You are currently browsing the monthly archive for mars 2010.

Melankoli (från grekiskans mélaina chólos, ”svart galla”) är en form av djup depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget – de affektiva syndromen.

Sen har vi då givetvis den tonsatta melankolin. Då ångesten möter kulturen och dessas kreativa individer. Melankoli, fast med en gnutta romantik. En sorts världsomspännande uråldrig emokultur som funnits där i otaliga varianter sedan någon för första gången fick sitta hjärta krossat eller då nätterna blev för mörka för att utstå. De sköna konsterna, de emotionella, har alla i någon mån pionjären i en grubblande sökande. Konsten, musiken, poesin, litteraturen och teatern har alla sina egna versioner av Edvard Munch. Kanske är bitterheten och svårmodet ett sätt för oss att för en stund ägna oss åt allvaret i livet. Så, låt oss göra det.

Nu ska vi må riktigt jävla dåligt. I min regi, åtminstone i urvalet.

Rezso Seress Gloomy Sunday torde vara det sorgligaste musikstycke som någonsin spelats in. Man föreställer sig inte bara månbelysta kullerstensbroar i någon av Europas 1800-talsgränder, man ser även förlorade själar med höghatten på sned svepa sin absinth och inse att, om kärleken är förlorad, så är även bäraren av ett brustet hjärta. Myterna om musikstycket är många. Hans eget självmordsbrev innehöll textrader från stycket och åtminstone sjutton självmord kan direkt härledas till ungrarens Gloomy Sunday, vilket senare förbjöds att spelas på radiostationer. Om du hoppas på ett kvittrande dur som leder till ljusare musiklandskap letar du således förgäves. Det är neråt som gäller.

Frågan är ju om man kan överträffa den smärtsamma sorgen i Seress Gloomy Sunday? Ja, om man vänder sig åt vårt nordliga lynne och beger sig till hyfsad modern tid. Katatonias klassiska album Dance of december souls närmare bestämt. Nu snackar vi dysterhet som är nära intill desperat obehaglig. Nära intill, alltså inte riktigt att man stänger av. Man låter sig lockas av långsamma, tunga, febriskt enerverande monotona tongångar i stycket Velvet Thorns.

Men det finns hopp och avbrott mellan krokodiltårarna. Vemodet kan innehålla mer positiva tongångar utan att det för den sakens skull blir glättigt. Men det är bra nära. I en bil i Sälen spelades Lalehs självbetitlade platta och refrängen i Live tomorrow sträckte ut sina bitterljuva tentakler över hela skidtrippen. Precis som med Abbas My love, my life är det liksom ingen idé att förneka att detta är bra.

Att leta efter alternativ hos den långhåriga skolan är inte det lättaste. Nån belackare fick en gång i tiden för sig att hålla upp en tändare och på så vis göra nån sorts fjantig gemenskap av bitterheten. Rocken är ett smörinfattad minfält. Guldkorn finns dock, men de är få. Danzigs Sistine är ett alternativ, men framförallt Kiss Goin blind är ett bra exempel på depressiva tongångar som inte gör sig väl på arenor. Det är ingen Gloomy Sunday, men man vill liksom inte gunga fram och tillbaka heller.

Slutligen ett klipp som nog är tveksamt att tillhöra den dystra skalan alls. Det här lugnt, trolskt och vackert. Personligen blir jag nostalgisk då jag själv varit på Island där videon spelats in. Sigur Ros, Glósóli.

Annonser

Debatten om Lars Vilks rondellhund borde vara där den borde, men det är den inte. Är detta något så sällsynt som en äkta provokation och ett tydligt bevis på att begreppet fri konst inte alls är fri konst? Det är fri konst under villkor, så kan vi säga. Mycket tydliga villkor, vilket uppdagas redan i Figurationerdebatten. Ni vet, den där debatten som inte var en debatt enligt de som debatterade.

Jag måste ändå säga att i skuggan av Lars Vilks rondellhund ter sig konstvärldens övriga provokationer som blygsamma försök till skolgårdsmobbing. 2007 var jag förbannad på den där förbaskat fula hunden och det ska sägas att den fortfarande rimmar illa i förhållande till min egen begreppskildring om hur bra konst ser ut och verkar. Jag gillar fortfarande inte provokativ konst eftersom den inte provocerar annat än i den vänstervridna föreställningsvärld man så gärna vill måla upp; snälla, säg att det finns en kapitalist, stadsplanerare eller ämbetsman som tar till sig den här förbannade provokationen? Inte? Men de borde! Eller hur? Ja, du ser! Pretantioner kan vara oerhört efterblivet.

Nu blir konstvärlden helt plötsligt katatonisk och ta mig fan, en liten ljum känsla letar sig in i bröstkorgen. När udden av knivseggen för en gångs skull pekar på en så tydlig poäng kan jag inte annat än ställa mig bakom Vilks. Och nej, det handlar inte om konsten att reta upp muslimer, som så många verkar tro, det handlar om konsten att visa att konstvärlden i sig tar avstånd när det visar sig att samma udd från samma knivsegg inte far genom det vanliga tomrummet, utan träffar något så oberäkneligt som motstånd. Konsten fungerar nu så som fria konstutövare ansett att den ska fungera, om än i lite blåsigare förhållanden. Vari ligger problemet? Feghet? Jag skulle tro det.

Nu blev det så att muslimer blev måltavla enbart på grund av det faktum att denna grupp har en öm punkt som vid beröring orsakar mer oreda än arga insändare, indragna stipendier och blygsamma protester. Jag skulle aldrig gjort det. Jag provocerar inte av princip, eftersom jag inte finner mål för provokation särskilt intressanta. Jag lutar mig tillbaka och ägnar mig åt bilder och något så dumt som estetiska värden och motsatsfärgskompotter. Om det retar upp någon så är det givetvis väldigt roande. Men jag tror inte det, kanske någon vänstergalning som anser att jag är en nazist eftersom jag håller i en pensel och använder oljefärger.

Jan Guillou hade för övrigt inte många rätt i SVT:s Agenda. Vad gjorde han där från första början? Han börjar yra om att man i konstvärlden inte vågar sig på en kränkning av kristendomen. Jag vet inte vart Guillou ifråga befunnit sig under den senare delen av modern tid, men är det något som man kränkt och överkränkt så är det kristendomen. Han gör en jämförelse med en skändad Jesus. Andres Serranos Pissing Christ, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo eller liknande provokationer gentemot Jesus är inget Guillou känner till. Han är helt enkelt inte kompetent nog att föra en diskussion där konsten vidrörs.

Om man ser till kultur i övrigt har vi i den mörkare musikindustrin en hel värld som frenetiskt ägnar sig åt att ifrågasätta och kränka kristendomen. Det är för fan mer folkligt att ifrågasätta och kränka kristendomen, än det är att vara kristen numer. Även i Danmark Jan. Jag vill minnas att självaste King Diamond satt i nationell TV och förespråkade satanism och kristendomens hyckleri redan på 80-talet. För att inte nämnda Monthy Pythons Life of Brian, som på den tiden var en kränkning mot Jesus. Nu är den folklig.

Jag är emellanåt inne och kikar igenom TED:s Youtubekanal för att se om där finns något nytt inom vad som sägs på seminariescener världen över, av personligheter som är värda att lyssna på.

Daniel Kahneman undersöker och lär ut om duellen mellan ens minne och ens upplevelse. Det är skulle jag vilja påstå, sjukt intressant. Liknelsen i början gör mig lite lätt euforisk.

”He said he had been listening to a symphony, and it was absolutely glorious music. At the very end of the recording there was a dreadful screeching sound and then he added quite emotionally, ‘it ruined the whole experience’. But it hadn’t.  What it had ruined was the memory of the experience. He had had the experience, he had had twenty minutes of gloriuos music. They counted for nothing because he was left with a memory, the memory was ruined, and the memory was all that he got to keep.”

Vilket på ett fyndigt sätt bekräftar att det inte finns någon situation som inte genomgår modellen av vår tolkning. Såväl före en sådan, som efter. Jag minns att jag kom hem från en Islandsvistelse då jag på perrongen här i Nässjö fick frågan; ”var det bra?”. Jag sade att jag inte vet. Intrycken måste bearbetas först.

Alltså efterkonstruktionen. Och den är mycket intressant, men än mer intressant är förkonstruktionen. Alltså hur vi individer förväntar oss en situation, uppbygger detta scenario för att sedan agera och reagera efter vår egen modell. Jag anser inte att det ligger nåt fel i det här, för det är på detta vis vi människor använder vår inlevelseförmåga och intellekt i stort sett jämt. Det euforiska ligger i att du kan nyttja den lite som du vill, huruvida du är pess- eller optimist.

Vad är egentligen en bra människa? Eller låt oss för enkelhetens skull använda oss av ett mer greppbart subjekt; vad är egentligen en god människa? Jag är övertygad om att vad du än tar för dig, i vilken riktning vi än avser, så är detta ett steg till att bli en bättre människa, och därtill göra den här jorden till en bättre plats. Vissa människor är bara väldigt dåliga på det. Vissa människor begår stukande snedsteg i denna jakt. Vissa lär sig aldrig. Många gör snedstegen till sin kultur eftersom alternativet skulle innebära ett uppvaknande i mycket smärtsam skala.

Istället så försöker man övertyga sig själv om att det man gör är korrekt. Man lever ett liv där man för var handling tvingas hitta ursäkter; att detta är rätt. Men, det är det inte, och det vet du.

Någon gång kommer även du (du vet vem du är) inse att du beter dig, och har betett dig, som ett jävla svin. Jag önskar dig lycka till. För egen del så kommer jag inte stå varesig jämte, bakom, eller på andra sidan i denna process som du vet väntar.

Konstnärsmyten är intressant. Jag fick en gång frågan av en ung kvinna varför konstnärer alltid per automatik är geniala. Att de ”vet något andra inte vet om världen”. Det där är ju givetvis skitsnack. Konsten dras fortfarande med gångna tiders mysticism och vurm för det outtalat geniala. Vi kan, om vi vill, utnämna vad fan som helst till genialt såtillvida vi bara har konsesus om det. Konsten fungerar så. Till skillnad från exempelvis vetenskapen där man inte kan låtsas att en kemisk förening fungerar bara för att folk tycker det. Sen är det inte nödvändigtvis fel – konsten förhåller sig till bedömningen, inte den matematiska verkligheten. Givetvis. Precis som musiken eller poesin, även om dessa är mer självklara och omedelbara i sitt intryck. Men återigen, musikerna har sin musik, poeterna sin poesi, skådespelarna sina uppsättningar och konstnärerna har sin myt. En del skulle nog vilja inflika att vi också har verken, men framförallt har vi myten om begreppet vi håller kärt varesig vi så önskar eller inte.

Skulle en konstnär gå med på att kalla sig.. oink?

– Jo, vi har gjort en liten omdirigering här. Vi i konstvärlden har bestämt att vi skiter i det där med konst nu. Du fortsätter som vanligt men du är alltså oink nu. Konsthallen heter numer Oinkhallen. Du är en oink. Syns nästa vecka på oinkissaget!

Var och varje konstnär lägger sig medvetet i en vagga, i det hav vi kallar för konst (och där fick jag in lite Ranelidska också).  Varje myt och åsikt, varje verk och livsöde är något man tar del av varesig man vill eller inte. Även om man avskyr samtidskonsten ser man det som sin uppgift att utnämna denne till sin motpol, sin nemesis i kampen inom begreppet konst. Även när man som kitschmålare utnämner sig som just detta gör man det i förhållande till det begrepp man inte anser sig tillhöra. För att det begreppet är fel, för att man själv har en åsikt om vad konst i så fall borde vara. Annars är man illustratör, eller designer. Kanske ingenjör,  satiriker eller journalist. Kanske till och med musiker eller författare.

Begreppet konst är det viktigaste inom konsten. Vi har en vacker ram att förhålla oss till, inte nödvändigtvis en duk.