

Fantastiskt!

 

 

Gjorde en liten justering idag som ni kan se ovan. Nytt sidhuvud!

I övrigt så funkar det bra med bloggen faktiskt. Det visade sig vara ett bra företag att döpa bloggen just till ”Ateljéidyll” då folk ofta söker på det här ordet i sökmotorer. Så antalet besökare är i alla fall uppe i mellan 50 och 100 per dag och det känns ju ganska okej.

Nu skiner solen tyvärr aningen för mycket för att jag känner för att sitta vid den här burken, så jag kommer troligtvis spendera den soligare delen av dagen här på bakgården. En uppblåsbar pool har installerats så jag tänkte slänga i Pompe så han får simma lite. Visste ni förresten att Pompe en gång i tiden hoppade från en klippa fyra meter ovan vattenytan? Jodå, galen är ordet. Det känns nästan lite konstigt att inte ha tillägnat fler blogginlägg åt detta fantastiska husdjur, men ni får nöja er med en bild sålänge.

Sommar, sol. Bad och grejer. Impressionism. Min konstnärskollega Daniel Grunditz borta på Gotland har tagit impressionismen till sitt hjärta, och visst vill man att hela ens tillvaro ska se ut som Renoir’s The Ball at the Moulin de La Galette.
Paris för hundratrettio år sen, goda tider för konstnärer och hela den industriella revolutionen lös med sin frånvaro. Ja, lite i alla fall. Men man är ju en drömmare, och som visionär målare är det inte en speciellt bra idé att ha båda fötterna på jorden. Bitvis i alla fall, det finns ju en vardag i alla liv.

Och jag är nog knappast inte den enda som tänker på så vis. Tavlan The Ball at the Moulin de La Galette såldes för bortåt en miljard till en japansk affärsman, vars enda mening var att ha den i ett rum och kolla på den då och då. Dock såldes den senare, men tillbaka till privatskrymslet och bort från allmänheten för en liknande summa. Det är helt otroligt vilka priser vissa tavlor tingar idag. Särskilt då impressionismen, vars utövares mest kända verk ligger mellan 500 och 1000 miljoner kronor.
Vad som avgör värdet på en tavla är egentligen lite märkligt. Vad är det man köper? Köper man konstnären, verket, intrycket av själva tavlan i sig eller hela historiken bakom? Givetvis en kombination av dessa, materiellt sett så kostar en tavla inte speciellt mycket i sammanhanget, och timpriser och arbetskostnader har inget med saken att göra. Är konstnären redan renommérad och välkänd så spelar heller inte utbildningen någon roll. Vad man köper är helt således bilden. Vad bilden är och vad den har för historik och hur den är gjord och framförallt – med vilken skicklighet. Jag har inte sett bilden i verkligheten, men vad man får för pengarna är historien, och troligtvis en känsla av privilegier då man i sin ägo har ett fragment från en mytomspunnen och spännande tidsepok. Det finns vad jag vet ingen fungerande tidsmaskin och människors törst efter forna och bättre tider verkar inte längre ha någon gräns rent ekonomiskt. Skulle den heliga graal återfinnas skulle troligtvis hela nationer gå samman med ekonomiska resurser för att få bära titeln ”ägare utav den helige graal” och det skulle utan tvekan bli det dyraste objektet nånsin.

Mona Lisa sägs vara den mest värdefulla målningen idag, då Nattvarden är osäljbar då man varesig kan förflytta den, eller ge nån som helst garanti för att den kommer finnas om 10-20 år på grund av skicket den är i. På sin tid ansågs Nattvarden vara helig redan när oljefärgen hade torkat.

Julius Ceasars underskrift är nog inte helt billig den heller och tydligen så äger Paul Mccartney den allra första pressade vinylskivan det står ”Beatles” på. Vill inte ens tänka på vilka fantasisummor den skulle gå på idag.
Och för Jimi Hendrix fans kan jag berätta att en flisa av gitarren han drämde i golvet på Woodstock -69 går på bortåt miljonen. För en flisa! Dock har jag hört att Elvis hårstrån är dyrare än så..
I nutid så finns det också märkliga saker som folk betalar hutlösa pengar för. Den forne sjufaldige Olympiavinnaren Arnold Schwarzenegger spottade ut ett tuggummi, varpå någon konfiskerade detta unika objekt och sålde det på Ebay för bra mycket mer än vad tuggummit kostade när det var nytt och icke terminatortuggat.

En originalposter som förklarade Titanics avgång den 10:e April 1912 kostar många tusen dollar. Väldigt många. De löpsedlar som deklarerar Titanics undergång kostar nästan lika mycket.

Jag tycker det finns ganska mycket intressant att beakta när man väl börjar gräva i just nostalgi, och varför det kostar så mycket. Jag äger själv en fransk soldathjälm från Slaget vid Verdun 1916, komplett med skotthål och allt. Vad jag får för de pengarna jag pyntade för den, är känslan när jag håller i denna och vet med mig att jag håller i en bit historia, och att någon för nästan hundra år sedan hade den här hjälmen på sig och senare blev skjuten och att kulan trängde igenom. Men hade någon betalat 2000 spänn för att faktiskt vara där och få kulan i skallen? Nej, men jag hade nog säkerligen pyntat mer än så för att vara en av de som målas i The Ball at the Moulin de La Galette.

 

Japp, har uppdaterat min profil om mig, så klicka bara på ”Om Eder” däruppe till vänster!

En liten sak som irriterar mig är att idéer, bra sådana, kommer då man egentligen inte behöver de så värst mycket. Strax innan jag somnade igår så hade jag en riktigt bra idé om vad som skulle förgylla dagens blogg, ett riktigt superinlägg. Idag har jag absolut ingen aning, det är helt blankt.

För ett par år sen så skaffade jag en inspelningsbar röstbandspelare för att verkligen kunna spika fast dessa små ögonblick. Och det är mycket som dyker upp i hjärnans kvarter strax innan drömmarna tar över vill jag lova. Musik, bildidéer och textrader. Förr i tiden hade välbärgade kreativa människor assistenter som egentligen fanns till bara för att vara på sin vakt strax innan adeln somnade. Vill minnas att Carl von Linné hade en nattlig assistent för att försäkra sig om att bra idéer registreras. Nuförtiden finns det billigare redskap för det här. Per Gessle ringer sin egen telefonsvarare och sjunger in melodier då han är ute på vift. Författare som Jan Guillou har också nämnt att han har liknande metoder.

Att ha fötts med en kreativ begåvning medför ju vissa störande element. Bra idéer kommer inte av sig självt när man ropar på de. När jag var på Arbetsförmedlingen igår så dök det upp en bild i skallen tio minuter in i mötet, vilket jag finslipade under en och en halv timme. Slängde på mig mp3:n, gick hem. Hur var det nu? Och framförallt, vad handlade det där mötet om?!

Eller då man rusat upp 03.00 mitt i natten och påbörjar en ny målning. Inte helt ovanligt. När jag är ute och fiskar har jag som vana att sjunga konstant, hela tiden. Jag glömmer av mig, fortsätter ylandet, och jag kommer på mig själv med att svamla de konstigaste textraderna till helt nya melodier. Väldigt surrealistiskt, och onekligen så har en och en annan abborre sökt sig inåt land.. Men så handlar det också om att kunna kanalisera allt det där. Bra idéer finns där av en anledning, för bra idéer är 100% logiska och för varje bärare så ter sig dessa idéer till uttryck i vilken form han/hon har som sitt gebit. En deprimerad musiker skriver deprimerande musik. Eller så skriver denne glad musik som en påbörjad terapisession. Alla uttryck finns där av en självklar anledning, och av ett självklart syfte.

Trallade ner till Arbetsförmedlingen idag för mitt första basmöte. Yey. Det är ju en ganska komiskt situation egentligen när man kommer dit och nyarbetslösa står och väntar bittert i en korridor. Det ÄR meningen att man ska skämmas lite när man är arbetslös. Vet att varenda pelare målades blå på Ams när Alliansen tog hem valet, och att de lägger mötena klockan 08.30 är givetvis en strategi i sig. Sjusovare undanbedes. Och det är hårt klimat för de arbetslösa. Nu har Arbetsförmedlingen rätt att stänga av folk från A-kassan som de inte anser gör ett gott intryck på arbetsintervjuer. Och även om du är en biolog (så som han uttryckte det själv), så ska du söka alla jobb du är kompetent för. Är du kompetent att knega på McDonalds även om du har en maffig juristutbildning, så ska du göra det.

Jag har dock mina dubier. Visst ska folk arbeta. Jag har en rad polare som inte vill jobba, som vill leva på bidrag. Men det är egentligen bara folk som i grund och botten inte vet vad de vill syssla med, och som inte ser nån annan utväg än att ta ett kneg på posten eller liknande. Jag har som högsta dröm att kunna sörja 100% för mig själv så långt ifrån bidrag som möjligt, men just nu så går det dock inte om jag vill kunna leva hyfsat drägligt. Men, det kommer funka en dag. Det vet jag, men inte just nu. Och att ha all denna energi, kreativitet och framåtanda och i princip vara tvungen att gå en annan väg. Det är ganska knäckande.

Första jobbsökardagen. Har sökt lite assistentjobb häromkring, samt ett lagerkneg i Norge med ruskigt bra betalt. Samt att jag snackade med Galleri Bråna här i nässjö för att kolla om de var intresserade av lite verk jag arbetat på. Well, samma gamla visa. Som vanligt.

-Har du haft utställningar innan?
-Ingen helt egen, nej.
-Våra kunder vill ju gärna ha konstnärer med lite bakgrund förstår du.
-Jo, men man måste väl börja nånstans?

Diskussionen fortgick i samma tema en längre tid om min utbildning, mina utställningar. Men inte allt för mycket om mina verk. Men å andra sidan så förväntar jag mig inget annat. Jag är medveten om hur konstklimatet ser ut idag och drömmen vore ju givetvis om en gallerist enbart undrade hur mina målningar ser ut och gjorde sina bedömningar därefter. Att jag sålt ett gäng tavlor genom åren för enligt mig själv, ganska höga summor, spelar tydligen inte lika stor roll. Att jag inte ens börjat mitt entrepenörskap och säljer ändå, torde väl ändå tyda på en viss kvalité? Men det är i dagarna också det enda jag har, självförtroendet och den gnista som bildas mellan mig och staffliet. Denna skapelse tillkom inatt. Jag är lite smått besatt av det som Mark Rothko målade på 60- och 70-talet. Knappast en imitation, men däremot är verket helt klart inspirerat av Rothko:
 

Nu har jag nog sett delen om Vincent van Gogh i Simon Schama’s serie ”The Power of Art”, 15 ggr. Det är klockrent. Mannen som spelar Van Gogh är ingen mindre än Gollum själv, Andy Serkis. Och med vilken inlevelse.. De har t o m ändrat färgerna i avsnittet så varenda bildruta är fullproppad med kromgul och motsatsfärger. Simon Schama själv har en enorm inlevelse när han berättar, han skulle kunna få vilken konstnär som helst att framstå som ett smärre geni.

Och, det är det som krävs när man behöver inspiration. Att bo i en lägenhet i Nässjö, och röra sig i ett totalt kulturbefriat samhälle, är en smärre utmaning för mina kreativa ådror. Tur då att Internet finns, den enda uppfinningen i modern tid värd namnet. Här nedan, ett av de många självporträtt av Van Gogh. Makalöst.

Skål på dig Vincent!