You are currently browsing the monthly archive for april 2009.

Tydligen så är det en fördel att leva i en spännande och turbulent tid om man söker bli ihågkommen då ens nära och kära reser ens gravsten. Fan, hade jag bara levt på 1800-talet och i Paris hade jag varit rik nu. Ganska död förvisso.

Hursom, det kan hända saker även idag.

Runt midnatt så hörs en fruktansvärd smäll och min ingivande teori var att en stridsvagn kolliderat med huset, sån vibration var det. Lamporna blinkade och min hund Pompe verkade nära ett nervöst sammanbrott. Gick ut på altanen och ja. Brottsligheten nådde Nässjö för ganska längesedan och den har även drabbat mig i unga år. Nu visade den sitt fula nylle återigen. På parkeringen utanför där jag bor möter jag det här, nån som sprängt en bil:

0414-009
Klart som fan att folk vill bo på landet.

Annonser

rodin20thinker-redJag tänkte ta itu med ännu en flersidig dokumentation av vår allomfattande konsthistoria, men fan vet om jag inte sparar dessa idéer till framtida förläggare istället. Jag vill ha en i allra högsta grad seriös, gärna dödsallvarlig blogg med allehanda akademiska inriktningar fylld av livsbejakande klokhet, tunga visdomsord och gravsdjupa filosofiska vrakdykningar. I alla fall när jag känner för det.

Men så märker man att det är de där vardagliga små inläggen som behandlar just vardagsgöromål som faktiskt renderar i  besökare. Tio rader max, en bild på det här och en pretto avslutning. Förresten, när vi ändå snackar pretto avslutningar; när jag skulle börja gymnasiet gjorde den lokala tidningen en artikel om mig med rubriken ”Per ska bli estet”. Där stod jag på sidan tre, iförd skinnjacka, svart måsvingefrilla och en direkt bitter uppsyn.
Artikeln i sig var okej, det skrevs en del om mitt utseende. Hade smycken på den tiden, bland annat ett stort metallhalsband. De skrev vidare om mina planer som konstnär, lite om min bakgrund som bildintresserad och vilka förebilder inom konsten jag hade. Zorn fanns med vill jag minnas.

Sen crescenderar allt i den här pretto avslutningen. Jag citerar;

…och jag ser i Pers ögon ett ljus som överglänser ljuset från berlocken kring hans hals. Ett ljus som antyder framtidstro.

Tack för den fröken journalist. Tack så hemskt mycket.

Nu kom jag ifrån ämnet, det var väl åndå sådär spontant och vardagligt?

Aaaahhh…

Jag är kattvakt nu i helgen, min syster och hennes pojkvän besöker malmö’ska regioner och lotten faller på mig att ge den där håriga gnällspiken mat. Så nu har jag en central trea för mig själv. Well, det är ganska bra ändå. Jag har med mig gitarren och ikväll ska jag avsluta en låt jag skrivit på i.. Ja, det är väl ungefär 12 år nu. Utan att överdriva faktiskt.

noterJag satt på högstadiet och spelade en ganska så känd gitarrdänga och jag provade att spela ackordföljden i refrängen baklänges. Sen lade jag till ett ackord i mitten, satt och nynnade lite och fick fram en melodi som faktiskt hängt med sedan dess. Inser nu att låtfanskapet hängt med halva mitt liv. Herregud.

Musik är fascinerande. Man brukar prata om att musikkomposition inte handlar om att ”skapa” utan att ”hitta”. Varje liten melodi som uppkommer har redan en färdig vers, refräng eller övrig komposition som passar perfekt. Det gäller bara att hitta dessa. Musik är till stor del som att måla faktiskt. Du har motsatsackord precis som motsatsfärger och olika alternativ på dessa. Precis som i måleri så är det detaljer som harmonierar och bildar en stor helhet, och precis som i måleri så kan man i frustrerande situationer få för sig att slå sönder skiten eftersom en ynka liten ton får spektaklet att låta dansband.

Så, jag är nu inne på version.. 25. Fick bläddra lite i blocket och nog är det ändå version 25. En tolvårig melodislinga som renderat i 25 versioner och jag tror mig nog att 25 idag kommer bli mitt lyckotal för den känns helt rätt.
Det är lördag, men istället för att fira påsken tänker jag slå mig ner framför min svågers 50-tumsteve, trycka på mute och yla arslet av mig.

En kreativ lördag lär det bli i alla fall. Min hund Pompe har tagit sitt första vårdopp och trots att jycken numer mäter 7 år så finns där inga tecken på att han tänker ändra sitt valpbeteende. Han galopperade ut på bryggan i högsta fart och satte helt säkert världsrekord i både längdhopp och höjdhopp samtidigt.

Det är kul att börja bena i den där fisken, om vilken aktör genom vår världsomspännande konsthistoria som egentligen var den förste utövaren av modern konst. Eller vem som stod för startskottet, alltså pionjären – han eller de som lade grunden.

Själv tillhör jag den sortens personlighet att jag gärna vill ha ett bra svar på det här. Eller i brist på det, i alla fall veta hur det ligger till och vilken målare som inspirerades av vem. Ett svar på den här frågan, i alla fall ett definitivt sådant, är nog omöjligt. Självklart är det så, eftersom ingen ens vet vad modern konst är för något, mer än att det är konst som började figurera någonstans där startskottet gick för den industriella revolutionen. Och givetvis är det helt omöjligt att nämna enbart en konstnär som stamfader, de var flera. Samt lika självklart måste man ta i beaktande olika rörelser och i så fall varifrån dessa hämtade sina idéer.

Men, man kan ju givetvis spekulera lite. Om vi för stunden lägger redaymades, installationer och performances åt sidan och ägnar oss åt bildkonst, då främst måleri – då blir det lite lättare. Duchamp lär vända sig i graven då jag förutom nu, inte tänker yttra ett ord om hans pissoar.

cezanne

Paul Cézanne

Och intressantare än så blir det. Om vi tar den generella sanningen att det skulle vara Cézanne och Van Gogh som stod för modernt måleri så är vi ute på rätt spår i alla fall ett sammanhang. Båda dessa var missförstådda i olika grader, och det är modernt så det förslår. Men givetvis kan man inte blunda för att Van Gogh kanske var den första riktiga expressionisten och där jämte befann sig Cézanne som troligtvis var den första att syssla med något som kunda liknas vid kubism. De båda nämns även som impressionister, eller post-impressionister. Och backar man lite, eller åtminstone flyttar sig åt sidan, så finnes en rad aktörer som stod på samma plattform eftersom vi befinner oss i den första moderna konströrelsen överhuvudtaget, impressionismen.

c389douard_manet

Impressionismen är tveklöst startskottet för all form av modernt måleri. Utan att spekulera i upphovsmännen till denna rörelse tycker jag man kan hårdra lite och säga att Claude Monet, Auguste Renoir, Camille Pissarro och Edgar Degas stod i främre raden för det som Édouard Manet (till vänster) nånstans var med om att starta.

Man skulle då kort kunna säga att Édouard Manet var den förste impressionisten och att verket Frukost i det gröna var det första moderna konstverket. Men, det var inte riktigt så eftersom impressionismen under tiden för det här verket ännu inte var myntat som namn. Då är i så fall Monet’s verk Impression: Sunrise det allra första impressionistiska verket då namnet impressionism härrör från just den här tavlan;

claude_monet_sunrise

Men det här är lite smått självklart, även för den mindre påläste konstvetaren.

s1225frightened-horse-posters

Eugéne Delacroix

Visst kan man backa ytterliggare. Två aktörer som ofta nämns som nyklassicismens Nemesis är Eugéne Delacroix och Gustave Courbet. Man ska komma ihåg att impressionismen inte enbart var ett sorts byte av bildspråk, utan även en omfokusering av motiv. Gustave Courbet hade i stor mån samma bildspråk som exempelvis Jean Auguste Dominique Ingres om man bortser från Ingres något mer kulörrika och noggranna färgpalett, men det är i stort realistiskt klassisk måleri vi pratar om. Vad som skiljde Courbet från de andra var just själva motiven, där historieskildringar lös med sin frånvaro och där nutiden fick spela ut sin roll totalt. Eugéne Delacroix på sitt håll hade däremot just historiebeskrivning som motiv för sina verk, men ett slarvigt impressionistiskt bildspråk som föregick och inspirerade det som senare skulle bli impressionismen.

Men, det här vet ni också. Varför inte backa ytterliggare? Eller sia lite. Kan man anta att just slarvigt, vardagligt nutidsmåleri är impressionism i sin kärna? Skulle man kunna säga att realistiskt måleri gjort i skissartad manér skulle vara impressionism? Det kan man säkert en grå måndag, men impressionismen är mycket mer än så. Att man överhuvudtaget döpte en rörelse så som impressionisterna gjorde är troligtvis det första steget mot modernism vi sett. Att rörelsens namn kom ifrån ett ironiskt iakttagande av journalisten Louis Leroy gör det hela än mer intressant då man per automatik blev en sorts motståndsrörelse mot vad som hängde i fina konsthallar. Och det i sig är mer modernt som nyck, än just själva måleriet och bildspråket. 

Det har funnits stora likheter med impressionismen sätt att måla, och framförallt vara tidigare. Rembrandts sista verk samt hans någorlunda samtida konstnärskollega Frans Hals inspirerade impressionisterna. Spanske Diego Velazques var en förebild för många impressionisterna, och även Francisco Goya. Att bildspråket som impressionismen förespråkade var såpass kontroversiellt beror egentligen på att nyklassicismen var det föregående kapitlet i fransk, då främst parisisk konsthistoria, och denna stilart upplevdes då inte bara som torr, overklig och borgerlig – den var i sig mer unik än impressionismen, även historiskt sett. Om man bortser från tidigt grekiskt och romerskt måleri, vill säga. Nyklassicismen var dömd att försvinna då den bars upp av makten. Konstinriktningar som hör adeln och makten till kommer alltid få maka på sig, antingen på grund av revolution eller folkets motvilja.

Att impressionisterna blev den moderna rörelsens startskott beror inte rent historiskt på att de gjorde något nytt – det beror på att skillnaden mellan den rådande nyklassicismen och folket var alltför stor och därmed skapades en konflikt. Konflikten i sig, rörelsen impressionism – var det som senare skulle bli modernt måleri. Inte nödvändigtvis verken och bildspråket i sig.

Jag har tidigare skrivit om Joseph Mallord William Turner. Lite okunnigt kan denne engelska landskapsmålare beskrivas som impressionist, men likheterna fanns där bara i hans senare bilder då hans landskap och historieskildringar blev alltmer expressiva. Men, vilka likheter. Jag vill på många sätt påstå att även om J.M.W Turner upplevde sina första blygsamma framgångar redan på 1700-talet, var han mer modern än många av de karaktäristiska impressionisterna i det senare skedet av sitt liv. Ta den här bilden till exempel;

turner24

Venetian Festival, målad så tidigt som 1845. Han inte bara föregick impressionismen, han målade abstrakt expressionistisk konst, vilket skulle dröja nästan hundra år innan New York-målarna konkurrerade ut Paris som konsthuvudstad med just denna stilart, abstrakt expressionism. Men det visste ingen på 1800-talet, allra minst Turner själv. Han är förvisso ingen förfader för denna stilart och nämns sällan i andra sammanhang än klassiskt engelsk landskapsmåleri, men han är definitivt ett unikum som figurerade överst på den klassiska konstscenen och som i nutid beskrivs som pionjär av modernt måleri.

Impressionisterna, framförallt Monet, högaktade självfallet J.M.W Turner. Kanske för att han under varnishing days – alltså de tre dagar då Englands främsta konstnärer färdigställde och signerade sina verk inför den kungliga utställningen – inte bara färdigställde utan påbörjade och slutförde stora oljemålningar. Kaxigt så det förslår. Nånting som utövarna inom slow art-rörelsen kan fundera över.

Det fanns fler konstnärer som föregick, eller gick vid sidan av impressionisterna givetvis, även under sin levnadstid. Pierre-Cécile Puvis de Chavannes var beundrad av såväl Van Gogh, Gauguin och även pointilisten Seurat. 

artwork_images_134590_113593_franciscode-goya

Etsning av Goya

Ej heller ska vi inte förglömma den kanske allra störste inom klassisk måleri, Francisco Goya, vars verk helt säkert inspirerade, och fortfarande inspirerar många konstnärer. Och inte bara genom hans klassiska politiska måleri. Hans svarta målningar och etsningar har inspirerat såväl Monet som den norske Edvard Munch.

Målningen The third of May 1808 är troligtvis en av historiens allra kändaste målningar. Picassos berömda tavla Guernica, hans skildring av när tyskarna 1937 bombade den spanska staden med samma namn, kom att bli kanske 1900-talets mest kända målning, och den var i sin tur direkt inspirerad av just Goya’s The third of May 1808. Han gjorde en andra version 1951, Massacre of Korea som är en mer direkt tolkning av Goyas målning.

I FN:s högkvarter i New York finns en reproduktion av Picassos målning Guernica, och 2003 när USAs dåvarande utrikesminister Colin Power skulle hålla presskonferens just där, insisterade Bush-administrationen på att den skulle täckas över. Så sägs det, och övertäckt var den.

Andra som gjort versioner av Goyas målning är bland annat Robert Ballagh, Sir Roy Calne men även konstnärer som verkade innan 1900-talet såsom Edgar Degas gjorde en version av The Third of May 1808.

Trots att Goyas bildspråk talade för impressionism, att hans motiv och idéer var ganska ensamma på den rådande konstscenen på 1800-talet, tycker jag nästan att det är aningen orättvis att direkt titulera honom som modern, likaväl som att titulera J.M.W Turner som modern. De var båda sin tids främsta moderna konstnärer och moderniteten i båda deras fall ligger i inget annat än att de stod ut i sin samtid. De tillhör fortfarande den klassiska scenen, men det blir extra intressant i diskussionen modernt måleri versus klassiskt dito. Det finns ingen direkt skiljegräns, ingen konstnär som hoppat fram ur ingenstans och på en femtioöring omvänt konsthistorien. Man kan bara filosofera i vilket håll det lutar åt. Om vi totalt suddar ut gränsen blir diskussionen inte helt oväntat vilken konstnär som inspirerades av vem och man finner inte helt oväntat att de klassiska konstnärer vi diskuterar idag i termer som de största, är de konstnärer som även i sin samtid var pionjärer.

Jag vill gärna omvända diskussionen och snabbt spola framåt för att se vilken konstnär som idag, 2009, kommer stå ut som pionjär inom konsten. Men det får bli ett senare blogginlägg för nu ska det ölas med goda vänner!

bloggbild-1

De bästa idéerna kommer nästan alltid sekunderna innan man somnar. Fram tills jag skaffade ett permanent nattblock med en penna direkt till hands så var det standard att nio av tio idéer försvann. Inget stort A3-block, ett A5 är ultimat.

Antingen skriver jag ned idén som stödord. Det brukar räcka. Eller, så fipplar man snabbt ned en skiss av det.

Det här är det absolut viktigaste i arbetet. Helt klart nummer ett. Ibland händer det även att en idé är så pass inspirerande att den går från snabb skiss, till färdig teckning, som här nedan. Det är inte första gången jag ritat dessa skruvformade kullar och en natt för ett par veckor sedan så övergav jag gäspandet för nattlig mani och ett frossande i korsande svarta streck.

bloggbild-01

bloggbild-2

Ofta får idéerna trängas intill låttexter. Det är inte helt ovanligt att en idé som först gör sig bra som skiss, renderar i ett sneglande åt ett par rader lyrik på andra sidan – och så fortsätter man helt enkelt där. Bra att ha med sig, guld värd.

bloggbild-3

Vaknade tidigt imorse av att en massa ungar på gatan leker, skriker och har sig. Visst är det trevligt och så. Visst, solen är ett välkomnande inslag. Skönt med sommar, yada yada yada. Bad, semester, korta kjolar och glass i solen.

cornelis_380Jag må vara helt ensam om det här, men när solen kikar fram så infinner sig ändå en viss bitterhet. Oundviklig dessutom. Satte igång med arbete direkt, gardinerna fördragna och balkongdörren noggrannt stängd. Mer skrik och lek därute på gatan! Påminner mig lite om Cornelis Vreeswijks fantastiska Turistens Klagan. Om en halvt deprimerad turist, troligtvis herr Vreeswijk själv, som trots sin bitterhet mår väl av barnskrattet.

Det roliga i kråksången (Cornelis sjöng dock om gamar inser jag nu) är att jag inte alls är bitter. Jag är inte alls på dåligt humör och vårdepressioner har jag lagt av med. Tvärtom, jag känner nog mer glädje åt tillvaron än jag gjort på länge.

Men, men. Det handlar nog om att vänja sig. För att enbart kunna syssla med måleri hela sommaren har jag faktiskt sökt ett litet nattjobb. Konsten ger ju faktiskt en del och det vore ren och skär idioti att fylla ut tiden med nåt fulltidskneg eller liknande.

Vilket gör att vi osökt kommer in på karriärer. Eller, inte helt osökt, men ändå. Det här med att bida sin tid på ett förnuftigt och vuxet sätt. Eller rättare sagt, modellen i vårt samhälle för vad som i själva verket är att bida sin tid på ett, ja – ”vuxet sätt”. Eller ”ansvarsfullt sätt”.

Själv anser jag att man med näbbar och klor ska suga ur alla sina talanger man nånsin begåvats med. Vad det än kostar. Jag och min gotländske konstnärskollega Daniel Grunditz diskuterade just här. Som om konsten skulle på något sätt vara en enkel väg. Som om musiker som satsat allt på scen och förmodligen levt både en och fem månader i ren och skär fattigdom – som om det skulle vara oansvarsfullt. Eller det faktum att alla servitörer man blir serverad av i Hollywood egentligen är amatörskådisar som lever för hoppet att en dag lyckas väl på en audition. Skulle det vara den enkla vägen?

Tro mig, det skulle emellanåt vara jävligt skönt att bara skaffa ett stabilt jobb. Låt oss säga ett simpelt lagerkneg, 7-16-tider och semester i Juli. Jotack.

Nu är fallet som så att tärningen föll på måleri, i alla fall för min del. Och emellanåt är det rent ut sagt för jävligt. Det har hänt många gånger att man vankar omkring i ateljén, tröstlös. Man checkar statistiken och får reda på att i princip varenda utövare i Sverige lever på under existensminimum. Men jag klagar ändå inte, faktiskt så så gör jag nästan aldrig det. Det funkar och jag är bara 26 år fyllda.

Man får aldrig glömma det där. Det finns en anledningen till att människor blir bittra på äldre dagar och ännu fler anledningar till varför vi lever i sån ohälsa som vi gör i dagens samhälle. Folk mår dåligt och vet inte varför. Jag vet människor med mycket god ekonomi och en enligt modellen högst drägligt tillvaro som trots det frågar sig varför de har svårt att komma ur sängen och insupa frukterna av kanske 20 års hårt arbete.

Vardagsfilosofi, I guess. Men jag anser nånstans att det är var man och kvinnas skyldighet att vara den ultimata versionen av sig själv. Att vara den bäste man kan vara. Ja, nåt sånt.

Kanske skulle man ge sig ut i den där jävla solen. Efter en halvtimmes bloggande låter det ganska lockande.

Jag har ledigt en vecka så förutom att Pompe ska få sina väl förtjänta långpromenader, ska jag gräva ner mig i skissblocket och planera nästkommande dagars/veckors/månaders/års arbete.

Spontanitet är en sak, att arbeta metodisk och enligt planer en helt annan. Det får som vanligt bli det gyllene mellantinget. Det är sol därute och jag är dessvärre genetiskt konstruerad på så vis att jag måste ge mig och ut skaffa mig lite D-vitaminer. Så är det, när man är nordbo.

Skönt, skönt, skönt. Ja, jävligt skönt. Känns som att man avslutat något, man har avslutat ett kapitel och ger sig in på nästa. Hade idag en lång diskussion med min bror om projekt – om dessas påbörjanden och avslutanden. Han snackar om garage, altaner och husrenoveringar medans jag yrar om färger och former.

Det är väl inte helt ovanligt direkt att många människor tar på sig flera projekt samtidigt. Det är ungefär lika vanligt att folk drar ut på tiden att avsluta dessa. Vad som är mindre vanligt är att människor tar sig an ett projekt av valfritt slag och sedermera avslutar det inom utsatt tid.

Jag svamlar lite, jag vet. Men jag har alltid gett mig fan på att projekt är till för att göras med bravur och sedan avslutas med bravur. Och då spelar det ingen roll om man är konstnär, musiker eller byggnadsarbetare. Du måste se över hur du arbetar och sedermera göra det metodiskt. Och en fräsch start är alltid helt fantastiskt när man väl har ett kapitel bakom sig som är – avslutat.

Jag har gett tavlorna från 2007-2009 sin chans och idag när jag hämtade en del av tavlorna som var kvar så insåg jag att jag befann mig i nån sorts skiljeväg. Dags att dra vidare, dags för nästa steg, dags att dra ett streck. Och så vidare. Jag behöver inte göra en enda tavla till som påminner om de verk jag gjort. Jag behöver inte bry mig om huruvida de passar tillsammans, för nästa tavla jag gör kommer bli tavla nummer ett.  Allt som behövdes var att ge de sin chans, så jag skickade ut de i verkligheten, de fick sin beskärda del av uppmärksamhet och nu är det dags för de tonvis med nya idéer jag grubblat över att få komma fram i ljuset.

Det är så jävla larvigt, det är det faktiskt. Men de där jävla tavlorna man gjort och fäst sig vid skulle vid DNA-prov visa att de består av 100% mig. Jag har helt ärligt aldrig varit med om liknande.

Trevligt mingel, nya och färska komplimanger man kan leva på i ett par veckor och en och en annan diskussion om konst. Det viktigaste av allt; rejält blodad tand inför nästa eskapad. Mitt första vernissage gick alltså bra, väldigt bra.

0405-044Natthamn, Regn och Provisorium blev kändisar och fick trängas lite. En del menade att bilderna försvann i miljön, men likt förbannat hade de noterat de. Kanske är det ändå ingen dum idé med vita sterila väggar som ger fan i att slåss om uppmärksamheten. Men jag gillade det ändå, lite renässansfeeling över det.

0405-045Stadsspöken.

0405-031Och slutligen Passagen som numer hänger nån helt annanstans, tillsammans med Stadsspöken.

0405-0471Skål!

Blir nog det sista inlägget innan min utställning som kommer ske nu på lördag. Idag levererades tavlorna inklusive verkförteckning, visitkort och ett hallå till de som håller i arrangemanget.

Lokalerna känner jag till sen tidigare (O´Learys hyrde då lokalerna) och är exakt den miljö som jag helst ser mina bilder i. Jag kan ibland tycka att klassiska gallerilokaler visar grejerna på väggarna aningen mycket respekt. Det är inte dekoration jag sysslar med, men jag föredrar en lokal som samarbetar med färgerna i tavlorna istället för helt dukar undan. Och just de här utvalda fem kommer göra sig perfekt på väggarna. För att citera min gode vän, konstnärskollega och brylling Daniel Grunditz; ”Man måste ju ha de nånstans”.

Så sant, så sant.

Så, om du nu på lördag den fjärde april har vägarna förbi den ominredda Brotsabokyrkan här i centrala Nässjö, kika då in och se mina bilder i verkligheten. Jag kommer vara där runt eftermiddagen/kvällen, så vi kanske ses.