Folk som febrilt gnäller på sportintresserade är väldigt intressanta människor. Dels kan man nästan anta att de själva stod där och skämdes för att de inte lyckades ta sig över enmetersribban i skolan och därtill är tvungna att ursäkta detta på annat sätt. En anledning kan också vara att ens föräldrar inte förmådde stötta den unge talangen nog och fick se annalkande möjligheter försvinna i tonåren. Eller så förknippar man idrott med de skolgårdsmobbare som trots sin kaxiga attityd fick gympamajjens uppmärksamhet på gymnastiktimmen. Sport är en så pass harmlös företeelse, att när den väl kritiseras så får man anta att det ligger något helt annat än ointresse där i botten och sjuder. Sport är bra för kroppen och själen. Barn och ungdomar som sysslar med idrott är lyckligt lottade. Det finns människor som kan prestera oerhört bra och träna lika hårt, offra sig för sin egen talang och i slutändan kanske stå där på en pall av olika rang. Kanske blir det OS.

Men det är ju lätt att göra sig rolig;

”Det är fel på vuxna människor som springer sig andnöd för att jaga en jäkla läderboll.”

eller:

”Jag fattar liksom inte meningen med att ställa sig på ett par träpinnar och åka så fort som möjligt på frusen is.”

Ja, och sådär håller det på. Det ska sägas att jag inte följer någon sport, eller utövar någon för den delen, annat än OS och större evenemang. Jag gymmar bara emellanåt. Men likt förbannat sitter jag inte och gör mig lustig över folk som exempelvis följer elitserien i hockey, eller allsvenskan i fotboll. Just därför att det är väldigt kul när man väl är insatt, dels att utöva, dels att följa händelser som exempelvis vinter-OS. Till och med curling är roligt, ja till och med konståkning.

”Vad är det för mening med att sitta och smeta pigment med en pinne med mårdhår på liksom?”

Ja, det ska jag ägna mig åt ikväll. Efter hockeyn.

Annonser