You are currently browsing the monthly archive for april 2010.

Det finns mycket att säga om det kommande bröllopet mellan Victoria och Daniel. Och, om kungahuset och vårt lands status som monarki. Förr i tiden gnabbades man om den ekonomiska frågan, nämligen att kungahuset som institution kostade alltför mycket pengar och således skulle denna börda lättas från folkets axlar. Ett par snabba kalkyler senare visade det sig att kungahuset faktiskt är en vinstdrivande apparat. Aj då.

Nu vill folk inte betala för kalaset heller, och utan omsvep ignorerar man alla former av intäkter ett sådant här bröllop kan genera för Sverige, och framförallt Stockholms stad. Menar folk att vi ska kunna välja vilka hål skattepengarna ska stoppas i? Att vinsten kommer visa sig hög och att det kommer bli klirr i kassan vill man inte låtsas om. Skulle en välrenommerad statsekonom kritisera kalaset och ombesörja betungande siffror skulle jag givetvis ha en annan åsikt. Men nu är det samma gamla avundsjuka vänster, och bakom denna kritik hittar man inte ekonomiska kalkyler, givetvis, utan den ideologi man representerar. Kungahuset är i sin konstruktion fel.

Vad som då uppkommer är människors lika värde. Och det är inte så märkligt vid en första anblick då titeltagarna inom monarkin föds med rejäla privilegier. I Sverige har vi garanterad livstidsinkomst, men hertiginnorna och furstarna inom hovet har genom sin födelse garanterad rikedom.

Vad man från kritisk sida belyser här är alltså människovärdet. Alltså; makt, pengar och status kan relateras till vår arvsrätt som människor. Den här kopplingen är för mig obekant i min egen levnadsfär. Anser man att kungen är värd mer än ett gatubarn i Bangladesh på grund av dessa tre faktorer? Godkänner man den sortens logik? Ärligt? Om man däremot, som jag, anser att människovärdet är konstant och ickeevaluerande, så gör man inte denna koppling då den är ologisk. Jag anser inte att kungens värde som människa överstiger någon annans. Jag har ärvt uppemot hundra spänn genom åren. Förvisso har jag haft turen att födas i Sverige, men givetvis finns det mer lyckosamma svenskar än mig själv.

Med detta som bakgrund; varför skulle jag nedgradera mitt eget värde som människa? Säg mig den oerhört fattiga och själsbefriade individ som är så totalt vilsen i sitt eget existensberättigande att han gör denna koppling. Dessa är djupt tragiska människor som missuppfattat hela idén med levandeskapet. Jag rekommenderar livslång terapi och varför inte ett promenad längs den själs gata vi alla har inom oss. Däri finns värdet. Inte i makt, status och pengar.

Vad som återstår är köttsliga och materiella privilegier och det cementerade faktum att människor på ena sidan gröngräset har tur. Andra inte. Man kan vara avundsjuk och på så sätt åsidosätta den sysselsättning vilket innebär att man använder de premisser man fötts under och sedermera arbeta för att fjädern slutligen ska bli en ståtlig tupp. Orättvisor existerar givetvis, men det handlar om att människor förnekas deras möjlighet till förverkligande. I Sverige ska dessa orättvisor bekämpas, men det är knappast ett tema man kan diskutera ifråga om kungahuset och monarkin.

Att tusentals människor, majoriteten, älskar kungahuset och ser detta som kanske 2010-talets absoluta höjdpunkt finns med i väldigt få beräkningar. Kungahuset finns kvar tack vare vår demokrati, glöm inte det. Personligen är jag stormförtjust i denna tradition.

Annonser

Arbetet hos  kreativa individer beskrivs mycket bra av författaren Elisabeth Gilbert i videon nedan, jag rekommenderar starkt att de av mina läsare med viss kreativ problematik ser igenom klippet. Det är faktiskt helt fantastiskt bra eftersom ämnet hon föreläser om – den kreativa impulsen – tar sig uttryck mitt under hennes föreläsning.

Dessförinnan hade jag sett det här oerhört sevärda klippet om en annan aspekt av kreativiten; ”What science says is not what business does”.

Själv har jag under en obehagligt lång period nu haft ett rejält hack i vad jag kallar min egen kreativitet. Med näsan halvvägs inne i biktbåset så har den överblivna färgen på paletten sedan senaste sessionen inta bara torkat på ytan som det brukar, utan rakt igenom och stelnat. Jag spände upp en duk i dubbla arbetsstorleken, bortåt två meters höjd, och väl där sade det stopp. Dagboken har fyllts av jäktande och tröstlösa essäer om varför jag helt plötsligt inte förmår mig plocka upp en pensel. Folk undrar hur det går och jag kan inte sänka mig till de pretentioner sanningen de facto är; att jag genomgår den troligtvis största krisen sedan jag spände upp min första duk. Då kan jag lika gärna skära av mig örat direkt och måla cypresser med käften full av blyförgiftade oljefärgsklumpar.

Jag har alltid fungerat automatiskt så sett då den energi som krävs för att ta sig an ett verk varit lättillgänglig. Kanske en Cola light innan, men sen funkar det. Men det blev en viss problematik i det hela sedan jag blev seriös med detta arbete. Vilket är ett tag sen förvisso, men rusningen till de tänkta vidderna har istället blivit slutspurten med andan i halsen, och jag har inte ens börjat. Jag har inte ens uppnått 1% av vad jag tänkt uppnå. Kontentan av det hela är att jag vet; om jag lade ned hela idén med det här förbannade konstnärskapet och enbart ägnade tiden åt att dekorera mina egna sovrumsväggar för egen beundran, då skulle arbetet omedelbart återupptas i exakt den takt jag finner behaglig. Fuck konstvärlden. Fuck gallerier. Kontexten är jag och bara den timme i vilken penseln arbetar och absolut ingenting annat. Absolut. Inget. Annat.