You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

Det finns många talesätt och citat vars acceptans i folkmun är total. Sug bara på den här;

”Det som inte dödar dig gör dig starkare”

Det finns ett par alternativ stilmässigt, men grundtesen och andemeningen är densamme; om du råkar ut för skit och ovälfärd så kommer du kunna använda det till din framtida fördel precis som läxor i skolan. Vareviga hinder på vägen är ett bicepspass som gör att biccarna sväller och kläs i ormliknande ådror.

Vi smålänningar har också ett favoritcitat:

”Ropa inte hej förrän du är över bäcken”

Det här är lite olyckligt faktiskt och feltolkas nog lite; man inte ska förutsätta att ens planer sätts i verket förrän man är säker. Då blir man besviken varpå den lilla människan lär sig att aldrig hoppas igen – och slutar försöka. Sätt lite steroider på ovannämnda citat och du blir en person som alltid målar fan på väggen – du blir en ifall-att-person och vänder vid varje vattendrag.

Så, varför inte;

”Ropa gärna hej innan du är över bäcken – det som inte dödar gör dig starkare”

Jag tror inte det handlar om att lära sig undvika att bli besviken, det handlar om hur man lär sig hantera motgången av att bli besviken. Det är farligt att inte våga hoppas.

Annonser

På Newsmill pågår nu en ganska intressant debatt som startat i o m SVT:s Uppdrag Gransknings reportage av TV4:s  ”Det okända”. Teamet bakom programmet ringde upp människor vars anhöriga man misstänkte spöka. Någon tog illa vid sig och kände sig kränkt då teamet kontaktat de.

Debatten är likadan som den alltid varit; existerar övernaturliga fenomen eller inte? Ena sidan kräver bevis och vidarebefordrar till skeptikern James Randi och liknande skeptiska företrädare som utlovar summor med pengar till den som kan bevisa att övernaturliga fenomen existerar. Andra sidan hävdar att de finns i form av underättelsetjänster som använder parapsykologi och att bevisen finns att hämta i den forskning som ligger till grund för underättelsetjänsternas erkännanden av fenomenet. En tredje sida menar att även om bevis finns så kan dessa lätt förvanskas till icke-bevis, eller att bevisen finns men att skeptikerna väljer att förbise eller ogiltigförklara de. Eller så menar man helt enkelt att tillräckligt med seriös forskning ännu inte bedrivits. Sådär håller det på.

Man brukar tala i ordalag om ”en naturlig förklaring”. Om övernaturliga fenomen överhuvudtaget existerar – låt oss ponera att de gör det – så är dessa på intet sätt onaturliga, utan just övernaturliga. Bortom vår kännedom, utanför den sfär av logik och vetenskap som hittills förmått sig förklara alltifrån åska till svarta hål i rymden. Om de existerar är de fullt ut lika naturliga som allt annat. Sen finns det ett problem för de troende, nämligen att all seriös forskning och eventuella korrekta upplevelser och fakta alltid sveps in i sin kontext, alltså bedrägerierna och de fall där det har visat sig vara uppenbart humbug eller misstolkningar. Det kan vara en lyckad gissning, ”cold reading” eller bara lite eget detektivarbete.

Det är i praktiken lika lätt att vara medie som att vara konstnär, allt du behöver göra är i princip att utnämna dig själv till det. Huruvida din förmåga existerar eller inte är precis som i konstvärlden något som egentligen bara kräver en erkännande tolkning för erkännelse. Vi vet att konst existerar, men det finns kritiker som menar att en konstupplevelse enbart är en önskad bearbetning i hjärnan som förmår oss och leder oss till det vi vill se. Ja, detta gäller ju främst modern konst. Alla som haft en upplevelse av konst kan givetvis hävda motsatsen, men knappast bevisa den. Vissa, som jag, ser ingen mening i övertalningsarbetet alls då det är en personlig sak och ingen ståndpunkt man behöver slåss för. Jag kan tänka mig att många som väljer att tro på övernaturliga fenomen känner samma sak.

Som vanligt gör jag det rejält enkelt för mig. Precis som i religion ser jag ingen som helst mening med att ta ställning till en sån här fråga, alls. Min utgångspunkt är att jag inte utesluter varesig forsningsrapporter, vittnesmål eller faktaunderlag från varesig de skeptiker eller de parapsykologer som anser sig ha svaret.

Min skeptiska sida fick sig dock ett rejält uppsving när den amerikanska serien Ghost Hunters gjorde bort sig, live. Tänk på att internetnördar är noggranna folks.. Men, det gäller ju bara det här teamet vad jag vet. Det är amerikansk teve, kan man fixa tittarsiffror med fiskelinor och andra enkla medel tror jag man gör det. Är det så att programmet faktiskt innehållit äkta fenomen har man hur som helst ogiltigförklarat dessa.

Hade det inte varit för Ola Salo hade jag nog kunnat tänka mig att uppskatta The Ark mer än jag gör. Ja, faktiskt så kan jag tycka att låtsnickeriet håller hög nivå melodimässigt. Problemet är bara att Ola Salo är The Ark.
SVT-dokumentären Ola Svensson Superstar är ett porträtt över en person vars utstrålning ger samma kårar i ryggraden som gryniga bilder på efterlysta ryska torpeder. Aja, nog om Ola. För gott.

Vinter-OS, snö, demoniska ateljéfantomer och ett och ett annat påpekande om denna bloggs brist på dagliga uppdateringar. Ja, det är ingredienser jag skulle kunna blogga om, men helt ärligt så är läget nu, klockan 15:30, så pass ointressant och blekt att jag funderar på att scanna in ett grått papper som får symbolisera min tillvaro. Min bror ringde igår och förkunnade att det är 33 graders värme i Vietnam just nu, ölen kostar 4-5 spänn samt att det var gott om plats på den kilometerlånga stranden, då han med familj var helt ensamma på den. Ja, det vore nåt.

Folk som febrilt gnäller på sportintresserade är väldigt intressanta människor. Dels kan man nästan anta att de själva stod där och skämdes för att de inte lyckades ta sig över enmetersribban i skolan och därtill är tvungna att ursäkta detta på annat sätt. En anledning kan också vara att ens föräldrar inte förmådde stötta den unge talangen nog och fick se annalkande möjligheter försvinna i tonåren. Eller så förknippar man idrott med de skolgårdsmobbare som trots sin kaxiga attityd fick gympamajjens uppmärksamhet på gymnastiktimmen. Sport är en så pass harmlös företeelse, att när den väl kritiseras så får man anta att det ligger något helt annat än ointresse där i botten och sjuder. Sport är bra för kroppen och själen. Barn och ungdomar som sysslar med idrott är lyckligt lottade. Det finns människor som kan prestera oerhört bra och träna lika hårt, offra sig för sin egen talang och i slutändan kanske stå där på en pall av olika rang. Kanske blir det OS.

Men det är ju lätt att göra sig rolig;

”Det är fel på vuxna människor som springer sig andnöd för att jaga en jäkla läderboll.”

eller:

”Jag fattar liksom inte meningen med att ställa sig på ett par träpinnar och åka så fort som möjligt på frusen is.”

Ja, och sådär håller det på. Det ska sägas att jag inte följer någon sport, eller utövar någon för den delen, annat än OS och större evenemang. Jag gymmar bara emellanåt. Men likt förbannat sitter jag inte och gör mig lustig över folk som exempelvis följer elitserien i hockey, eller allsvenskan i fotboll. Just därför att det är väldigt kul när man väl är insatt, dels att utöva, dels att följa händelser som exempelvis vinter-OS. Till och med curling är roligt, ja till och med konståkning.

”Vad är det för mening med att sitta och smeta pigment med en pinne med mårdhår på liksom?”

Ja, det ska jag ägna mig åt ikväll. Efter hockeyn.

Igår gästades Skavlan av Turbonegros sångare, Hank von Helvete. Eller Hans Husby som han egentligen heter. Anledningen är givetvis den att denne norrman ska gestalta Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen om den svenske trubaduren. Väl på tiden anser jag. Inte att Hank ifråga får agera på vita duken, utan det faktum att en film görs om Cornelis Vresswijk. Ja, nån superstjärna var trubaduren inte, men väl ett inslag i svenskt musikliv värd all sin beaktning även såhär i efterhand.

Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

I musikindustrin pratar man om det. Man kan alltså inte nämna ledande koncept för att uppnå det, man vet det först när man upptäckt detta det. Du kan ha de kriterier som krävs för att uppnå det – men du kan likväl sakna det. Det finns band och singelakter som är på-pappret-bra. Alla ingredienser man eftersöker blixtrar med sin närvaro, men man sitter ändå där och undrar varför det inte funkar.

”Ja, det är bra melodier, riktigt bra. Schysst arrangemang. Rösten är tokbra. Snyggt omslag. Vad hette de nu igen? Alltså, det här fastnar inte.”

Å andra sidan kan du sitta där och fråga dig varför det bultar envetet i bröstkorgen. Karisman av vad du ser, hör eller känner är oundviklig och fullkomligt total. Du kan fråga dig varför, men var inte alltför säker på att svaret alltid finns där.

Det inträffar i upplevelser av de många olika slag som finns att tillgå. Konst, teaterupplevelser och framförallt musik.

Av alla de uppträdanden och inspelningar som Fleetwood Mac-sångerskan Stevie Nicks genomförde finns det en legendarisk videoupptagning som utmärker sig bland mycket av vad jag hört tidigare. Under en fotosession för Rolling Stone Magazine för lite drygt trettio år sedan beslutar hon sig således för att sjunga. Sminkösen tar ett steg tillbaka, lyssnar och de medmusiker som finns på plats följer efter:

Vi hade i mitten av 90-talet ett kristet fik här i staden som hette Kafé Oasen, en sorts samlingsplats där överförfriskade ungdomar vallfärdade för att få sig en kopp kaffe och en macka. Till slut blev det standard att under sena timmar dra sig mot Oasen för att dels värma sig, dels ta tillvara på den obekväma nykterhet som smög sig på efter kalla nätters lika kalla morgontimmar.

Ingen av oss blev särskilt religiös, vilket jag antar var meningen med fiket. De som stod bakom idén hade i all välvilja goda intentioner, men vi som gick dit ville huvudsakligen uttrycka vår misstro mot kristendomen – vilken vi ansåg som hyckleri givetvis – dricka kaffe, äta macka och slippa kylan. Själv hade jag ett uppochnedvänt kors jag gjort i träslöjden runt halsen. Nån Dissection-tisha hade jag ännu inte råd med, men jag fick sitta vid samma bord med de äldre som hade. Emellanåt också kasta onda fjortisblickar på missionärerna. Vi hade ett antal profiler som garanterade att bibeln ifrågasattes såväl verbalt som fysiskt. Jag minns särskilt en av dessa konversationer där en cykelreparatör var maniskt övertygad om Kristi budskap.

– Du menar alltså på allvar att jag kan typ, få den här stolen att levitera om jag bara tror på Gud tillräckligt?
– Absolut. Om du inte lyckas så är det för att din tro inte är tillräckligt stark.
– Jaha. Men lyft den då?

Stolen stod stadigt och rörde sig inte ur fläcken. Några helger därefter var jag så packad att jag slumrade till där i min stol. Sedan vaknade jag i ett annat rum med ett tiotal människor mässandes kring mig. Inklusive cykelreparatören. De menade på frälsning, jag menade på hjärntvätt.

Oasen blev ingen succé utan istället utfördes diverse dåd mot fiket, kanske för att vi i Nässjö under denna tid var starkt påverkade av vad som föregick i Norge, där man i Bergen under 90-talets första hälft hade en idag kultförklarad black metalrörelse. Bra musik, men också kyrkbränder och dessvärre också mord. Ja, om vi hade en ungdomsscen här i Nässjö så var den hur som helst motsatsen till allt vad Kafé Oasen stod för.
Ett annat fik öppnades i närheten, vilket slutade i att jag själv fick åka polisbil därifrån då jag råkat i handgemäng med en intet ont anande präst. Idag är dessa bara ungdomssynder från förr och tyvärr fick dessa religiösa uttryck stå offer för bland annat min egen ungdomstrots, av vilken vi alltid haft gott om i Nässjö. Vad som gäller nuförtiden vet jag inte, men jag hoppas att man lyckats kanalisera Nässjökidsens bitterhet gentemot något mer rättvist mål än nattöppna kaféer.

Den hyperaktive dirigenten Benjamin Zander förklarar på TED det fantastiska med klassisk musik.

”Follow the line all the way from B to E and you’ll hear everything Chopin had to say.”

Det är ofta sagt att alla människor faktiskt älskar klassisk, de vet bara inte om det.