You are currently browsing the monthly archive for augusti 2010.

Precis som jag roar med mig att granska Rembrandt- och Zornmästerverk efter virtuosa felsteg, brukar jag emellanåt också granska musikens dito.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra min barndoms gitarrhjälte Yngwie Malmsteen med någon av dessa herrar, men låt oss åtminstone fastställa att det är en fröjd att emellanåt upptäcka gnuttor av mänsklighet i vad som synes är perfektion. Eller vad som önskas vara perfektion av gitarrhistoriens största diva.

Exakt 1:50 gör Yngwie något som förvisso inte är ett stort snedsteg – men det är ett snedsteg. Nu ska jag boka en resa till USA, loopa skiten framför honom i kinesisk dropptortyranda och fråga hur det känns att ha spelat en ton fel.

Något tillfreds och aningen tillbakalutad beaktar jag hur valrörelsen nu går in i sin sista och mest avgörande etapp då man ska övertyga de väljare som ännu inte vet vart de ska ta vägen. Plakatpolitiken ersätter sakpolitiken, genereliserande argument blir till överdrifter och retoriska knep blir desperata smutskastningskampanjer.

I valet 2006 röstade jag på Socialdemokraterna. Precis som Mona Sahlin gick med i ”Olof Palme-partiet” vill jag nog påstå att jag själv röstade på ”Göran Persson-partiet”. Göran Persson var inte vänsterradikal, och det är inte direkt skitsnack att säga att Göran Persson stod till höger inom Socialdemokratin. Hans berättelse om hur han kom hem från USA och lovade en stor sanering av den svenska ekonomin var det som slutligen övertygade mig personligen. Att lova allt till alla rimmar alltid illa för min del, då politik är ett vågspel där de som nu får smaka på gräddfilen käkar upp finanser för framtida generationer. Något vi sett innan i Sverige. I oroliga finanstider lockar inte guld och gröna direktlinjer längre, snarare räds man att samhället man lever i ska bli en hoper skuldsatta stackare man ser i ”Lyxfällan”.

Nu är det andra tider gällandes offentliga finanser och dess tempelriddare. Socialdemokraterna har lierat sig med diktarurkramande kommunistvänstern och dess hantlangare Ohly, och hela spektaklet där också Miljöpartiet ingår representeras av valiumretorikern och sagotomten Mona Sahlin. En dryg månad innan valet kan jag konstatera att socialdemokratin aldrig någon kommer få min röst, någonsin, efter detta snedsteg. Om de rödgröna förlorar valet kommer Socialdemokratin med rätta få sin största kris det svenska partisamhället upplevt. Det är inte det att Socialdemokratin per tradition är ett dåligt alternativ som makthavare, utan att sossarna under senare år snarare står i kontrast till sin egen tradition. Leif GW Persson omringar samma tankegångar:

”Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad.”

Så ja, det är ett ödesval i denna bemärkelse, men inte fullt så mycket om den svenska framtiden som den socialdemokratiska framtiden.

I skrivande stund ser jag även att Sifo deklarerar siffror som alltmer tyder i den riktningen. Men, man ska inte ropa hej. I Sverige har vi en tradition av att vänta tills vi är över bäcken, en svensk tradition som Mona Sahlin trots sina uttalanden måste anse är en tämligen god tradition.