You are currently browsing the category archive for the ‘Alster’ category.

Jag och Daniel har under ett par år konverserat så gott som dagligen om diverse konstnärliga projekt. En del av dessa har också slutförts, men den ursprungliga planen – att jag skulle förflytta arslet till Gotland – har ännu inte skett. Förrän nu alltså.

Extra intressant är det att arbeta tillsammans för att se vart en specifik idé letar sig nånstans. Jag och Daniel skulle porträttera varandra i olja var det tänkt, men efter att vi bläddrat igenom diverse grafik så skulle porträttet definitivt hamna på plåt, med en ordentlig skiss som underlag. Helt enligt skolboken. Min till vänster, Daniels till höger. Klicka för större bild.

Jag ville ha ett porträtt framifrån. Simpelt och direkt, ingen energi över till bakgrund eller kroppshydda, inte i skissen. Sitter fejjan? Jepp, bra. Daniel å sin sida är mer orienterad i detaljarbetet. En intressant skillnad oss emellan, livligt teoriserad in på småtimmarna. Jag var inte inte nöjd med armens position och ändrade detta med en lite mer framåtlutande hållning, och även Daniel ändrade styrkan på bakgrunden i första upplagan av sin etsning. Dessa plåtar är första provtrycket, fler versioner kommer säkerligen dyka upp senare:

Med tanke på att de plåtar jag etsat kan räknas på en hand, och antalet porträtteringar i detta format kan räknas på en icke befintlig hand, får väl resultat sägas vara gott. Det är inte lätt att tänka omvänt. Dels är strecken som sätts i plåten ljusa mot mörk bakgrund, dels kommer det färdiga bladet att visa det spegelvända resultatet.

Energinivån var hög när resan pekade hemåtledes. En ny tripp är alltså inte flera år bort antar jag. Och jag rekommenderar verkligen, verkligen Gotland.

Daniels ateljé

En annan del av gården på Gotland (jag bodde i en gäststuga bakom ateljén)

Daniel granskar ett av de grafiska blad vi tryckte fram

”If it ain’t broken, why fix it?” Påminner lite om Homer Simpsons ”Kids, you tried your best and you failed miserably. The lesson is, never try.”

En liten funderare så här på morgonen. Vi får vara glada att folk våra förfäder inte nöjde sig med hjulet.

Nå, intet mycket att rapportera. Mitt besökarantal ligger trots bristande uppdateringsförmåga från min sida stadigt. Runt 2000 besök per månad, kring 60-90 pers/dag i veckorna, aningen mindre på helgen. Och det får man nog säga är ganska bra med tanke på hur ofta jag sysslar med detta, att göra nya inlägg.


Oljeproduktionen ligger i träda, men tur är att jag har mina Staedtlerpennor. Senaste verket, A-3 format;

En tavla har jag sålt också och nu finns inte mycket kvar i ateljén. Jag måste börja hålla på en del grejer så att jag kan fullborda nästkommande utställning.

Ty, jag har nu gjort en vända till Kulturstan, därefter spinoffen KDebatt. Men det är nog ändå så att en helt fristående blogg är nödvändigt, men inte kan jag för den sakens skull förorsaka gemenskapen och besökarna på KDebatt. En lösning på detta kallas för att tvillingblogga. Ja, jag har således två bloggar, samtidigt. Var lugn, det räcker med att du kommer ihåg en av dessa adresser.

En återvändofaktor är också att i trädan som pågått – drygt 9 månader – så är besökarantalet fortsatt aktivt, lite drygt 1500 besök per månad, vilket får sägas vara en skara surfare jag gärna tillgodoser mig.

Som synes så har en del förändringar skett; min nuna är borta och headern är ny. Samt har en del inlägg rensats bort till förmån för mer nyare tankar. Jag håller sällan med mig själv om tidsspannet mellan utropsteckena är alltför stort. Borta är också galleriet med mina tavlor. Detta av flera skäl; alla är sålda, samt att de tillhör en period som sedan en tid gått i graven. Vad som siktas i ateljén är helt andra saker numer. Allt annat är konsthistoria. Jag har även fått lite klagomål på att nya grejer sällan läggs upp – har man en konstnärsblogg så måste man väl förihelvete visa lite grejer? Jo, men så är det ju och en blöt kväll häromveckan fick jag till och med ett muntligt klagomål som resulterade i lovord från min sida att bättra mig. Jag kan bjuda på lite datorklotter sålänge. Verk gjorda för den rastlösa handens skull, ungefär.

Sedan kommer arbetet med pergrunditz.com återupptas för att skapa en hemsida i anknytning till bloggen. Men det är ett projekt som ännu befinner sig på idéstadiet, trängandes med idéer av annat slag.

bloggbild-1

De bästa idéerna kommer nästan alltid sekunderna innan man somnar. Fram tills jag skaffade ett permanent nattblock med en penna direkt till hands så var det standard att nio av tio idéer försvann. Inget stort A3-block, ett A5 är ultimat.

Antingen skriver jag ned idén som stödord. Det brukar räcka. Eller, så fipplar man snabbt ned en skiss av det.

Det här är det absolut viktigaste i arbetet. Helt klart nummer ett. Ibland händer det även att en idé är så pass inspirerande att den går från snabb skiss, till färdig teckning, som här nedan. Det är inte första gången jag ritat dessa skruvformade kullar och en natt för ett par veckor sedan så övergav jag gäspandet för nattlig mani och ett frossande i korsande svarta streck.

bloggbild-01

bloggbild-2

Ofta får idéerna trängas intill låttexter. Det är inte helt ovanligt att en idé som först gör sig bra som skiss, renderar i ett sneglande åt ett par rader lyrik på andra sidan – och så fortsätter man helt enkelt där. Bra att ha med sig, guld värd.

bloggbild-3

Trevligt mingel, nya och färska komplimanger man kan leva på i ett par veckor och en och en annan diskussion om konst. Det viktigaste av allt; rejält blodad tand inför nästa eskapad. Mitt första vernissage gick alltså bra, väldigt bra.

0405-044Natthamn, Regn och Provisorium blev kändisar och fick trängas lite. En del menade att bilderna försvann i miljön, men likt förbannat hade de noterat de. Kanske är det ändå ingen dum idé med vita sterila väggar som ger fan i att slåss om uppmärksamheten. Men jag gillade det ändå, lite renässansfeeling över det.

0405-045Stadsspöken.

0405-031Och slutligen Passagen som numer hänger nån helt annanstans, tillsammans med Stadsspöken.

0405-0471Skål!

Där ser man, för 25:e gången i mitt liv får man äran att säga att det minsann börjar lida mot jul. Det ”lider” mot jul. Lider?

Dock när solen sticker fram, och då menar jag vår gula nordiska morgonsol, kan en del intressanta saker ske. Som en pik av solen självt;

1121-002

Notera hur den kraftigt gula nyansen får mitt grå vardagsrum till höger att kläs helt i blått. Fantastiskt.

Har också gjort en del akvareller, tänkte dela med mig av ett smakprov även där. Tyvärr har jag ännu inte hittat beskärverktyget i Paint, så jag får be om ursäkt för den något smaklösa inramningen av bilden;

akvarell-003

Söndag är den perfekta bloggdagen. Stressen är bortom horisonten och nåt kosmiskt måste det vara med den sista dagen i veckan. Vad man än gör så görs det ändå i skuggan av att det är söndag.

Inväntar information från skolans butiksbiträde som i veckan har kollat upp prisuppgifter för dukar i större format; 200 cm x 150 cm. Det blir stort! Och 210 cm är tydligen gränsen, vilket innebär att jag kan beställa dukar så stora som 210 cm x upp till drygt 1000 cm. Det kräver dock en ateljé lite större än den jag är van vid.
Att ha en konstnärsbutik på skolan är riktigt bra. Förvånande nog så är sortimentet inte bara imponerande, utan mycket imponerande. Rembrandts hela oljefärgssortiment bland annat. Och snuskigt låga priser därtill.

Och massa nya grejer har gjorts. Man målar på papp, och som jag har skrivit i ett tidigare inlägg så ger det lite mer frihet att redan från början ge det perfekta underlaget en rejäl känga.

 Dessa är ett fåtal av de grejer som gjorts nu på senaste, kalla det klotter eller studier. Mitt skiss- och illustrationsblock är redan halvfullt och ett hundratal krokiskisser finns också, samt att jag på senaste lektionen gjorde en lerfigur av nakenmodellen. Nere i keramiksalen finns det ytterliggare två figurer som ska laseras och sedan brännas. En byst av mig själv planeras också. Och en jävla massa mer grejer.

Oj, det var ett tag sen nu. Anledningen till att jag inte bloggat är att jag fokuserat helt och hållet på själva arbetsbiten, dvs det faktum att jag nu studerar konst. Eller estet, som det heter.

Jag frågar mig själv om lärarna och eleverna ens vet med vilken entusiasm man ger sig in i det här. Det ska sägas om folkhögskolor, att de lite orättvist ibland fungerar som sabbatsår för människor som egentligen bara vill ”prova på” diverse saker som keramik, kroki och diverse andra kreativa sysslor. Jag gör det här helt som en karriärsgrej och tar varenda minut på skolan, på fullaste allvar. Men så är jag också 25, lektiden är nu över och det är dags att fokusera på allvar, precis som jag gjort de här 3-4-5 åren som jag drivit mig själv helt på egen hand, inom konstnärsyrket.

Nåväl, det går bra i alla fall. Hade illustration häromdagen och trots att jag inte riktat tecknat på ett flertal år gick det bra. Inga stödlinjer, förskisser eller planeringar, bara ett par snabba svep med pennan.

Kroki har vi också. Har nog aldrig, aldrig.. Varit med om tid spenderad vid ett staffli som är så enormt givande. Är ganska van vid kroki sen innan, men det blir lite annorlunda när man, som jag skrev, tar det på 100% allvar. Kommer bilder på lite kolteckningar vid ett senare tillfälle.

Nu, kära vänner, är det helg. Må väl, I will.

Det ska vara kul.

Nej, det är inget citat från nån skilsmässoterapikurs, eller liknande gruppterapi. Faktiskt så är ovanstående rad nånting som jag för var dag inser mer och mer, och som jag också inser är så ofattbart basiskt för att uträtta någonting, och göra det bra.

Anders Graneheim är en av Sveriges genom tiderna främsta kroppsbyggare. Jag känner honom inte och vill inte kasta orden i munnen på honom, men när jag för ett tag sen läste om framgångarna till hans fysik fick jag en liten tankeställare.

Exempelvis vader. 80% av alla kroppsbyggare har dåligt utvecklade vader. Och det beror på att ingen människa tycker om att träna den där jäkla muskelgruppen. Men, Granis gjorde det kul. Han lade ner energi och arbete på att göra det – kul. Och han fick med det, bättre vader. Herregud så barnsligt, men så rätt, så ofattbart rätt.
Funderingen går vidare och man får genast föreställningen att allting man tycker är jobbigt, är för att man inte tycker det är kul. Och det är det här man bör anamma, för den riktiga utmaningen i min utopiska värld, ligger i att göra saker som är jobbiga – kul. Det är då jag tror det börjar hända grejer på allvar.

Vad jag i dagarna funderat på är en rejäl inventering av det som har gjorts i ateljén, och vad som komma skall. En utvärdering, ett kvartsamtal med mig själv och det som hänger här hemma på väggarna. Gillar jag överhuvudtaget det jag hittills skapat, eller har det varit processen i sig som är den mest givande? Man får ofta sådana essäer framför sig, nämligen ett bildskapande som innehar båda de faktorerna. Alltså, att göra skapandet i sig till en fröjd samtidigt som njutningen finns kvar där när man dagen efter ser vad det är man har gjort.

Det kan låta simpelt och torde gå hand i hand. Men på senaste har jag märkt att det finns en stor skaparlust enbart inom det materiella, men att den stora gå-upp-03.00-enkom-för-att-titta-på-vad-man-målade inte infinner sig lika ofta.
En liten justering krävs, kanske en stor.

Ett bra exempel på det här, är när jag gjorde Karpen. Jag studerade ett bra tag inför denna målning, gick igenom japanska träsnitt, bläddrade i japanska böcker. Det blev studier utan dess like faktiskt, som säkert tog två, kanske tre månader. Samtidigt så gick det åt en hel del skissblock för att upptäcka vilka former på karpen jag personligen föredrog. Etthundra skissade karpar räcker inte. Utöver det så skissades det frenetiskt i hur jag ville att vattnet skulle se ut, löven, stenarna. Och, jag gick igenom åtskilliga böcker för att hitta de perfekta japanska tecknen.

Själva måleriet ska vi inte prata om. Färgprover hit och dit, testmålningar.. Så det var utan tvekan den mest förberande och noggranna tavlan jag gjort. Och det var sannerligen en fröjd för ögat och den arbetsglada delen av sinnet när den var klar. Men, det var definitivt det verk som gett mig allra minst arbetsglädje på plats då viktiga element som spontanitet, kreativitet, ja t o m viss mått av kreativt galenskap inte infann sig.
Sånt kan man dock leva med, det finns hantverkare och konstnärer som hittar sin spontanitet i själva ickespontaniteten ändå. Arkitekter arbetar på så vis att det egentligen inte finns mycket utrymme över för diverse infall. I så fall ska dessa planeras och utmätas, beräknas och schemaläggas. Men visst kommer begåvningen till sin rätta trots det.

Så, en tvärvändning? Ptja, varför inte. Varför inte strunta i planeringen, skissandet och all form av förberedelse? Kan det vara nåt? Jodå, det kan det. Hela expressionismen grundar sig till viss del i det här, att det är det totalspontana uttrycket som är det mest konstnärliga. Likt en namnteckning. Så personligt, så konstnärligt.

Jag återkom till essäen, ”det ska vara kul”. Ah, konst ska vara trevligt, man ska se fram emot det. Och man ska älska att pyssla med det även innan man lägger ifrån sig penslarna för att överblicka själva resultatet. Det var en intressant period, för dessa spontana sessioner ger en hel del vill jag lova. Det är som att fråga sig själv; ”Vad vill jag måla?”. Skall man grubbla på svaret och likt arkitekten förbereda och planera, eller ska jag låta sinnesstämningen för stunden tala? Tänk om jag känner för en japansk karpmålning idag, men imorgon för att kasta färg på en duk likt Jackson Pollock? Impressionismen var den första riktiga konströrelsen som visade ryggen åt dessa gamla tålamodsprövande verk. Det ska inte bara gå aningen snabbare, du ska luta penseln enbart mot din spontana förmåga, för det är bara i den som du hittar det som man kanske ska kunna kalla ”äkta” konstnärligt arbete. Därifrån kommer det, och ingen annanstans.
Så det blev ett gäng skapelser med denna devis som lyse. Inte impressionism, men med den gemensamma nämnaren att sätta spontaniteten i det främre rummet. Jag satte den allra längst fram, ensam på första parkett. ”Provisorium” Exempelvis. Verket tog mig blott fyra, fem timmar att skapa från scratch, men det var det absolut roligaste jag nånsin gjort då alla färger, former, strukturer och ljussättningar, skapades på plats efterhand som verket skapades. Jag stod upp, gick fram och tillbaka, dansade med penseln under hela sessionen. Hade penseln varit en gitarr vore jag Jimi Hendrix på Woodstock -69.

Men så kommer man till en ganska så välbekant plats i sitt skapande där man antingen blir mätt på det man skapar, eller att man börjar få nya idéer, funderingar och tankar om vad den där vita och obehandlade duken egentligen är till för. Summa summarum i mitt fall, en bra bild. med, givetvis, allt vad det innebär.

Och, jag gillar att planera, skissa, göra förundersökningar och lägga upp arbeten. Så, jag kommer nog ta ett steg bakåt, men två steg framåt. Hur dessa steg kommer placeras, och i vilken riktning får vi helt enkelt se, det lär bli bra i alla fall, och roligt.

Jag hade faktiskt helt glömt bort den här, den stod längst bak i en trave dukar. Hur den hamnade där vet jag faktiskt inte. Nåväl, välkommen till offentligheten: