You are currently browsing the monthly archive for november 2016.

Jag vet inte vilka kommentarer som fattas angående Trumps seger över Clinton, helt säkert tillfogar jag inte något väsentligt. Men jag tänkte ändå damma av den här numer antika bloggen (läs inte NÅGOT nedan, jag står inte för nåt), för det är ett historiskt ögonblick som kommer studsa omkring och kantnötas i skildringar av alla dess slag för en lång tid framöver. Det är redan så stort att Barack och Michelle Obamas segervals framför Beyonces ‘At last’ 2008 framstår som en helt vanlig demokratisk seger. Det var stort då, och det är väl stort fortfarande, men det var väntat. Trumps seger var inte väntad, inte ens av republikaner. Jag minns i början på sommaren när dokumentärfilmaren Michael Moore satt i Real Time med Bill Maher och tidigt förutsåg Trumps nominering till president. Då hade Trump mer eller mindre bara tillkännagivit sin kandidatur. Han blev utskrattad av den demokratiska komikerpanelen, senare var han en av mycket få som på allvar sade rakt ut att Trump kommer vinna hela vägen fram till vita huset.

En sällsynt röst. Alla vet nu att ingen kan sitt USA lika väl som Michael Moore eftersom han prompt envisas med att lyssna på människor som ingen orkar lyssna på. Han bönföll i livesändningar på Facebook att Trump är false flag, en katastrof. ”Jag förstår er, jag gör verkligen det, men rösta inte på Donald Trump!”. Ungefär. Det var inte särskilt svårt att övertyga människor om att Trump inte kommer infria de löften han basunerar ut mellan lock her up!-skriken, att han är ett arsel och så vidare, problemet var ju naturligtvis varför en röst på Hillary är en bra idé överhuvudtaget. Mardrömmen för en amerikan är att åtta år kan bli tolv och sexton år. Kommer aldrig hända.
Bernie Sanders hade med all säkerhet vunnit över Trump. Ett scenario hade kunnat vara att Bernie slopade sitt påtvingade stöd till Clinton och fortsatt på en alternativ, helt ny, väg. Visst att USA har ett tvåpartisystem, fast att de inte har det. Den socialistiska revolutionen kvävdes av den ende som verkade kunna lyfta den och skjuta in den där tredje partikilen i amerikansk media. Men det alternativet blev det inget av, istället visade det sig att Trumps revolution faktiskt var en revolution den också,  bestående av samma missnöjesenergi.

article-0-1b019904000005dc-256_634x422Jag kan inte undvika att spekulera i den större geopolitiken, nu när räven Putin kommer försöka charma arslet av mom-look-at-me-Trump för att få tillgång till sina gamla lydstater och manövrera förbi ett Nato som inte fick sin supergarant Clinton. USA har alltså snart en president som drivs av ett genuint egenintresse och det vattnas i munnen att göra jämförelser med gamla tiders envåldshövdingar med fäbless för stora selfieposters och fallosstatyer. Inte i det att Trump är av samma ondska (för det tror jag inte, han är bara ett helt vanligt praktarsel) och drivs mot tusenåriga riken eller klasslösa paradis, utan i det att det fanns oerhörda personliga historiska vinster i diverse avtal, allianser och maktlekar. Detta innan statsdiplomatin blev så diplomatisk att man behövde riktiga utbildade diplomater och ändamålsenliga förhandlingsrum istället för parader och militäruppvisningar. Trump kommer inte lyda ett partiprogram, bara sina egna nycker. Precis som då. Han vill ha sin bronssprejade staty och ett statligt Twitterkonto han kan kommunicera med till sina arga fotsoldater. Hur pass självständig kan han bli?

När röda mattan i Kreml rullas ut och Trump kliver in i ett palats som består av så mycket mer guld, pompa och marmor, kommer  Trumps våning framstå som en simpel maffiavilla. Precis som att Putin inte kan sin Trump. Han, om någon, vet hur man håller lillfingret i luften och får egostinna män att frivilligt dansa runt det. Clinton eller Sanders med respektive följen hade förmodligen genat till diskussionsborden och de väntande hörlursbeklädda tolkarna, och den efterföljande pressträffen. Med noggrant kylig och korrekt handskakning. Men Trump? Han kommer se sig om på vägen dit, var så säker. Mycket kan hända i USAs inrikespolitik, och kommer hända, men de kommande årens utveckling mellan Ryssland och USA är betydligt större.

Maktblocken öst och väst har varit intakta sedan The great game på 1800-talet när man kartritade den här indelningen. Inte mycket har hänt på det stora hela, förutom då att en viss hemlös korpral visade sig ha en unik talarförmåga med tillhörande sylvass politisk instinkt och lyckades nästan vältra hela världssamfundet, men i slutänden föreföll så opålitlig gentemot både öst och väst att han drev västs-borde-vara-borne Nemesis, Stalin, rakt i knäet på anglosaxarna och blev Uncle Joe hela dagen. Sedan blev allt som det skulle, som om kalla kriget var en naturlag. Visst, muren och Sovjet föll, atomvapenskrammel, krig, revolutioner och Perestrojka hit och dit, Storbritannien regerade inte så stora vågor helt plötsligt och Frankrike tjurar fortfarande. På det stora hela så är det bara stora vunna och förlorade slag i ett permanent skyttegravstillstånd vars gränslinje alltjämt elchockar den som önskar promenera över som om den inte fanns. Putin charmar högerpopulister precis som Chrusjtjov charmade vänsterpopulister. Idépolitiken är det instrument för geopolitisk makt det alltid varit. Det enda nya är att Trump inte kommer agera likadant som sina företrädare. Och det kan mycket väl rita om världskartan. Eller så får republikanska partiet pli på hans twitterkonto, alternativt att han blir skjuten av en jätteensam galning som råkar befinna sig i ett makalöst gynnsamt skottläge när Homeland security tittar bort. Men when in Kreml? Återstår att se. Det kan ju bli så att ISIS driver Putin och Trump i armarna på varandra, sen finns det en hel mellanöster man kan leka efterkrigstyskland med.