You are currently browsing the monthly archive for juli 2008.

Nej, jag ska inte klaga på värmen..

Men det är frestande måste jag säga. Men, det vore att klaga på nånting som man suktat efter en hel nordisk vinter. Man får tänka så ibland.
Nåväl, det blev faktiskt inget målande igår. Värmen gjorde sitt, baksmällan tog hand om resten av mina kreativa krafter.

Nu ska jag gå och fundera lite på vilken frisyr jag ska skaffa då jag låtit mitt hår växa. Jag har rakat skallen i snart fyra års tid och börjar bli trött på det!

Så skönt, så skönt. Jag är aningen sliten efter gårddagen, det blev ett gäng öl, samt en och en annan drink hemma hos min syster med pojkvän.

Men nu har jag förberett en stor duk, ett antal Cola light, bra musik i mp3n och ett gäng avsnitt av Frasier för pausernas skull.

Mumma!

Förutom alsterkategorin här till höger kan du nu enklare klicka ovanför det här inlägget, alltså jämte ”Om Eder”. Gör det. Nu.

Gjorde för x antal blogginlägg sedan en liten efterlysning, nämligen låten Streets of roses med bandet Turning Point.

Nåväl, en vänlig herre hörde mitt rop och numer så finns låten här på datorn. Jisses alltså, första tonen slog an en hel del nostalgisträngar, det blev en tripp utan dess like att få återhöra den hesa rösten.

Men, vad som är mest märkligt, är att låten är relativt känd. Många jag hörde mig för visste vilken jag menade. Här i Nässjö kom den att bli något av en sommarplåga faktiskt. Nåväl, låten är inte speciellt svår att ta ut på ackord, så jag tog mig besväret. Här är den;

Turning Point – Streets of roses

Intro: (x2) A E Fm# D

  A                         E
I read a news, this afternoon.
D                    A
Seven died under the moon.
A                            E                D
Life was good but suddenly, a man,
                    A
a gun, their destiny.
        D          A     E
And now for ever gone.
A                         E                      D              A
Streets of roses, red as blood, a tragedy, a memory.
A                         E
Tears are falling, tell me why!
D                    A
Weren’t they all too young to die?
      D       A          E
Oh God I need to know!!!
              D                         A
Tell me are there guns in heaven,
                Fm#                    E
are there soldiers just like here?
                 D                    A
God we’re all in need of loving,
             E                 Fm#
There’s killing everywhere.
A                  E
Life can be a pain sometimes,
D                   A
all you see is misery.
A                      E
But we have to understand
D                              A
There’s still hope to cry my friend.
D        A              E
Better times will come!!!
                  D                        A
So tell me are there guns in heaven,
                Fm#                    E 
are there soldiers just like here?
                 D                   A
God we’re all in need of loving
              E                Fm#
There’s killing everywhere!

Solo/mellanspel: D Fm# D E
 
  D              A                   E                             A
I pray for a stranger who did this crime that night.
       D            A                    E                  A
And I light a candle, for the people who died.
             D                          A
Tell me are there guns in heaven,
                 Fm#                   E
are there soldiers just like here?
                 D                    A
God we’re all in need of loving,
             E                 A
There’s killing everywhere. 

                  D                          A
Oh tell me are there guns in heaven,
                Fm#                     E 
are there soldiers just like here?
                 D                   A
God we’re all in need of loving
             E                 Fm#
There’s killing everywhere!

Det finns konstnärer vars historik ibland är så fascinerande att man myser av välbehag då historierna och, ibland legenderna och t o m skrönorna, berättas. Goya är en sådan person, Leonardo da Vinci likaså. Att läsa om Rembrandt kan nästintill få en att sjunka så djupt in i fascination att man inte vill kliva på tåget in till verkligheten igen. Historia är ju intressant, egentligen per automatik. Det spelar ingen roll hur hemsk en händelse må vara, historien om det spektakulära i alla dess former kommer alltid förbli intressanta. Folk älskar tragedier, en del älskar krig så pass att de doktorerar i det. Hur folk dör, hur folk torteras och svälter. Historien kan spela ut sig i en trygg läshörna ändå. Och omedelbart bli fascinerande.

Och ingen konstnär fascinerar och väcker sådant enormt intresse som Vincent van Gogh. Absolut ingen. Att på egen hand inte bara vara den moderna konsten allra främsta förgrundsfigur, utan inom samma levnadsår, helt på egen hand, kröna och totalkvalificera myten om den lidande och givetvis – missförstådde – konstnären. Geniet som tydligen ingen förstod, men som blev geniförklarad blott tio år senare. Och att dessutom backa upp med bilder med sådan suveränitet. Jag har full förståelse för alla människor som bygger piedestaler höga som sagoslott blott för ett fragment av denne konstnär. Men nånstans vill jag ändå säga, ta det för var det är. Ha inte för höga förväntningar på det som skett.

Vad jag ibland kan fundera på är om Vincent själv hade föredragit den händelseutveckling som skedde efter hans död. Vincent var skicklig som målare, men det är fortfarande hans liv och det faktum att han bara sålde en enda tavla som kastade in honom i konstens finrum. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur den moderna konstens utveckling skulle te sig om han faktiskt blev uppskattad i sin livstid. Skulle omvärldens dåliga samvete för denna enorma försummelse, fortfarande resultera i ikoniseringen och föreställningen, att en konstnär ska vara missförstådd? Eller för den delen, lidande och tragisk? Lidandet fanns långt innan Vincents tid, alla genier, speciellt under romantiken, skulle gärna visa ett visst mått av melankoliskt lidande i sin verk. Det tydde på genialitet, och det är ett arv som numer tolkas till sin spets. Lidandet ska vara stort och missförståelsen är geniet i sig.

En katt och råttalek där utövare tävlar med varandra om vem som kan bli mest missförstådd. Men till skillnad mot tiden innan Vincent fanns, så tävlar köparna, galleristerna, kritikerna och besökarna om vem som först kan komma att förstå den missförstådde. Det är det här man ser idag, och jag kan aldrig riktigt ta till mig tanken att exempelvis min egen konst kan komma att spela ut sin roll så fort den blir förstådd. För jag håller nämligen inte med, alls.

Att van Gogh inte blev uppskattad berodde inte på att han strävade efter nån form av originalitet som hans samtid inte kände till. Han befanns sig bara på rätt plats och rätt tillfälle efter det han dog. Och missade arenan och säljarna under den tiden han levde. Var det för att ingen förstod hans genialitet? Eller, kan det ha berott på att ingen inom hans närhet förstod det? Man måste ändå beakta att Vincents villkor inte var de bästa. Hans bror Theo var egentligen den enda utsida Vincent alster hade mot omvärlden, då hans karriär som konstnär mer eller mindre låg i Theos händer. Fanns det kanske gallerister som skulle kunnat göra jobbet bättre? Själva marknadsföringen av Vincents bilder startade ganska kort efter hans död och förstod man honom. Och det dröjde inte lång tid förrän piratkopiorna dök upp heller.

Hade världen helt plötsligt förändrats inom loppet av 10-15 år, eller var det kanske så att spridandet och framförallt hanteringen och visningen av hans bilder sköttes så som de egentligen skulle, efter hans död? De andra förgrundsfigurerna inom den moderna konsten rörelse såsom Monet, Renoir, Cezanne och Degas – för att nämna några – må ha befunnit sig på konstens bakgator till en början, men som tillsammans bildade en egen rörelse och skapade platsen och tiden på egen hand. Men Vincent var inte med bland de då. Han kände givetvis Paul Gauguin och träffade ett antal människor inom den rörelsen, men lyckades aldrig marknadsföra sig själv som person och vad jag vet gjorde han inga större ansträngningar för att skjuta fram sig själv bland de eller bland den nyfunna, impressionistälskande publiken. Som faktiskt fanns där, även då han levde. Vad gick då fel?

One must work and dare if one really wants to live

//Vincent van Gogh 

Men bilden man målar upp för sig själv när man hör romantiseringen är ett ärrat geni som ständigt kämpar för brödfödan och vars omvärld tittar med förvånande, oförstående blick och säger; ”Du är galen.”

Men man kan självklart inte klandra Vincent för något av det här. En konstnärs främsta uppgift är att skapa det han anser sig ämnad att skapa. De ickefrämre uppgifterna runtomkring handlar om att sälja. Vilket av dessa man väljer att prioritera kan vara knivigt. Det ena behöver inte utesluta det andra, men en konstnär som inte säljer kan inte förbli konstnär om brödet på bordet är beroende av försäljning av tavlor. Och det skapar en hungrig och framförallt oroad konstnär. Hur stor inspirationen och kreativiteten än är, så kan man inte äta den eller hålla sig torr och varm med hjälp av den. Man kan lida, men man kan aldrig leva enbart på den.

I ett större eftertänksamt och retroaktivt perspektiv så kan man nånstans ändå påstå att Vincent var ett geni inom marknadsföring. På sitt eget vis givetvis. Hans liv, breven till hans bror Theo, galenskapen och det slutgiltiga självmordet, blev till sist försäljningsargument om vilket geni han var, och vilken skicklig konstnär han var. Han fick bara aldrig se sin egen framgång. Och myten om Van Gogh ekar fortfarande lika högt, eftersom betraktarna av konst nu spanar med förstoringsglas efter genier som Vincent. Och missförståelsen Vincent upplevde, blir en missförståelse i sig – då det inte var missförståelse från första början. Bara fel plats vid fel tillfälle, och fel marknadsföring. Så om kritiker och upptäckare av stora konstnärer ska upptäcka en ny Vincent van Gogh, ska de med rätta inte leta efter missförståelse, de ska leta där ingen annan letar och hitta den utövare som inte syns bland de andra och hoppas på att denne, som av en slump, gått obemärkt förbi. Vad han kommer gå miste om som konstnär, är givetvis upptäckandet och att drömmen om sin egen myt blir levande och avslöjad och ifrågasatt av andra människor till honom själv – på plats.

Porträtt av Vincent van Gogh, målat av Paul Gauguin.

Det är ett smart karriärdrag att dö för tidigt eller för tragiskt, tyvärr. Inom musikindustrin lyser de vars liv tog slut för snabbt allra ljusast, eftersom omvärlden inte fick en chans att lyssna sig trötta på de. Myten handlar om fantasier av vad de hade fortsatt kunnat ge om de vore vid liv, och när man skapar berättelser och skrönor om en död person kan denne aldrig ifrågasätta de. Elvis Presleys eller John Lennons legendstatus är intakt och vid liv tack vare att man vet, man vet att de aldrig kommer kunna svika sin lyssnare. Van Gogh nådde aldrig det stadie då han drog sig tillbaka, heller aldrig det stadie då de förutsatta meningarna om honom kunde ogiltigförklaras av honom själv.

Vad som irriterar mig, är att Vincent säkerligen visste allt det här. Jag tror inte Vincent medvetet levde ett lidande liv, för lidandets skull. Jag tror inte breven till Theo var på något sätt falska, jag tror faktiskt att de var genomäkta. Vincent var ett geni, och Vincent var en lysande målare. Och jag vet, att Vincent i rätt stol, under sin livstid skulle lett till att rättvisa skipats. han skulle sålt då, om han bara fick rätt personer runtomkring sig.

Det verkar ändå som att Vincent nått ett stadie då han nästan betraktas som en fantasifigur. Sagan om Vincent har funnits, det är bara det att den här sagan skrivs om och historiker, kritiker och alla de som granskar honom – och de som numer vill marknadsföra honom, finner intresse i att romantisera så till den milda grad att han framstår som nånting han egentligen inte var. Om Paul Gauguin kunde tröttna på Vincent, varför skulle inte vi kunna det? Det vill vi inte. Och helst av allt vill vi inte att Vincent van Gogh skulle levt till äldre dagar, och för guds skull, säg gärna att han led precis som Jesus, förstör inte den vackra tragedin genom att fantisera om en sund och lycklig äldre Van Gogh. Men ja, varför ta det för var det kanske var, om man kan romantisera.

Snubblade över en av Charles Bukowskis böcker för ett par år sedan, tror den hette ”Women” eller något i den stilen. Har ingen egentlig åsikt om människan, men jag uppskattar helt klart en hel del av det han skrivit och dokumentären Born into this är helt klart värd att se. Och för att fylla ut lite, dikten som dokumentären namngivits från, Dinosauria, We. Den är ganska träffande.

 

 

Born like this
Into this
As the chalk faces smile
As Mrs. Death laughs
As political landscapes dissolve
As the oily fish spit out their oily prey
We are
Born like this
Into this
Into hospitals which are so expensive that it’s cheaper to die
Into lawyers who charge so much it’s cheaper to plead guilty
Into a country where the jails are full and the madhouses closed
Into a place where the masses elevate fools into rich heroes
Born into this
Walking and living through this
Dying because of this
Castrated
Debauched
Disinherited
Because of this
Fooled by this
The fingers reach toward an unresponsive god
The fingers reach for the bottle
The pill
The powder
We are born into this sorrowful deadliness
There will be open and unpunished murder in the streets
It will be guns and roving mobs
Land will be useless
Food will become a diminishing return
Nuclear power will be taken over by the many
Explosions will continually shake the earth
Radiated men will eat the flesh of radiated men
The rotting bodies of men and animals will stink in the dark wind
And there will be the most beautiful silence never heard
Born out of that.
The sun hidden there
Awaiting the next chapter.

Nätet har strulat lite denna vecka, därav bristen på nya inlägg. Vad som också strular är att de ytor varpå jag befäster min konst börjar sina rejält. Med andra ord, jag behöver fler dukar. Dessvärre har man skämt bort sig med dukar storlek XXL, vilket inte blir alltför billigt i längden då man inte säljer tavlor. Att måla olja är dyrt vill jag lova, men jag tror lösningen på detta problem kommer inom kort då den här bloggen har visat sig bli ett mindre galleri och folk har uttryckt önskemål om att få handla av mig.

Drömmen vore givetvis att ha en ateljé stor nog att hantera dukar där centimeterna på dukarna inte längre är ett problem. Fråga mig inte varför, men jag vill likt New Yorkmålarna ha en ateljé stor som en sal, och dukar på 5-6 meter i läng och 2-3 meter i höjd. Eller förresten, fråga mig gärna varför. Jag gillar stora format. Det är mäktigt och visst vore det väl en känsla att anställa folk för framtida vernissager som fraktar tavlorna. Istället för att komma med ett tjog verk under armen. Frihetsgudinnan hade troligtvis inte blivit en symbol för New York om hon vore smalare om axlarna.

Har i helgen inte ägnat tid åt måleriet alls, bara lite snabba lager och diverse behandlingar med olika fernissor av de verk som redan är färdiga.

Helgen fick istället ägnas åt Pompe, min hund. Jag märkte att pälsen började bli aningen blek, kopplet blev kortare och kortare efter alla knutar och nånstans märkte jag även att dennes humör börjar luta åt det tjuriga. Jag har en väldigt nära relation med jycken och när det går alltför många dagar utan uppmärksamhet, monsterpromenader och spring i det fria, då märks det. Så, ett nytt koppel, ett antal pälsbehandlingar och en rad olika lekar och nu slipper jag de där hundögonen blängandes på mig.

Ska klara av de sista avsnitten av Frasier nu ikväll, sen kan man med gott samvete kliva in i ateljén igen, utvilad.

Jag hade faktiskt helt glömt bort den här, den stod längst bak i en trave dukar. Hur den hamnade där vet jag faktiskt inte. Nåväl, välkommen till offentligheten:

Har i dagarna inte målat alls mycket. Igår så plockade jag fram en duk som först var en himmel, som sedan blev ett landskap, som senare blev ett objekt för en stor dos irritation då det ibland faktiskt inte går som det ska. En stor text, snabbt nerkladdad vid peaken av min ilska, täckte innan hela duken. Vad jag skrev kommer nog förbli en hemlighet, fram tills dess att någon kostar på målningen en skitröntgenbehandling.

Ett lager till på duken lades till, och igår så blev projektet ett sånt där undrar-vad-som-händer-om..-projekt. Alltid när jag målat klart så slänger jag ner överbliven färg i en kopp, och nu så var koppen full efter 20-30 sessioner. Dags att tömma.

Så, fram med palettknivarna och slabba på helt enkelt. Resultaten rent bildmässigt blev givetvis katastrof, precis som väntat. En gröngrå blandning av hemskaste sort. 

Men, strukturen blev helt fantastisk. En halv centimeter tjockt lager oljefärg, och jag får nog vänta både en och två månader innan jag rör tavlan igen. Sedan får det bli zinkvit, minst 3 hyfsat tjocka lager innan man kan börja fokusera på motivet igen. Tjock färg har en förmåga att äta sig igenom tunna lager och om det är nånting de gamla mästarna lärt oss, är det att tjocka lager håller länge.

Tunna lager gör det inte. Så, det kanske t o m blir 4, kanske hela 5 lager zinkvit för att säkerställa att tavlans hemska gröna grundfärg inte lyser igenom om 2-300 år.

Ännu en ledig dag, och denna innehållandes sol! Man försöker verkligen göra sitt bästa får att få en glimt av den ljuva svenska Kirschteiger-sommaren, och visst vill man att var och varje ögonblick ska påminna om en Zorntavla ackompanjerad av antingen Taubekörer eller Cornelis Vreeswijk’s Sommarkort. Eller varför inte bara hoppa in i en Prippsreklam direkt när man ändå håller på. Herregud, t o m Uno Svenningsons Vågorna kan få mig att bli sentimental nuförtiden. Och jag måste erkänna, när Den blomstertid nu kommer spelas i filmen Änglagård, då är det nästa bud på att söka upp närmsta skolavslutning, bara för att man var så jävla problembefriad på den tiden.

Jag vet inte, men bitterhet och en stor uppmärksamhet åt dåtiden går faktiskt lite hand i hand. Man ska självklart leva i nuet, det är en lyckoformel som sällan bestrids av någon. Att se framåt och enbart fokusera på framtiden och strunta i nuet är en något mer misslyckad formel till, ja.. Inre frid.

Så, var ligger då den där balansen som gör det möjligt att leva i nuet? Det sägs att en bra bilförare är en sådan som har bra koll i backspegeln samtidigt som denne har en bra överblick vad som sker längre fram. Tänk att livet alltid kan översättas till en drömsk jävla prettoväg på landsbygden, men så är det ju. Och jag tror samtidigt att det kan vara farligt att kröna sin egen barndom, för i vissa svaga stunder så kan ens egen barndom utspela sig enbart i solsken, enbart i porrig slow motion, enbart med änglakörer, prippsreklamer och skolavslutningar i det gröna. Ens egen historia blir till slut bara en halvtaskig feelgoodfilm där granntanten helt plötsligt låter som en nerrökt Astrid Lindgren.

Man kan ju också applicera sådant tänkande på allting som är lite äldre än gårddagen. Fester blir alltid lite trevligare då ett par år har gått och man kan befinna sig mitt i en spännande era utan att ha en susning om det. För att inte tala om den där jäkla ungdomen, man vill ibland springa tillbaka till den folkölspimplande snorvalpen bakom Ica Kvantum och säga; ”Men NJUT för fan! Skit i om ölen är ljummen, du är ju för helvete UNG!”

Och här sitter man likt förbannat och gnäller och inser inte att man kanske just nu har det hur bra som helst. Relativitetens lagar kommer ta ut sin rätt om ett år och bedöma om jag verkligen har anledning att sitta här och sakna svunna tider. När jag är pensionär kommer den här perioden vara min ungdom också, och den tiden då jag var ung, elegant, fri och modig. Och den tiden då ens möjligheter var oändliga.

Då ska jag komma ihåg det här.. Japp.