You are currently browsing the category archive for the ‘Förr i tiden’ category.

Har under den senaste tiden ägnat mig åt släktforskning. Jag har med vita handskar och förstoringsglas letat mig igenom gamla kyrkoböcker, ansökt via olika utländska ambassader att få insyn i sedan länge igenmurade arkiv, plöjt igenom dödsattester och åkt land och rike kring för att förvissa mig om att mina anor är av god börd.

Ok, jag har googlat.

Det visar sig att andra själar ägnar mycken tacksam tid åt denna uppgift så jag behövde i regel bara surfa in på ett släktforskarforum och se efter om folk känner till namnet Grunditz. Det finns ju en hel bok om ämnet eftersom jag också är släkt med Carl von Linnés lärpalt, botanikern Pehr Osbeck. Sen har vi ganska bra koll i regel eftersom vi inte heter typ Andersson i efternamn.

Vad man säkert kan säga är att min farfars farfars farfars farfars far, Christopher Jörgensson Grunditz (död 1700), av okänd anledning inte tog sin faders namn Grundis utan lade på detta avslutande -tz, vilket i skrivande stund är första gången namnet Grunditz framträder i historien.

Hans farfar i sin tur hette Christopher Christophersson Grundis, och tjänstgjorde som karolin i Karl XIIs armé, varpå han blev tillfångatagen i slaget vid Poltava men lyckades rymma. Eftersom han kom från krigshärjade Finland kan man inte söka längre tillbaka efter hans rötter specifikt, men namnet Grundis ger intressanta utslag. Mycket tyder på att namnet Grundis härrör från tyska Pommern, där en adlig släkt med namnet Grundis fanns.

Om man bara ser till namnet Grundis och i viss mån ursprunget hittar man nordens förste härold (vapenkung, härförare m.m) som gick under namnet Gerhard Grundis och var bland annat direkt underställd den danske kungen Valdemar Atterdag. Denne tidiga Grundis var känd strax efter 1300-talets mitt. Han var också tysk ursprungligen, vilket givetvis stärker misstanken att namnet Grundis härrör från Tyskland.

Tack till Tobias Bjernehed för information.

Det är lätt att bli ljummen i bröstet vid tankar om ‘förr i tiden’. Ja, vi människor har den speciella egenheten att drömma oss tillbaka till episoder där vi inte ens var tilltänka.

Men ibland har det sina skäl. Igår morse åkte en full mugg kaffe ut på datorbordet och det hela renderade givetvis i att min arma laptop slocknade. TV har jag inte haft på många år.

Det visade sig vara en ganska förnöjsam dag. Lägenheten totalstädades, även i de vrår man vanligtvis inte ger mycket uppmärksamhet. På eftermiddagen började jag skissa på ett nytt verk jag planerat sedan en tid. Man börjar givetvis fundera på människors vara och ickevara i sina egna intressen när man ockuperas enbart av det man borde ockuperas av; ett papper, en blyertspenna. Kultur uppstår i samhällen med överflöd, alltså då gränsen för svält inte längre är precis hack i häl. Då det finns tid över för annat och då strävan om en estetiserad folkidentitet uppkommer.

'The philosopher' av Rembrandt

I min egen värld uppstår kultur lite omvänt. Jag sitter för mycket vid datorn, och även om den tiden i stor mån berikar mig – jag skriver mest och läser – så blir det ändå för mycket tid, vilket man inser när man helt plötsligt får mer saker gjort utan denna lilla mojäng jag just nu sitter framför.

Datorn surrade igång igen kring midnatt, men jag funderar allvarligt på att adoptera bort datorn ändå.

Så var dags. Jag har bokat resa till Gotland för att frossa i konstnärsmyten med min syssling och penseldragare Daniel Grunditz. Coverfestivalen i Nässjö får vänta ett år till, till förmån för annat. Detta ‘annat’ blir ren frenesi i 1800-talets höghattsromantik, och samtalen nu i veckan med nämnde Gotlandskonstnär gav sannerligen en del ledtrådar om vad som komma skall:

– Du har kostym va?
– Ja, det har jag..
– Packa ner den!
– Sen, du har väl huvudstorlek som är någorlunda normal va?
– Ja, jo.
– Töm kameran!

Ska strax packa ned penslar, diverse annan konstnärsutrustning och givetvis; kostymen!

Vi hade i mitten av 90-talet ett kristet fik här i staden som hette Kafé Oasen, en sorts samlingsplats där överförfriskade ungdomar vallfärdade för att få sig en kopp kaffe och en macka. Till slut blev det standard att under sena timmar dra sig mot Oasen för att dels värma sig, dels ta tillvara på den obekväma nykterhet som smög sig på efter kalla nätters lika kalla morgontimmar.

Ingen av oss blev särskilt religiös, vilket jag antar var meningen med fiket. De som stod bakom idén hade i all välvilja goda intentioner, men vi som gick dit ville huvudsakligen uttrycka vår misstro mot kristendomen – vilken vi ansåg som hyckleri givetvis – dricka kaffe, äta macka och slippa kylan. Själv hade jag ett uppochnedvänt kors jag gjort i träslöjden runt halsen. Nån Dissection-tisha hade jag ännu inte råd med, men jag fick sitta vid samma bord med de äldre som hade. Emellanåt också kasta onda fjortisblickar på missionärerna. Vi hade ett antal profiler som garanterade att bibeln ifrågasattes såväl verbalt som fysiskt. Jag minns särskilt en av dessa konversationer där en cykelreparatör var maniskt övertygad om Kristi budskap.

– Du menar alltså på allvar att jag kan typ, få den här stolen att levitera om jag bara tror på Gud tillräckligt?
– Absolut. Om du inte lyckas så är det för att din tro inte är tillräckligt stark.
– Jaha. Men lyft den då?

Stolen stod stadigt och rörde sig inte ur fläcken. Några helger därefter var jag så packad att jag slumrade till där i min stol. Sedan vaknade jag i ett annat rum med ett tiotal människor mässandes kring mig. Inklusive cykelreparatören. De menade på frälsning, jag menade på hjärntvätt.

Oasen blev ingen succé utan istället utfördes diverse dåd mot fiket, kanske för att vi i Nässjö under denna tid var starkt påverkade av vad som föregick i Norge, där man i Bergen under 90-talets första hälft hade en idag kultförklarad black metalrörelse. Bra musik, men också kyrkbränder och dessvärre också mord. Ja, om vi hade en ungdomsscen här i Nässjö så var den hur som helst motsatsen till allt vad Kafé Oasen stod för.
Ett annat fik öppnades i närheten, vilket slutade i att jag själv fick åka polisbil därifrån då jag råkat i handgemäng med en intet ont anande präst. Idag är dessa bara ungdomssynder från förr och tyvärr fick dessa religiösa uttryck stå offer för bland annat min egen ungdomstrots, av vilken vi alltid haft gott om i Nässjö. Vad som gäller nuförtiden vet jag inte, men jag hoppas att man lyckats kanalisera Nässjökidsens bitterhet gentemot något mer rättvist mål än nattöppna kaféer.