Terrorattentatet för ett par dagar sedan lämnar lite eftertanke. Såväl hos mig som en lite större del av det svenska folket, vilket på sätt och vis gläder mig. Skalan av det hela har diskuterats. Bara en person omkom, ett skyltfönster gick åt, samt att två personer sägs ha fått uppsöka läkarvård. Ett par stycken som bevittnade händelsen behövde prata av sig.

Så långt är vi en bra bit ifrån vad som hände exempelvis 11 september. Chansen att dö i ett terrorattentat är fortsatt oerhört liten. Det är detta perspektiv man gärna utgår ifrån när man exempelvis heter Jan Guillou eller deltar i en debatt i Agenda; han var en amatör, arbetade kanske själv och fokus bör ligga på vad de som sympatiserar med Sverigedemokraterna har för inverkan på resten av befolkningen. I Sverige är vi måna om vilka krafter som styr skocken. På gott och ont. Allting som kan påverka är i regel farligt, förmodligen eftersom Sverige till viss del påminner om en stor folkhögskola. Vi tillåter och uppmuntrar bråk och tjafs i leden, men ingen får kliva ur helt och hållet.

Så nog vill vi gärna utgå ifrån att ”det inte var så farligt – phew!”, men attentatet har en symbolisk effekt som ger verkan långt bortom ett enstaka skyltfönster; pessimister skriver nu i sina krönikor att detta bara är början. Det kommer mer, mycket mer. Jag läser att det finns bortåt tvåhundra terrorister i landet. Sverigedemokraterna menar att extremismen alltid följer islam likt en väl dold, men väl fastnitad svans därbak, och som svar på detta menar man att denna svans trots allt är dold och har ingenting med sin värd att göra överhuvudtaget.

Problemet är ju att många inte vet ett skvatt om islam eftersom islam fortfarande är en separat del av samhället, där den är skyddad under minoritetsprincipen. Vi kan inte kritisera vad som sägs i moskéer, åsikter eller liknande som vi gör med kristendomen eftersom vi trots allt behandlar islam som en gäst i Sverige. Jag har inga problem med att förkunna mitt motstånd gentemot kristendomen, det har jag gjort öppet och konkret ett flertal gånger. Men jag kan inte göra samma sak gentemot islam. Då blir det personligt, då blir det ett påhopp gentemot en minoritet eftersom jag är majoriteten och islam är minoriteten. Den islamska ideologin är för mig väldigt motbjudande och som en del i det svenska samhället välkomnar jag inte dess inflytande. Dels för att islam är en religion, dels för dess värderingar. Men jag respektar trosfriheten då den i samma anda bör respektera mitt motstånd gentemot religionen som idé. Den som önskar att islam blir en del av det svenska samhället måste först och främst låta islam behandlas som en del av det svenska samhället, inte som en gäst utifrån.

Advertisements