You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.

Japp, du känner nog till den där visan. En hel sommar med ledighet sätter sina spår. Jag har fått mycket gjort, men också en hel del sömn. Så, när tiden är inne för att traska upp i ottan så brukar i regel den första veckan vara av rubrikslaget. Dessutom går jag till och från skolan, en promenad på drygt 1.5 timme per dag. Nu måste jag fokusera blicken på nåt annat, jag håller på att trilla ihop här framför datorn.

Annonser

Första skoldagen imorgon. Ska bli mycket intressant, ur många intressanta synvinklar.

Den största funderingen är ju givetvis, vad kommer jag lära mig? Jag har alltid lärt mig allting, helt själv. Och, det har ju gått bra måste jag erkänna. Att vara autodidakt ser jag på med mer fascination än människor som slaviskt följer läroplaner.
Men tyvärr så ser jag på klockan att året är 2008. Och kvalité bedöms inte så rättvist som den borde då konstnärens CV ofta hamnar på den främre raden och då konstverken får backa upp kreatörens utbildning. Det borde givetvis vara tvärtom i en perfekt värld. Men som sagt, det är 2008 och nu måste jag ha alla mina kunskaper på papper. Annars är väl risken att man får kalla handen innan man ens visat sina alster. Märkligt.

Nåväl, det är också det enda negativa jag har att säga idag, jag medger att jag mest är optimistisk, nästan lite naiv inför morgondagen. Jag kommer nu måla med mer materiella möjligheter, och jag har en viss respekt för en lärare däruppe som jag känner en aning sedan tidigare, Bernt Törner. Konstnären Akos Sollar var lärare där förr, men han är dessvärre inte kvar. Jag kommer nu också inkludera en hel del saker i min vardag som jag välkomnar. Rytm, en viss stabil ekonomisk sits och självfallet lite sällskap. Samt en hel del annat.

Nåväl! Dags för lite husbestyr, sen ska jag se filmen Klimt.

Vänner, det finns en hel del att skriva. Dock så bär det av till ostkusten om någon timme så här i den arla höstmorgonen, helgen kommer bli rekreation i form av fiske, umgänge med familj och en och en annan öl åt eder konstnär och bloggare.
Om ditt konstnärliga behov når abstinensnivåer på grund av det här, rekommenderar jag BBCs serie The private life of a masterpiece. Perfekt lördagsunderhållning.

Nästa vecka ska jag plocka isär David Hockney’s secret knowledge. Att jag är vaken så tidigt beror nämligen på att Rembrandt vände sig i graven så pass kraftigt att han väckte mig.

”Ser du nåt svart i din spegelbild? Svart är ingen färg”. Ja, det sade en bildlärare till mig för många herrans år sen. Jag kontrade med; ”Nej, och om du tittar noga så ser du att den här Pthalo Blue heller inte finns någonstans. Var god plocka fram de kritor vars kulörer exakt återfinns i min spegelbild”.

Rembrandt och alla andra holländska mästare använde många olika svarta kulörer och jag vill se den bildlärare som anser deras metoder fel, i förhållande till sina egna landskapsmålningar som inte ens duger till det lokala biblioteket.

He uses no less than 32 different varietes of black.

//Vincent van Gogh efter att ha sett Frans Hals verk i Antwerpens museum

Porträtt av Pieter van den Broecke av Frans Hals
1633, olja på duk, 71.2 x 61 cm

Vissa musiker imponerar. Sen finns det de musiker som enbart behöver en gitarr för att göra framträdanden så bra, så energiska och så känsloladdade som det här. Vem behöver en brasa när man har en galen publik att sjunga för?

Den bästa versionen av Don Mcleans American pie som finns att tillgå;

 

Välj ett yrke, vilket som. Ta sedan reda på huruvida man blir skicklig inom detta yrke och hur man mäter frukterna av den skickligheten. Ganska enkelt kan tyckas, men inte inom alla dessa kreativa yrken såsom musiker, poeter, konstnärer och diverse gebiter som baserar sig på ett väldigt specifikt och unikt kunnande. Och, ska tilläggas, där det faktiskt inte finns varesig rätt, eller fel.
Hur dessa rätt och fel ter sig är alltså en sak som står helt och hållet till kreatörens smak och tycke, och ingen annans. Där har du konstnärsyrket i en liten, men ack så dilemmaplågad, ask.
Du är tvungen att återuppfinna ditt yrke på nytt, då de moraliska och basiska elementen är tolkningsfrågor för var och varje utövare att upptäcka, tolka och antingen anamma eller förkasta. Eller skapa helt nya, vilket är väsentligt inom dessa gebit.

Det hade sannerligen känts lite bekvämare i själen att hoppa på läkarlinjen eller bli advokat. Ingen pik till läkare eller advokater, men ni skapar åtminstone inte de böcker och lagar från vart ni lär er ert yrke.

Man kan säkerligen lära sig enbart måla via mekanisk väg. Via böcker, lektioner och allehanda inspirerande områden. Men, då man som utövare ska påbörja att skapa det som bäst kan kallas unika konstverk, kan man i samma ögonblick bli tvingad att kasta omkull det man lärt sig, då det man lärt sig alltid handlar om metoder som alltid kan tolkas – av en själv – som fel. Eller rätt.

Att söka betyder ingenting i konsten. Det som räknas är att finna.

//Pablo Picasso

Zorn har sedan länge figurerat överst på tronen av de många porträttmålare jag har studerat. Men, om man ska bedöma porträttmålare efter enskilda verk, och vilket verk som därefter är det absolut bästa så kan ingen av Zorns många porträtt mäta sig med Velazquez porträtt av Juan de Pareja, hans egen assistent och tillika trevande konstnär. Att jämföra dessa båda är måhända aningen långsökt då det skiljer drygt 260 år de sinsemellan, men hey – vi snackar porträtt. I olja. Med pensel. Jämförelsen är fullt berättigad.

Ah, en första djupdykning ner i vad som komma skall. Utvärderingen fortgår och de frågor som dyker upp titt som tätt blir besvarade, en efter en. En fråga jag ställde mig igår var; ”Hur ser den perfekta bilden egentligen ut?”

Man kan lika gärna fråga sig hur den perfekta sången låter. Den kan enbart bli perfekt när man är i rätt sinnesstämning och när man lyssnar på den. Men dagen efter kan det som tidigare vore perfekt, uppträda i skavanker. Ens smak, tycke och ens eget sinne för skapandeprocessen förändras dag för dag. Framför staffliet – minut för minut. Att söka efter något universellt inom konsten är dårskap. Då söker man samtidigt efter ordet ”lagom”, och så kan man inte arbeta. Ens strävan ska vara perfektion och det universella kan aldrig bli perfekt, då perfektion enbart uppträder teritoriellt. Perfektion är alltså vad som syns i rätt ljus, vid rätt tidpunkt på dagen och där platsen och miljön ramar in det som kan kallas för perfektion. Konstnärligt trams måhända, men seriöst sådant.

Joseph Mallord William Turner.

Det ska sägas att det kommer sällan perioder då jag medvetet försöker insupa inspiration från redan färdiga konstverk. För så sker omedvetet ändå, så i dagarna har jag även tagit i beaktning att göra det här direkt medvetet och faktiskt mer seriöst. Bra konstverk är fascinerande och man inspireras vare sig man vill eller inte. Och direkt så faller boken ner på golvet med William Turners Snow Storm – Steam-Boat off a Harbour’s Mouth  upp.

Man kan inte undgå den riktigt.

Bara att infoga bilden i det här blogginlägget gör det faktiskt svårt att fortsätta skrivandet. Att se bilden i det här sammanhanget är som att lyssna på Till havs på en hiphopklubb. Nu måste jag springa och måla, ciao!

Det ska vara kul.

Nej, det är inget citat från nån skilsmässoterapikurs, eller liknande gruppterapi. Faktiskt så är ovanstående rad nånting som jag för var dag inser mer och mer, och som jag också inser är så ofattbart basiskt för att uträtta någonting, och göra det bra.

Anders Graneheim är en av Sveriges genom tiderna främsta kroppsbyggare. Jag känner honom inte och vill inte kasta orden i munnen på honom, men när jag för ett tag sen läste om framgångarna till hans fysik fick jag en liten tankeställare.

Exempelvis vader. 80% av alla kroppsbyggare har dåligt utvecklade vader. Och det beror på att ingen människa tycker om att träna den där jäkla muskelgruppen. Men, Granis gjorde det kul. Han lade ner energi och arbete på att göra det – kul. Och han fick med det, bättre vader. Herregud så barnsligt, men så rätt, så ofattbart rätt.
Funderingen går vidare och man får genast föreställningen att allting man tycker är jobbigt, är för att man inte tycker det är kul. Och det är det här man bör anamma, för den riktiga utmaningen i min utopiska värld, ligger i att göra saker som är jobbiga – kul. Det är då jag tror det börjar hända grejer på allvar.

Vad jag i dagarna funderat på är en rejäl inventering av det som har gjorts i ateljén, och vad som komma skall. En utvärdering, ett kvartsamtal med mig själv och det som hänger här hemma på väggarna. Gillar jag överhuvudtaget det jag hittills skapat, eller har det varit processen i sig som är den mest givande? Man får ofta sådana essäer framför sig, nämligen ett bildskapande som innehar båda de faktorerna. Alltså, att göra skapandet i sig till en fröjd samtidigt som njutningen finns kvar där när man dagen efter ser vad det är man har gjort.

Det kan låta simpelt och torde gå hand i hand. Men på senaste har jag märkt att det finns en stor skaparlust enbart inom det materiella, men att den stora gå-upp-03.00-enkom-för-att-titta-på-vad-man-målade inte infinner sig lika ofta.
En liten justering krävs, kanske en stor.

Ett bra exempel på det här, är när jag gjorde Karpen. Jag studerade ett bra tag inför denna målning, gick igenom japanska träsnitt, bläddrade i japanska böcker. Det blev studier utan dess like faktiskt, som säkert tog två, kanske tre månader. Samtidigt så gick det åt en hel del skissblock för att upptäcka vilka former på karpen jag personligen föredrog. Etthundra skissade karpar räcker inte. Utöver det så skissades det frenetiskt i hur jag ville att vattnet skulle se ut, löven, stenarna. Och, jag gick igenom åtskilliga böcker för att hitta de perfekta japanska tecknen.

Själva måleriet ska vi inte prata om. Färgprover hit och dit, testmålningar.. Så det var utan tvekan den mest förberande och noggranna tavlan jag gjort. Och det var sannerligen en fröjd för ögat och den arbetsglada delen av sinnet när den var klar. Men, det var definitivt det verk som gett mig allra minst arbetsglädje på plats då viktiga element som spontanitet, kreativitet, ja t o m viss mått av kreativt galenskap inte infann sig.
Sånt kan man dock leva med, det finns hantverkare och konstnärer som hittar sin spontanitet i själva ickespontaniteten ändå. Arkitekter arbetar på så vis att det egentligen inte finns mycket utrymme över för diverse infall. I så fall ska dessa planeras och utmätas, beräknas och schemaläggas. Men visst kommer begåvningen till sin rätta trots det.

Så, en tvärvändning? Ptja, varför inte. Varför inte strunta i planeringen, skissandet och all form av förberedelse? Kan det vara nåt? Jodå, det kan det. Hela expressionismen grundar sig till viss del i det här, att det är det totalspontana uttrycket som är det mest konstnärliga. Likt en namnteckning. Så personligt, så konstnärligt.

Jag återkom till essäen, ”det ska vara kul”. Ah, konst ska vara trevligt, man ska se fram emot det. Och man ska älska att pyssla med det även innan man lägger ifrån sig penslarna för att överblicka själva resultatet. Det var en intressant period, för dessa spontana sessioner ger en hel del vill jag lova. Det är som att fråga sig själv; ”Vad vill jag måla?”. Skall man grubbla på svaret och likt arkitekten förbereda och planera, eller ska jag låta sinnesstämningen för stunden tala? Tänk om jag känner för en japansk karpmålning idag, men imorgon för att kasta färg på en duk likt Jackson Pollock? Impressionismen var den första riktiga konströrelsen som visade ryggen åt dessa gamla tålamodsprövande verk. Det ska inte bara gå aningen snabbare, du ska luta penseln enbart mot din spontana förmåga, för det är bara i den som du hittar det som man kanske ska kunna kalla ”äkta” konstnärligt arbete. Därifrån kommer det, och ingen annanstans.
Så det blev ett gäng skapelser med denna devis som lyse. Inte impressionism, men med den gemensamma nämnaren att sätta spontaniteten i det främre rummet. Jag satte den allra längst fram, ensam på första parkett. ”Provisorium” Exempelvis. Verket tog mig blott fyra, fem timmar att skapa från scratch, men det var det absolut roligaste jag nånsin gjort då alla färger, former, strukturer och ljussättningar, skapades på plats efterhand som verket skapades. Jag stod upp, gick fram och tillbaka, dansade med penseln under hela sessionen. Hade penseln varit en gitarr vore jag Jimi Hendrix på Woodstock -69.

Men så kommer man till en ganska så välbekant plats i sitt skapande där man antingen blir mätt på det man skapar, eller att man börjar få nya idéer, funderingar och tankar om vad den där vita och obehandlade duken egentligen är till för. Summa summarum i mitt fall, en bra bild. med, givetvis, allt vad det innebär.

Och, jag gillar att planera, skissa, göra förundersökningar och lägga upp arbeten. Så, jag kommer nog ta ett steg bakåt, men två steg framåt. Hur dessa steg kommer placeras, och i vilken riktning får vi helt enkelt se, det lär bli bra i alla fall, och roligt.

Studera till hösten? Check.
Fixat med resa, CSN och allmän inspiration? Check.
Hunddagis? Status Quo.

Vilket problem jag är ställd inför. Idag ringde jag hunddagiset då semestern för deras del är slut. ”Vi har bara plats för tio hundar och du står på plats… Nu ska vi se…. 41.”

Aj då. Visserligen som väntat, men ändå. Blocketannonsen har heller inte gett utdelning så nu får det bli flyers.
Pompe, Pompe. Jag har begåvats med världens snällaste jycke, men som dessvärre inte klarar av ensamhet i någon form. Men så blir det, han har aldrig behövt vara själv i o m att min farsa var långtidssjukskriven längre perioder. Tyvärr gick han bort förra året. Nåväl, nu ska jag rengöra penslar i hopp om att en lämplig hundvakt trillar ner i knät på mig. Ciao.