SVT Play visar Kungamålaren – ett porträtt av John-E Franzén, om knutten som fick uppdraget att måla av självaste kungafamiljen. Det hade nog kunnat bli en ganska fin historia om den tatuerade gängmedlemmen som fick måla kungligt. Men det som levererades till Gripsholm var ett medelmåttigt försök istället för ett, ska vi säga, mästerverk. Ett sådant man förväntar sig av en hovmålare. Tavlan är fruktansvärds dålig. Glättig, stel, intetsägande, amatörnivå. Vår kronprinsessa är harmynt och Drottning Silvia ser ut som ett misslyckat examensarbete från ett vaxkabinett som sitter på Prins Carl Philips hand. Och mitt i allt – en jävla Volvo.

Man måste placera verket i John-E Franzéns övriga portfolio. Tavlan blir heller inte bättre av att man jämför den med klassiska kungaporträtt som gjorts i det här landet. Till exempel Zorns porträtt av Oscar II, för att nämna ett mer nutida exempel. I brist på skicklig realism brukar man oftast hänvisa till den modernitet man söker uppnå. ”Ett nutida porträtt”. Jag köper inte detta. Den sorts moderna och nutida touch Franzén har i sina verk är på intet sätt närvarande i porträttet av kungafamiljen.

"Dougs Place" av John-E Franzén

"Dougs Place" av John-E Franzén

Kungen själv har yppat en kommentar om verket sedan det till; att den är ”stor”. Applåderna fanns där vid avteckning, men i övrigt har inte mycket positiva tongångar hörts. Särskilt inte från konstvärlden. Företaget i sig, att som hyfsat renommerad konstnär under 80-talet avbilda kungen, är dock väldigt vågat. Det får man nog ge Franzén cred för. Kanske var gaget bra. Ja, helt säkert.

Jag är inte expert på realistiskt måleri, men ett par saker kan säkerställas; kompositionen är gjord efter enskilda fotoförlagor. Inte ett enhetligt, färdigt sådant. Då hade verket förmodligen minnt mer om Franzéns övriga verk. Kravet om fotoförlaga löd kanske något så här; en bild på rummet de skall placeras i, och sedan ett porträtt av vardera medlem som ska porträtteras.  Saker som skala, ljussättning, kontrast och färgsättning kommer därför skilja sig åt. Om man till skillnad från de klassiska porträttmålarna inte har tillgång till allt detta på plats får man helt enkelt bena ut den fisken själv. Då gäller den att ha en bra skolning och kunskap som inte härrör i fotorealism, utan den sortens skolning som härrör i avbildandet av naturen. Man måste vara Zorn för att få det att funka.

Franzén stod inte i rummet som skulle avbildas, och hade heller inte modeller och kostym tillgängliga dygnet runt som alternativ för kungamedlemmarna för att noggrannt kunna studera relationen mellan rum > gestalt. Ej heller kunde han emellanåt tillkalla valfri hovmedlem och be denne ställa sig i den pose han eller hon var menad att avbildas för att uppnå porträttlikhet i symbios med omgivningen. Inte heller verkar han ha bett om ett färdigt fotografi att utgå ifrån. Det borde han, då vet vi hur det hade sett ut. I den meningen är porträttet förvisso inget att skämmas över. Om man ser till underlag. Men han borde sett över de förutsättningar en riktig hovmålare kan avkräva. Jag gillar Franzéns katalog skarpt, bortsett från denna pinsamma plump i protokollet.

Advertisements