You are currently browsing the monthly archive for juni 2010.

Jag har tidigare gett mitt gillande åt monarkin av ganska enkla anledningar. Dels är det en tradition, och min simpla principiella hållning har hela tiden varit att det är just tradition. Den mest enkla av de alla anledningarna är att jag gillar den här traditionen.

Så pass enkelt kan det faktiskt vara. Kungens tal har aldrig riktigt berört mig, inte ens talet han höll efter tsunamikatastrofen. Jag kan tycka att det är stelt, tillgjort och ibland nästan lite overkill och pretentiöst. Men självklart ska vi behålla vårt kungahus, så har jag alltid tänkt. Det skulle kosta mer tårar att avskaffa kungahuset än de bittra tårar av avundsjuka republikanerna kan krysta fram.

Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på rebublikaner. Även kungahuset har uttryckt att detta är en diskussion som bör finnas där för balansen i samhället.

Under bröllopet igår kunde jag ändå inte annat än tycka synd om republikaner. De framstår som arga kärlekshatare och lättstyrda anarkister. Även att det säkerligen inte är så. Folkets jubel nådde inga gränser och vi fick följa bröllopsparet rakt in i valsen. Jag trodde jag visste vad som väntade med tanke på 1976 års bröllop. Stelt, tillgjort och intellektuellt romantiskt. Känslomässigt, kanske skulle det bli lika tillgjort som då.

Om det inte vore för Victoria. Hon är en alltigenom fantastisk människa och hon är så ingjuten, så perfekt i sin roll som Kronprinsessa. Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan bara drömma om att vara lika passande för rollen som statsminister. Igår kände jag ända in i märgen att dessa 17 slantar är de mest välinvesterade jag gett ifrån mig. Det var ett fantastiskt bröllop.

Republikaner; försök att rösta fram personer som dessa. Försök att skapa ett kungadöme mer passande än det vi redan har. Försök att iscensätta detta jubel, denna glädje, denna romantik, denna värme och kärlek, denna sammanhållning vi upplevde igår. Lycka till!

SVT Play visar Kungamålaren – ett porträtt av John-E Franzén, om knutten som fick uppdraget att måla av självaste kungafamiljen. Det hade nog kunnat bli en ganska fin historia om den tatuerade gängmedlemmen som fick måla kungligt. Men det som levererades till Gripsholm var ett medelmåttigt försök istället för ett, ska vi säga, mästerverk. Ett sådant man förväntar sig av en hovmålare. Tavlan är fruktansvärds dålig. Glättig, stel, intetsägande, amatörnivå. Vår kronprinsessa är harmynt och Drottning Silvia ser ut som ett misslyckat examensarbete från ett vaxkabinett som sitter på Prins Carl Philips hand. Och mitt i allt – en jävla Volvo.

Man måste placera verket i John-E Franzéns övriga portfolio. Tavlan blir heller inte bättre av att man jämför den med klassiska kungaporträtt som gjorts i det här landet. Till exempel Zorns porträtt av Oscar II, för att nämna ett mer nutida exempel. I brist på skicklig realism brukar man oftast hänvisa till den modernitet man söker uppnå. ”Ett nutida porträtt”. Jag köper inte detta. Den sorts moderna och nutida touch Franzén har i sina verk är på intet sätt närvarande i porträttet av kungafamiljen.

"Dougs Place" av John-E Franzén

"Dougs Place" av John-E Franzén

Kungen själv har yppat en kommentar om verket sedan det till; att den är ”stor”. Applåderna fanns där vid avteckning, men i övrigt har inte mycket positiva tongångar hörts. Särskilt inte från konstvärlden. Företaget i sig, att som hyfsat renommerad konstnär under 80-talet avbilda kungen, är dock väldigt vågat. Det får man nog ge Franzén cred för. Kanske var gaget bra. Ja, helt säkert.

Jag är inte expert på realistiskt måleri, men ett par saker kan säkerställas; kompositionen är gjord efter enskilda fotoförlagor. Inte ett enhetligt, färdigt sådant. Då hade verket förmodligen minnt mer om Franzéns övriga verk. Kravet om fotoförlaga löd kanske något så här; en bild på rummet de skall placeras i, och sedan ett porträtt av vardera medlem som ska porträtteras.  Saker som skala, ljussättning, kontrast och färgsättning kommer därför skilja sig åt. Om man till skillnad från de klassiska porträttmålarna inte har tillgång till allt detta på plats får man helt enkelt bena ut den fisken själv. Då gäller den att ha en bra skolning och kunskap som inte härrör i fotorealism, utan den sortens skolning som härrör i avbildandet av naturen. Man måste vara Zorn för att få det att funka.

Franzén stod inte i rummet som skulle avbildas, och hade heller inte modeller och kostym tillgängliga dygnet runt som alternativ för kungamedlemmarna för att noggrannt kunna studera relationen mellan rum > gestalt. Ej heller kunde han emellanåt tillkalla valfri hovmedlem och be denne ställa sig i den pose han eller hon var menad att avbildas för att uppnå porträttlikhet i symbios med omgivningen. Inte heller verkar han ha bett om ett färdigt fotografi att utgå ifrån. Det borde han, då vet vi hur det hade sett ut. I den meningen är porträttet förvisso inget att skämmas över. Om man ser till underlag. Men han borde sett över de förutsättningar en riktig hovmålare kan avkräva. Jag gillar Franzéns katalog skarpt, bortsett från denna pinsamma plump i protokollet.

En lördag som denna visade sig passa bra för ett par personliga reflektioner av lite mer estetisk art. Jag var nere och slet i ett par hantlar på gymmet och som så alltid när svetten rinner kom jag på mig själv med att se hiskeligt förbannad ut vid minsta ansträngning. Inget nytt under solen direkt. Jag ser för det mesta arg och ond ut har jag hört, även om jag är glad.


Den här bilden togs när jag var på strålande humör. Helt ärligt.

Eftersom trippen till ostkusten denna helgen blev inställd får det bli ett par tusen streck på papper ikväll. Jag har bränt mig i solen och förpassar mig således till inomhuska domäner. It’ll do!