You are currently browsing the monthly archive for juni 2008.

Jag ska återigen tjata om det ämne som inte ligger mig så varmt om hjärtat, men som inte slutar fascinera mig. Min egen sömn.

Igår fick jag ställa klockan på väckning klockan 14.00. Ja, helt seriöst. Antar att man kan klandra alla dessa tidiga maniska morgnar. Igår blev det fest och fylle och vips – i vanlig ordning sitter man här vaken och klockan är nu inte ens 09.00. Alltid är det så. Jag gick alltså upp samma tid som jag i förrgår gick och lade mig.

INTE illa pinkat! Det blir nästan värt huvudvärken, då jag faktiskt är ganska förtjust i tidigna morgnar. Jag gillar sena nätter också, men just det där med arla morgonsol och morgondimma och att sträcka på benen innan alla andra vaknat, det är lite speciellt. När jag var liten brukade min morfar väcka mig sådär extremt tidigt, typ 04.30, för han ville ut och fiska. Standard var ju lite att däcka i båten så fort man lutade sig tillbaka och jag vill minnas att det var ännu ett av de där ögonblicken man verkligen njöt. Ni förstår – sömn och vatten kluckandes mot skrovet är en ganska bra kombination. Lägg därtill en snäll morfar och en barndom i det gröna, samt en matsäck bestående av varm choklad och mackor. Ja herregud, människan strävar alltid efter sin egen barndom, som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Min brorson Ludvig har förresten en liten förkärlek för att somna i båtar. Han tjatade till sig en fisketur, kastade 2 kast,  grät en skvätt över utebliven fisk – och somnade. Nu bär det av till Q8, för eder bloggare behöver snus och Cola light.

Det händer ibland att man blir manisk, men iband kan maniskheten mynna ut i vad som bäst kan beskrivas galenskap. Fast, är man bildkonstnär så är det förstås helt i sin ordning. I förrgår påbörjade jag Urdalen 3.0. Arbetsnamnet är Urdalen och 3.0 står helt sonika för att det är det tredje försöket. Lite krejsy sådär.

Satt tills 05.00 på morgonen och dagen efter, igår alltså, fortsatte jag med målandet direkt på dagen, klockan 15.00. Och, satt tills 05.00 imorse och samma procedur har nu återupprepats då det här blogginlägget enbart är en skön paus från maniskt måleri. Fotbollen får stå på i bakgrunden, så mycket uppmärksamhet kan jag bjuda världen utanför på. Summa summarum så har jag nu målat i ungefär 35 timmar, med enbart sömn, mat och Pompes promenader som pauser.

För att i vanlig ordning citera helt osannolika människor:

Det går bra nu! //Petter

Vilka idéer man får ibland. Sitter just nu och funderar på hur det i praktiken skulle gå att göra enorma tavlor. Jag vill att de ska mäta 4-5 meter i bredd och varför inte 2-3 meter på höjden. Ungefär sådana storlekar som Rothko och resterande New York-målarna använde. Jag tycker det blir grymt mäktigt och visst slås man ibland av tanken att; ”Nu har jag gjort en sjuhelsikes bra tavla. Men den är ju så liten!” Jag målar förvisso i stort format redan, men jag kommer i fortsättningen se mig om och kolla in möjligheterna att måla ännu större.

From now, följ FRA-debatten. Intressant, och viktigt!

Jag är sen tidigare hyfsat bekant med den självutnämnde kitschmålaren Odd Nerdrum, den norske mästaren som är kontroversiell genom att inte vara kontroversiell. Det är förvisso ganska kontroversiellt att avporträttera sig själv i olja, med kraftig erektion. Och att dessutom göra så att det ser ut som en 350 år gammalt holländskt verk. Det är också kontroversiellt att i samma manér måla en kvinna som är i full flärd med att kasta avföring på marken. Skita, det vill säga.

Perverst och osmakligt, definitivt, men det känns som om Odd själv säger; ”Ok. Konst ska vara kontroversiell, vad sägs om det här? Är ni nöjda nu eller?”.
Vad som är mest fascinerande är ändock att han sällan blir bemött med trevlig kritik från ja, kritikerna och galleristerna själva. Han är vad jag förstår en nästan avskydd människa i konstsammanhang. Trots detta faktum så inbringar han stora summor och det är heller inte helt ovanligt att han beskrivs som Nordens mest framstående målare. Och när konsthistoria skrivs om 100 så kommer Odd Nerdrum förmodligen att vara mer ihågkommen än de som bedömer honom. Värt att tänka på.

Finns mycket att säga om denne märklige konstnär, men ta en titt själva på hans verk. Jag är imponerad, milt uttryckt.

Odd Nerdrums hemsida.

Känner ni till stunden då man efter många, många år helt plötsligt förnimmar en melodi som man hörde som barn?
För ett par år sedan så fanns det en låt som hette Streets of roses. Bandet hette Turning Point och skivan hette Riverdance. Bandet påminner om pudelrocksbandet White Lion rent röstmässigt. Kan tänka mig att den kom ut i början på 90-talet.

Jag minns det ganska väl, men till min förvåning så är det nästintill omöjligt att hitta denna balladdänga på internet. Låttexten finns med på en blogg, och skivan hittar jag bara på en sån där visa-din-skivsamling-sida. Det finns också ett spel, en skivbutik och en hel del andra konstigheter som dyker upp när man söker efter den.

Så, om du vet var jag kan få tag i den här låten så vore jag evigt tacksam!

Ser att jag idag haft rekord i antal besökare, nämligen 189 stycken. Ser också att folk har börjat länka till min blogg, jag bugar och bockar! Nu ska jag bege mig neråt stan och levitera!

Läste idag en teori om att den moderna konsten med sitt ursprung i impressionism, expressionism och kubism, egentligen kan ses som en protest mot kameran och den tidigare versionen Camera Obscura. Jag förstår precis tankegången där, särskilt när man tar i beaktande om vad en målande konstnär tar för sig. Egentligen väldigt logiskt då det ligger i konstnärens intresse att skapa unikum, självklart ligger nyskapandet och uppfinningsrikedomen som grund hos varje bildskapare. Och varför ska man då måla perfekta perspektiv när samma sak kan göras med en kamera? Man behöver inte den realiteten såtillvida man inte kan förvränga den och skapa alster som apparater av alla dess slag inte kan.
Konstnären blev arbetslös på nyttomarknaden, precis som hästarna då bilen uppfanns. Konsten blev,  träffsäkert uttryckt av den amerikanske målaren James McNeill Whistler, konst för konstens skull. Inte för någon annans skull. Inte för porträttbeställarnas skull eller för politiska ändamåls skull. Nu fanns bara konsten med sig själv som uppdragsgivare.

Där har du modern konst. Att fortsätta på samma väg och harva runt med såsbruna familjeporträtt skulle bara rendera i att konstnären vore ett alternativ till kameran. Och konsten ska aldrig fungera som valmöjlighet, det ska bara finnas konst och den ska med rätta stå högst på pallen. och vill du ha ett målat grupporträtt så får du finna dig i att målaren själv ger sin tolkning av det hela. Annars finns kameran.

Så, att konsten ser ut som den gör idag är förvisso lite tragiskt då t o m Jackson Pollock medgav att han inte är någon skicklig målare. Han skapade något nytt och hittade en arena för sina konstverk, likväl alla moderna konstnärer febrilt söker efter vad konsten egentligen gör för nytta, om den inte fungerar rent marknadsmässigt och som en samhälleligt alternativ till en samhällelig förfrågan. Att säga ”vi konstnärer söker enbart efter skönheten. Ja vackra bilder”. Det där håller inte längre då det finns tusen alternativ förutom konsten som tjänar samma syfte. Det finns kameror först och främst. Men alla vet att en solnedgång i själva verket är vackrare i verkligheten än på bild. Och en tripp runt halva jordklotet är idag en möjlighet för alla med lite fler övertidstimmar på lönelappen. Och alla vet numer att solnedgångar och vackra vyer gör sig bäst på plats. Att avbilda på fullt realistiskt vis tjänar absolut ingenting till.
Va? Konsten som ska vara det det absolut främsta inom skönhetsgebitet slås ut av verkligheten? Men porträtten då? Fotografen är den mest respekterade inom det gebitet idag då de har monopol på porträtten såtillvida man inte söker en konstnärlig aspekt. Men samhällsavbildningen? Att fånga sin nutid? Goya’s The third of May då?

Det är en tolkning. Det är inte det här;

Jeff Widener’s The tank man från 1989. Dessa båda bilder skulle mycket väl kunna kopplas ihop och ett flertal paralleller skulle säkerligen kunna diskuteras, men vad som är väsentligt i sammanhanget är vad som skiljer dessa båda bilder åt. Och där har du ett ord: Tolkning. Goya’s målning The third of May är en tolkning baserad på verkligheten. Fotografiet The tank man är en rå realitet, fritt från tolkning. Det spelar lite roll vem fotografen är, vad som direkt kommer på tal när man ser bilden är händelsen, mannen som står framför stridsvagnarna. Vilken kamera som användes har ingen betydelse och fotografiet har lyckats med bedriften att på sekunden dokumentera en viktig händelse. Därför är fotografer högt ansatta. När man diskuterar The third of May ligger all fokus på hur konstnären tolkar situationen, hur han förmedlar ögonblicket och vad han vill uppnå genom sin avbild. Och det är en enorm skillnad. Historiens mest typiska exempel på hur tolkning, förmedling och syfte ser ni här nedan. Det största lögnen som någonsin målats på en duk. The death of Marat av Jacques-Louis David;

Marat var en mördare i täten för den franska revolutionen, en radikaldemokrat som förespråkade terror och den första att avkräva det franska kungaparets avrättning, som senare mördades. Här avbildas han som ett helgon istället av David.
Fotografer har förmågan att manipulera och ljuga också, det är ju ett som är säkert. Mäktiga män med förkärlek för propaganda (eller propagandister med förkärlek för makt), vet hur man ska använda dessa små lådor och det har gjorts i samma utsträckning, och med godare resultat, än Jacques-Louis David’s The death of Marat av. Den här bilden förklarar nog det, en gång för alla.


Raising the flag of Iwo Jima, av Joe Rosenthal, 1945.

Men återigen så återstår frågan vad konsten har med saken att göra? Att avbilda Muhammed så som Lars Wilks gjorde var rejält kontroversiellt. Väldigt kontroversiellt. Och där stod dessa enfaldiga konstkritiker på rad och skrek;
-Där har du syftet med konst!

Att väcka kontroverser? Är det syftet med konst? Let’s see, vi har rensat bort porträttavbildningen, den biten sköter kameran. Vi har också prickat av samhällsavbildningen, politiken och propagandamaskinen, skönhetsförmedlaren och varför inte nyhetsförmedlingen? Skulle då den upproriska kontroversen stå kvar som ensamt föremål för var och varje konstnär att se som sitt enda syfte att avbilda, och dessutom – att som yrkesgrupp vara absolut skickligast på det? Att väcka kontroverser?

Nej! Så är inte fallet, eftersom konstnärernas absolut främsta uppgift är att tjäna ett motiv där de bara inte har fullständigt monopol – de ska dessutom vara så skickliga på det att ingen människa med andra medier ska våga komma i närheten eller nosa på det som konstnärer söker göra. Att ha som mål att bli så kontroversiell som möjligt är inte att bli konstnär. Man kan vara kontroversiell som konstnär, men så som vår samtid ser ut så är yrkesvalet obota korkat. Bli politiker, komiker, radioprofil eller arbeta fram ett mäktigt munläder och skaffa dig en skara åhörare. Ju större, ju bättre. Då har du bättre möjlighet att nå önskade kontroverser.

Konst för konstens skull är allt som återstår (fortfarande, och det har gått över hundra år av experimenterande), och då finns det bara en detalj kvar som bildkonstnären kan luta sig tillbaka på och säga ”det här kan ingen annan utövare, av någon annan yrkesgrupp, ta ifrån mig”. Och det är tolkningen. Som fotograferande konstnär står det dig fritt att klippa och klistra hur mycket du vill, det är alltid din tolkning och inget annat. Som målare har du givetvis samma frihet och det väsentliga blir konstnären själv. Egentligen inte hans bilder i första hand, då det är tanken och idén, samt ens uppfattningen om vad som är bra färger och dåliga färger. Hur man sätter sin komposition och hur man ser på former, strukturen och allt det som är kvar. Kort och gott vad som dväljs hos konstnärer och varför man väljer bildförmedling bara för bildens skull.

Nehepp, det börjar bli dags att röra på sig. Inte ur stolen (vilket iofs skulle behövas en tråksöndag som denna), men snarare från stan. Kruxet och det lilla dilemmat är att jag har sagt samma sak i säkert 10 års tid nu, men alltid då man gör sig beredd att klippa de små band som binder en vid Nässjö, så kommer andra saker emellan. Eller så kan det också handla om att det ständigt är söndag i den här staden och äventyrslusta därefter.

Men nu så kommer Sörängen in i bilden igen. Well, det ska bli skönt då den där folkhögskolan egentligen inte ligger i nässjö. Eller i alla fall skulle man kunna tro det, men det är ett folkhögskolefenomen det där. Alla människor är från andra städer eller länder, och det är ju en av nässjös vackraste platser. Man håller sig däruppe på skolan och umgås på skolan. Ett år på folkhögskola kommer troligtvis rendera i högskola på annan ort senare. I varje fall ska jag söka, och helt ärligt så kan jag backa upp mina arbetsprover ganska bra.

Ska nu sätta mig och påbörja säsong 10 av Vänner. För, låt se… Fjärde gången. Alltså fjärde gången då jag kollar igenom alla 236 avsnitt. Min ursäkt till denna förströelse är: Jag bor i Nässjö. Det är söndag och jag är bakis. Och ledig. Men ikväll ska jag faktiskt kolla på New york art scene, en dokumentär. Ska bli intressant. Jackson Pollock hittade minsann ett vinstbringande koncept.