You are currently browsing the monthly archive for mars 2009.

Många verkar förtjusas över min återvändo till det dagliga bloggandet. Från i snitt 30 besökare per dag förra veckan till nånstans runt 200 per dag den här veckan. Kul!

Ska strax rama in den sista av mina tavlor, det blir bestämt fem stycken som ska pryda väggarna i lokalen där jag jag ställer ut. Det finns mer i samma tema, men helt bestämt är det just de här fem tavlorna som är kronjuvelerna i perioden 2008 – 2009. Lite drygt. Regn kommer hänga där, likaså Provisorium och Passagen, samt två nya som tillkommit under senare tid.

Det märkliga med inramning är att man får se sina tavlor ungefär som när folk klär upp sig inför fest. Som fotona när man första gången skulle på skoldans, då ens morsa klätt ut en i stentvättade jeans och bakåtsnaggat hår. Det är lite patetiskt nästan, men varesig jag vill eller inte så är de där jävla dukarna ting som kommer bli svåra att släppa, och det finns alltid en fyrkantig tomhet efter att man har sålt av en tavla. Och inte vänjer man sig vid det heller. Som sagt, det är märkligt.

Annonser

1bac2de032ca4d7f8934821d9b697ec4_ellen98aarSåg en dansk dokumentär igår, 99 år och evigt ung, om en kvinna, Ellen Bentzen, som firade sin tionde bröllopsdag när andra världskriget drog igång 1939, hon var 60 bast när USA landade på månen, 80 bast när Berlinmuren föll och nu fick man så följa hennes liv fram till året innan hon fyllde 100.

Jag kan bli imponerad av äldre människor. Vad som är speciellt med den här kvinnan är att hon kör bil, använder internet, klipper gräset, skottar snö och en gång varje år på egen hand reser till sin son borta i Amerikat. Hon förklara sin långa levnad som ett resultat av positiv inställning till allt. Hon går liksom omkring och tycker allting är kul och festligt.

0006349402Den norske Edvard Munch blev ändå över 80 bast. Han kanske rentav fuskade emellanåt och drog på mungiporna och vem vet – kanske ett gapskratt emellanåt som inte var ett nervöst, hysteriskt sammanbrott.

Men det är ändå värt att tänka på. Det är en viss sorts romantik vi pratar om. Folk går inte omkring och mår skit för att vill må skit, folk vill må skit för att de faktiskt mår bra av att må skit.

Folk ser om och om igen hur Leonardo DiCaprio i filmen Titanic försvinner under vattenytan och Billboardlistan är inte direkt fylld med muntra popdängor. People like it. Fram med tändarna och de episka poemerna. Världens undergång äro nära och folk älskar det. Människor ömkar inte sig själva för att det får de att må sämre, folk gör det för att det är en snabb lösning till att för tillfället ge sig själv lite livsnödvändig melankoli.

skrietSen är det ju intressant varför konstnärer, musiker, poeter och andra kreatörer anammar detta. Är det helt en osanning att genialitet härstammar ur melankoli? Nja, inte riktigt. Kanske lite, men det finns en viss sanning i att bra verk av alla dess slag är skapade ur perioder av extra stor känslighet, för nyckelordet är nämligen känslighet. Kreatörer har ett bredare känsloregister än ”välmående” (kom på ett bättre ord och jag infogar det direkt), och det är helt enkelt för att det är en nödvändighet att ägna uppmärksamhet åt små ting som i vanliga fall inte skulle ha betytt ett jota.
Även vår Zorn visste att en liten klick zinkvit blandat med gul ochra kunde få en hel tavla att bli färdig, fullständig och hel. En liten skugga där, en skiftning i nyansen där och man kommer snabbt underfund med som målare, att helheter inte är något annat än detaljer i harmoni med varandra. Man kommer inte undan som musiker att spela en ton fel, då kan en hel orkester låta falsk.

Och givetvis kan man inte helt utan vidare koppla bort det här. Man börjar ägna obetydligheter mer än sin beskärda del av uppmärksamhet och kan man inte manövrera sig själv på ett skickligt sätt utanför ateljén så tror jag säkert att just den här extra känsligheten kan få en människa att må – skit. Sen om det är bra eller inte kan du ju fråga Ellen Bentzen om.

Ack ja. Jag är född med ett immunförsvar som är nästintill bepansrat. Jag blir i regel aldrig förkyld, sjuk eller allergisk. Jag tål allt.

I regel.

Skulle åkt till Göteborg idag och spanat in mina vänner i värnamorska Keld bland annat på Belsepub, samt hävt 1-15 öl med vänner jag inte ser alltför ofta. Tågbiljett, boende och allt det där som man brukade göra i sista sekunden (eller ens det) som upprorisk tonåring är fixat. Men, så vaknar man då och termometern pekar strax innan 37°. Det är förvisso inte mycket, men när jag väl blir sjuk så blir jag det rejält och att tillbringa upptakten till en rejäl feberfrossa i ett svettigt publikhav. Nope. Så det får bli hemmakväll med självömkan och svettningar.

Nåväl, varför bida sin tid med att fokusera på eländigheter. Jag har haft fullt upp med min utställning och kommer så ha veckan som kommer. Jag har en deadline som är på minuten och en lista på saker som ska ordnas.

dukpanna-bigFör det första; om kvalitétsansvarig på Dekorima läser det här; Shame on you. Köper man en duk för uppåt trehundra bagis så ska vänster nederkant inte peka ut en decimeter från väggen och träramen ska inte ge vika enkom för att en duk är uppspänd på den. En bomullsduk ska vara platt, inte böjd som en skateboardramp och det uppskattas inte att behöva spänna om färdiga tavlor.

För det andra; bor du i nässjö så finns det en fruktansvärt trevlig kille som jobbar på det undanskymda glasmästeriet, Nässjö Glas. Där kan du rama in snabbt, snyggt och till ett bra pris.
Så, nu slipper du åka till varenda institution som säger sig ha med konst och ramar att göra för att av en ren slump hitta ett ställe som faktiskt kan rama in grejer utan att det tar över en vecka och kostar multum. Nässjö Glas får således dagens ros.

För det tredje; vart tog våren vägen? Jag var halvvägs ut med grillen men insåg att en snöskyffel vart det jag behövde.

För det fjärde; att försöka vara uppriktigt positiv när ens halsmandlar bultar i halsen likt en afrikansk rytmensemble är väldigt, väldigt svårt.

Självömkan var det ja. Aaah.

Ibland är det skönt att luta sig tillbaka en aning; ta till sig situationen så som den absolut direkt ser ut och inse att; shit, det här är faktiskt en ganska behaglig stund.

Fick som jag skrev tidigare erbjudande om utställning.
Datum, samt vilka förberedelser som ska göras nästa vecka är nu spikat. Det blir lite fullt upp, men jag gillar det. Mer info om utställningen kommer inom väldigt kort.

into_the_wide_wide_world1Har idag lunchat på konstnärshuset i Jönköping, samt tog en tur förbi Länsmuséet där för att försöka hitta nån sorts Bauersk känsla i kroppen så här inpå vårkanten. Det funkar, särskilt när man vandrar omkring bland de permanenta objekten som finns där. Liljefors, John Bauer, Grünewald och blott en Carl Larsson, samt ett par fler klassiska figurer som stod högt för ungefär ett sekel sedan. Några försök gjordes i de mer modernare salarna, men det vore att ljuga för sig själv om jag sa att jag inte uppskattar de äldre mästarna bra mycket mer.

Och det känns inte ett dugg konservativt, det känns riktigt, riktigt fräscht att just nu ha den åsikten.

På återseende gott folk.

Ursäkterna börjar bli få, anledningarna för ett verkstillskridande desto fler. Well, man får se vart det bär helt enkelt.

Jag snackar lite i måndagsmössan för tillfället, vad jag menar rent generellt är att tiden är mogen, elden redo, hjulen färdigriktade, skörden plockfärdig osv osv. Tiden äro mogen för en visning utaf omvärlden av min konst, det är nog det jag menar. Jag tycker bara att formuleringen suger, därav alla dessa liknelser.

Men sanning är det! Faktum är att jag pysslat med det här så pass länge nu att det faktiskt är på så vis att jag börjar känna mig redo för nästa steg i den här förbannade konstnärsskapet. Jag har redan fått ett erbjudande om uställning på ett schysst ställe. Lärlingsperioden börjar gå mot lida och efter 10-15 års funderingar om vilken inriktning man bör kliva på, börjar det känns klart redan nu. Jag är ruskigt självsäker ska ni veta, med allt jag tar för mig, och just nu är det givetvis bildkonsten som ligger under luppen.

Varje gång jag visat mina grejer för folk så får jag ständigt frågan varför jag inte haft utställning ännu. Det är sant, jag har inte visat mig nämnvärt överhuvudtaget. De tavlor jag sålt beror på att människor vid tillfälligheter råkat befinna sig i min ateljé. Erbjudanden har funnits, t o m riktigt bra sådana, men jag har alltid tackat nej då jag tar det här på så in i helvete stort allvar.

Att fixa utställning är inte speciellt svårt vad förstår. Man kan fixa en lokal själv, hänga upp grejerna och sedan har du din utställning. Du kan ha utställning på din egen toalett om du så önskar. Leta reda på ett skithus i New York så kan du säga att du ställt ut där.

Så nej, däri har aldrig problemet legat. Det har inte heller varit brist på material, saken ligger i själva ordet; utställning. Men som jag skrev innan, jag är lite pretto, det ska vara gravallvarligt och det ska vara kvalitét, tema, röda trådar och återkommande detaljer som bildar helheter, enigheter, harmonier och symbioser ända bort till Jokkmokk. Det ska fullkomligen stinka Per Grunditz när du kliver in genom dörrarna, folk ska lipa arslet av sig och sitta där med ringande klockor och meditera sig schizofrena.

Ja, jävlar..