You are currently browsing the monthly archive for december 2010.

Det är underhållande när människor med religiösa ställningstaganden ska ta sig an uppgiften att ifrågasätta atheister. Jag antar att det är en betydligt enklare uppgift än att ifrågasätta agnostiker som inte gör ett lika tydligt ställningstagande om frågan om Guds vara eller ickevara.

Dokumentären The trouble with atheism är ett sådant exempel. Man utgår ifrån atheismen som rörelse, som åsiktsprogram, och därmed anser man sig på goda grunder kunna avfärda den som lika ‘skyldig’. Darwin är profeten, boken Om arternas uppkomst är bibeln och kommunismen är den dogm som i sitt gudsfruktiga frånfälle också orsakat enormt lidande. I frågan om bevis lutar man sig krampaktigt om ickebevisets helgd; du kan inte bevisa att Gud inte existerar; vetenskapen har haft fel innan och kommer ha det igen. Det finns även troll, hobbitar och trehövdade pyjamasmonster med denna logik.

Det blir alltid problematiskt (och ibland väldigt underhållande) när religiösa människor försvarar sin tro enligt bevis- och vetandeprincipen. Det är trots allt skillnad mellan ställningstaganden som ”jag vet det jag vet och inget mer” och ”jag vet inte, men jag tror”.


Är jorden platt? Man trodde det en gång i tiden. Men utan fakta eller trovärdiga teorier på bordet hade det varit lika fel att hävda den var rund. Konsensusstråk som motbevisas är ofta ursäkten för de troende som menar att vetenskapen inte har svar på alla frågor. Formuleringen i sig avslöjar inte bara vilken sorts frågor som ställs, utan framförallt allt att man är beredd att emottaga ett svar baserat på tro och dogmer. En gång i tiden visste man väldigt lite om vår fysiska värld och därmed blir ursäkterna vagare för var kunskapsbaserat framsteg som sker att vara troende. Om man nu behagar lägga fram en ursäkt överhuvudtaget och kritisk analysera sin tro – många troende aktar sig för den sortens verklighet om man innerst inne anser sig ha ett kritisk lynne som inte vid befallning låter sig övertygas av trösterika sagor.

Om man är en person som låter slutsatser passera en kritisk gränskontroll torde man heller inte ha några problem med det faktum att vi inte vet särskilt mycket – fortfarande. Men vi vet väldigt mycket. Vetenskapen kan när som helst revidera sina uppfattningar, eller besvara en fråga med att kunskap ännu inte finns. Den reella kunskapen om vår värld är heller ingen motpol till religion; faktum är, att om Gud verkligen existerar så borde kunskapen om vår världs uppbyggnad vara alla troendes främsta organ för själavandring. Såväl om vi talar om naturvetenskap, psykologi, filosofi eller övriga förgreningar inom forsknings- och vetandesfären. Och, om Gud verkligen existerar; varför skulle han neka människor deras kritiska tänkande och deras frihet att undersöka världen i kontrast mot föregivna dogmer? Applicera den egenskapen på en vanlig förälder och avkomman skulle inte bli särskilt begåvad om han inte väljer att trotsa vad som står skrivet.

Om nu Gud existerar så tillhör de icketroende kritikerna hans lojalare skapelser, helt säkert.

Terrorattentatet för ett par dagar sedan lämnar lite eftertanke. Såväl hos mig som en lite större del av det svenska folket, vilket på sätt och vis gläder mig. Skalan av det hela har diskuterats. Bara en person omkom, ett skyltfönster gick åt, samt att två personer sägs ha fått uppsöka läkarvård. Ett par stycken som bevittnade händelsen behövde prata av sig.

Så långt är vi en bra bit ifrån vad som hände exempelvis 11 september. Chansen att dö i ett terrorattentat är fortsatt oerhört liten. Det är detta perspektiv man gärna utgår ifrån när man exempelvis heter Jan Guillou eller deltar i en debatt i Agenda; han var en amatör, arbetade kanske själv och fokus bör ligga på vad de som sympatiserar med Sverigedemokraterna har för inverkan på resten av befolkningen. I Sverige är vi måna om vilka krafter som styr skocken. På gott och ont. Allting som kan påverka är i regel farligt, förmodligen eftersom Sverige till viss del påminner om en stor folkhögskola. Vi tillåter och uppmuntrar bråk och tjafs i leden, men ingen får kliva ur helt och hållet.

Så nog vill vi gärna utgå ifrån att ”det inte var så farligt – phew!”, men attentatet har en symbolisk effekt som ger verkan långt bortom ett enstaka skyltfönster; pessimister skriver nu i sina krönikor att detta bara är början. Det kommer mer, mycket mer. Jag läser att det finns bortåt tvåhundra terrorister i landet. Sverigedemokraterna menar att extremismen alltid följer islam likt en väl dold, men väl fastnitad svans därbak, och som svar på detta menar man att denna svans trots allt är dold och har ingenting med sin värd att göra överhuvudtaget.

Problemet är ju att många inte vet ett skvatt om islam eftersom islam fortfarande är en separat del av samhället, där den är skyddad under minoritetsprincipen. Vi kan inte kritisera vad som sägs i moskéer, åsikter eller liknande som vi gör med kristendomen eftersom vi trots allt behandlar islam som en gäst i Sverige. Jag har inga problem med att förkunna mitt motstånd gentemot kristendomen, det har jag gjort öppet och konkret ett flertal gånger. Men jag kan inte göra samma sak gentemot islam. Då blir det personligt, då blir det ett påhopp gentemot en minoritet eftersom jag är majoriteten och islam är minoriteten. Den islamska ideologin är för mig väldigt motbjudande och som en del i det svenska samhället välkomnar jag inte dess inflytande. Dels för att islam är en religion, dels för dess värderingar. Men jag respektar trosfriheten då den i samma anda bör respektera mitt motstånd gentemot religionen som idé. Den som önskar att islam blir en del av det svenska samhället måste först och främst låta islam behandlas som en del av det svenska samhället, inte som en gäst utifrån.