You are currently browsing the category archive for the ‘Konstnärsskap’ category.

När kan man egentligen kalla sig konstnär? Det är ett ganska lättvindligt begrepp, lite som att ge sig själv en politisk -ist. Det är inte direkt som vegetarian, då man är tvungen att styrka sitt epitet genom en handling eller ickehandling.

Men visst, att vem som helst får kalla sig konstnär tycker jag är bra. Att vad som helst får vara konst är också bra. Vi diskuterar ju kvalitén, en frågeställning som är konstens drivmedel och där begreppet konst enligt mig upphör vid eventuell konsensus. Det kommer givetvis aldrig ske.

Jag har dock avvikit en aning och presenterar mig inte som konstnär, i detta nu. Visst, jag sysslar ju fortfarande med själva akten – konsten – men begreppet har för mig tappat sin tyngd en aning, från en redan ganska låg nivå. Det är inte längre min strävan att uppnå ett konstbegrepp, utan jag kan också se en viss förvirring i sökandet efter själva konst- och konstnärsbegreppet. Min tes är att man bör ha kvar kärleken till arbetet, oavsett distansen till begreppet konst. Kärleken till begreppet har jag aldrig riktigt begripit.

Något ironiskt sitter jag själv och teoriserar om det hela. Jag skiter ju i det.

Jag har viktigare saker för mig, bland annat ett 15 m² rum i lägenheten avsatt för att bli ateljé, enbart ateljé.

Det är lätt att bli ljummen i bröstet vid tankar om ‘förr i tiden’. Ja, vi människor har den speciella egenheten att drömma oss tillbaka till episoder där vi inte ens var tilltänka.

Men ibland har det sina skäl. Igår morse åkte en full mugg kaffe ut på datorbordet och det hela renderade givetvis i att min arma laptop slocknade. TV har jag inte haft på många år.

Det visade sig vara en ganska förnöjsam dag. Lägenheten totalstädades, även i de vrår man vanligtvis inte ger mycket uppmärksamhet. På eftermiddagen började jag skissa på ett nytt verk jag planerat sedan en tid. Man börjar givetvis fundera på människors vara och ickevara i sina egna intressen när man ockuperas enbart av det man borde ockuperas av; ett papper, en blyertspenna. Kultur uppstår i samhällen med överflöd, alltså då gränsen för svält inte längre är precis hack i häl. Då det finns tid över för annat och då strävan om en estetiserad folkidentitet uppkommer.

'The philosopher' av Rembrandt

I min egen värld uppstår kultur lite omvänt. Jag sitter för mycket vid datorn, och även om den tiden i stor mån berikar mig – jag skriver mest och läser – så blir det ändå för mycket tid, vilket man inser när man helt plötsligt får mer saker gjort utan denna lilla mojäng jag just nu sitter framför.

Datorn surrade igång igen kring midnatt, men jag funderar allvarligt på att adoptera bort datorn ändå.

Jag och Daniel har under ett par år konverserat så gott som dagligen om diverse konstnärliga projekt. En del av dessa har också slutförts, men den ursprungliga planen – att jag skulle förflytta arslet till Gotland – har ännu inte skett. Förrän nu alltså.

Extra intressant är det att arbeta tillsammans för att se vart en specifik idé letar sig nånstans. Jag och Daniel skulle porträttera varandra i olja var det tänkt, men efter att vi bläddrat igenom diverse grafik så skulle porträttet definitivt hamna på plåt, med en ordentlig skiss som underlag. Helt enligt skolboken. Min till vänster, Daniels till höger. Klicka för större bild.

Jag ville ha ett porträtt framifrån. Simpelt och direkt, ingen energi över till bakgrund eller kroppshydda, inte i skissen. Sitter fejjan? Jepp, bra. Daniel å sin sida är mer orienterad i detaljarbetet. En intressant skillnad oss emellan, livligt teoriserad in på småtimmarna. Jag var inte inte nöjd med armens position och ändrade detta med en lite mer framåtlutande hållning, och även Daniel ändrade styrkan på bakgrunden i första upplagan av sin etsning. Dessa plåtar är första provtrycket, fler versioner kommer säkerligen dyka upp senare:

Med tanke på att de plåtar jag etsat kan räknas på en hand, och antalet porträtteringar i detta format kan räknas på en icke befintlig hand, får väl resultat sägas vara gott. Det är inte lätt att tänka omvänt. Dels är strecken som sätts i plåten ljusa mot mörk bakgrund, dels kommer det färdiga bladet att visa det spegelvända resultatet.

Energinivån var hög när resan pekade hemåtledes. En ny tripp är alltså inte flera år bort antar jag. Och jag rekommenderar verkligen, verkligen Gotland.

Daniels ateljé

En annan del av gården på Gotland (jag bodde i en gäststuga bakom ateljén)

Daniel granskar ett av de grafiska blad vi tryckte fram

Så var dags. Jag har bokat resa till Gotland för att frossa i konstnärsmyten med min syssling och penseldragare Daniel Grunditz. Coverfestivalen i Nässjö får vänta ett år till, till förmån för annat. Detta ‘annat’ blir ren frenesi i 1800-talets höghattsromantik, och samtalen nu i veckan med nämnde Gotlandskonstnär gav sannerligen en del ledtrådar om vad som komma skall:

– Du har kostym va?
– Ja, det har jag..
– Packa ner den!
– Sen, du har väl huvudstorlek som är någorlunda normal va?
– Ja, jo.
– Töm kameran!

Ska strax packa ned penslar, diverse annan konstnärsutrustning och givetvis; kostymen!

Arbetet hos  kreativa individer beskrivs mycket bra av författaren Elisabeth Gilbert i videon nedan, jag rekommenderar starkt att de av mina läsare med viss kreativ problematik ser igenom klippet. Det är faktiskt helt fantastiskt bra eftersom ämnet hon föreläser om – den kreativa impulsen – tar sig uttryck mitt under hennes föreläsning.

Dessförinnan hade jag sett det här oerhört sevärda klippet om en annan aspekt av kreativiten; ”What science says is not what business does”.

Själv har jag under en obehagligt lång period nu haft ett rejält hack i vad jag kallar min egen kreativitet. Med näsan halvvägs inne i biktbåset så har den överblivna färgen på paletten sedan senaste sessionen inta bara torkat på ytan som det brukar, utan rakt igenom och stelnat. Jag spände upp en duk i dubbla arbetsstorleken, bortåt två meters höjd, och väl där sade det stopp. Dagboken har fyllts av jäktande och tröstlösa essäer om varför jag helt plötsligt inte förmår mig plocka upp en pensel. Folk undrar hur det går och jag kan inte sänka mig till de pretentioner sanningen de facto är; att jag genomgår den troligtvis största krisen sedan jag spände upp min första duk. Då kan jag lika gärna skära av mig örat direkt och måla cypresser med käften full av blyförgiftade oljefärgsklumpar.

Jag har alltid fungerat automatiskt så sett då den energi som krävs för att ta sig an ett verk varit lättillgänglig. Kanske en Cola light innan, men sen funkar det. Men det blev en viss problematik i det hela sedan jag blev seriös med detta arbete. Vilket är ett tag sen förvisso, men rusningen till de tänkta vidderna har istället blivit slutspurten med andan i halsen, och jag har inte ens börjat. Jag har inte ens uppnått 1% av vad jag tänkt uppnå. Kontentan av det hela är att jag vet; om jag lade ned hela idén med det här förbannade konstnärskapet och enbart ägnade tiden åt att dekorera mina egna sovrumsväggar för egen beundran, då skulle arbetet omedelbart återupptas i exakt den takt jag finner behaglig. Fuck konstvärlden. Fuck gallerier. Kontexten är jag och bara den timme i vilken penseln arbetar och absolut ingenting annat. Absolut. Inget. Annat.

Konstnärsmyten är intressant. Jag fick en gång frågan av en ung kvinna varför konstnärer alltid per automatik är geniala. Att de ”vet något andra inte vet om världen”. Det där är ju givetvis skitsnack. Konsten dras fortfarande med gångna tiders mysticism och vurm för det outtalat geniala. Vi kan, om vi vill, utnämna vad fan som helst till genialt såtillvida vi bara har konsesus om det. Konsten fungerar så. Till skillnad från exempelvis vetenskapen där man inte kan låtsas att en kemisk förening fungerar bara för att folk tycker det. Sen är det inte nödvändigtvis fel – konsten förhåller sig till bedömningen, inte den matematiska verkligheten. Givetvis. Precis som musiken eller poesin, även om dessa är mer självklara och omedelbara i sitt intryck. Men återigen, musikerna har sin musik, poeterna sin poesi, skådespelarna sina uppsättningar och konstnärerna har sin myt. En del skulle nog vilja inflika att vi också har verken, men framförallt har vi myten om begreppet vi håller kärt varesig vi så önskar eller inte.

Skulle en konstnär gå med på att kalla sig.. oink?

– Jo, vi har gjort en liten omdirigering här. Vi i konstvärlden har bestämt att vi skiter i det där med konst nu. Du fortsätter som vanligt men du är alltså oink nu. Konsthallen heter numer Oinkhallen. Du är en oink. Syns nästa vecka på oinkissaget!

Var och varje konstnär lägger sig medvetet i en vagga, i det hav vi kallar för konst (och där fick jag in lite Ranelidska också).  Varje myt och åsikt, varje verk och livsöde är något man tar del av varesig man vill eller inte. Även om man avskyr samtidskonsten ser man det som sin uppgift att utnämna denne till sin motpol, sin nemesis i kampen inom begreppet konst. Även när man som kitschmålare utnämner sig som just detta gör man det i förhållande till det begrepp man inte anser sig tillhöra. För att det begreppet är fel, för att man själv har en åsikt om vad konst i så fall borde vara. Annars är man illustratör, eller designer. Kanske ingenjör,  satiriker eller journalist. Kanske till och med musiker eller författare.

Begreppet konst är det viktigaste inom konsten. Vi har en vacker ram att förhålla oss till, inte nödvändigtvis en duk.

bloggbild-1

De bästa idéerna kommer nästan alltid sekunderna innan man somnar. Fram tills jag skaffade ett permanent nattblock med en penna direkt till hands så var det standard att nio av tio idéer försvann. Inget stort A3-block, ett A5 är ultimat.

Antingen skriver jag ned idén som stödord. Det brukar räcka. Eller, så fipplar man snabbt ned en skiss av det.

Det här är det absolut viktigaste i arbetet. Helt klart nummer ett. Ibland händer det även att en idé är så pass inspirerande att den går från snabb skiss, till färdig teckning, som här nedan. Det är inte första gången jag ritat dessa skruvformade kullar och en natt för ett par veckor sedan så övergav jag gäspandet för nattlig mani och ett frossande i korsande svarta streck.

bloggbild-01

bloggbild-2

Ofta får idéerna trängas intill låttexter. Det är inte helt ovanligt att en idé som först gör sig bra som skiss, renderar i ett sneglande åt ett par rader lyrik på andra sidan – och så fortsätter man helt enkelt där. Bra att ha med sig, guld värd.

bloggbild-3

Skönt, skönt, skönt. Ja, jävligt skönt. Känns som att man avslutat något, man har avslutat ett kapitel och ger sig in på nästa. Hade idag en lång diskussion med min bror om projekt – om dessas påbörjanden och avslutanden. Han snackar om garage, altaner och husrenoveringar medans jag yrar om färger och former.

Det är väl inte helt ovanligt direkt att många människor tar på sig flera projekt samtidigt. Det är ungefär lika vanligt att folk drar ut på tiden att avsluta dessa. Vad som är mindre vanligt är att människor tar sig an ett projekt av valfritt slag och sedermera avslutar det inom utsatt tid.

Jag svamlar lite, jag vet. Men jag har alltid gett mig fan på att projekt är till för att göras med bravur och sedan avslutas med bravur. Och då spelar det ingen roll om man är konstnär, musiker eller byggnadsarbetare. Du måste se över hur du arbetar och sedermera göra det metodiskt. Och en fräsch start är alltid helt fantastiskt när man väl har ett kapitel bakom sig som är – avslutat.

Jag har gett tavlorna från 2007-2009 sin chans och idag när jag hämtade en del av tavlorna som var kvar så insåg jag att jag befann mig i nån sorts skiljeväg. Dags att dra vidare, dags för nästa steg, dags att dra ett streck. Och så vidare. Jag behöver inte göra en enda tavla till som påminner om de verk jag gjort. Jag behöver inte bry mig om huruvida de passar tillsammans, för nästa tavla jag gör kommer bli tavla nummer ett.  Allt som behövdes var att ge de sin chans, så jag skickade ut de i verkligheten, de fick sin beskärda del av uppmärksamhet och nu är det dags för de tonvis med nya idéer jag grubblat över att få komma fram i ljuset.

Det är så jävla larvigt, det är det faktiskt. Men de där jävla tavlorna man gjort och fäst sig vid skulle vid DNA-prov visa att de består av 100% mig. Jag har helt ärligt aldrig varit med om liknande.

1bac2de032ca4d7f8934821d9b697ec4_ellen98aarSåg en dansk dokumentär igår, 99 år och evigt ung, om en kvinna, Ellen Bentzen, som firade sin tionde bröllopsdag när andra världskriget drog igång 1939, hon var 60 bast när USA landade på månen, 80 bast när Berlinmuren föll och nu fick man så följa hennes liv fram till året innan hon fyllde 100.

Jag kan bli imponerad av äldre människor. Vad som är speciellt med den här kvinnan är att hon kör bil, använder internet, klipper gräset, skottar snö och en gång varje år på egen hand reser till sin son borta i Amerikat. Hon förklara sin långa levnad som ett resultat av positiv inställning till allt. Hon går liksom omkring och tycker allting är kul och festligt.

0006349402Den norske Edvard Munch blev ändå över 80 bast. Han kanske rentav fuskade emellanåt och drog på mungiporna och vem vet – kanske ett gapskratt emellanåt som inte var ett nervöst, hysteriskt sammanbrott.

Men det är ändå värt att tänka på. Det är en viss sorts romantik vi pratar om. Folk går inte omkring och mår skit för att vill må skit, folk vill må skit för att de faktiskt mår bra av att må skit.

Folk ser om och om igen hur Leonardo DiCaprio i filmen Titanic försvinner under vattenytan och Billboardlistan är inte direkt fylld med muntra popdängor. People like it. Fram med tändarna och de episka poemerna. Världens undergång äro nära och folk älskar det. Människor ömkar inte sig själva för att det får de att må sämre, folk gör det för att det är en snabb lösning till att för tillfället ge sig själv lite livsnödvändig melankoli.

skrietSen är det ju intressant varför konstnärer, musiker, poeter och andra kreatörer anammar detta. Är det helt en osanning att genialitet härstammar ur melankoli? Nja, inte riktigt. Kanske lite, men det finns en viss sanning i att bra verk av alla dess slag är skapade ur perioder av extra stor känslighet, för nyckelordet är nämligen känslighet. Kreatörer har ett bredare känsloregister än ”välmående” (kom på ett bättre ord och jag infogar det direkt), och det är helt enkelt för att det är en nödvändighet att ägna uppmärksamhet åt små ting som i vanliga fall inte skulle ha betytt ett jota.
Även vår Zorn visste att en liten klick zinkvit blandat med gul ochra kunde få en hel tavla att bli färdig, fullständig och hel. En liten skugga där, en skiftning i nyansen där och man kommer snabbt underfund med som målare, att helheter inte är något annat än detaljer i harmoni med varandra. Man kommer inte undan som musiker att spela en ton fel, då kan en hel orkester låta falsk.

Och givetvis kan man inte helt utan vidare koppla bort det här. Man börjar ägna obetydligheter mer än sin beskärda del av uppmärksamhet och kan man inte manövrera sig själv på ett skickligt sätt utanför ateljén så tror jag säkert att just den här extra känsligheten kan få en människa att må – skit. Sen om det är bra eller inte kan du ju fråga Ellen Bentzen om.

Ibland är det skönt att luta sig tillbaka en aning; ta till sig situationen så som den absolut direkt ser ut och inse att; shit, det här är faktiskt en ganska behaglig stund.

Fick som jag skrev tidigare erbjudande om utställning.
Datum, samt vilka förberedelser som ska göras nästa vecka är nu spikat. Det blir lite fullt upp, men jag gillar det. Mer info om utställningen kommer inom väldigt kort.

into_the_wide_wide_world1Har idag lunchat på konstnärshuset i Jönköping, samt tog en tur förbi Länsmuséet där för att försöka hitta nån sorts Bauersk känsla i kroppen så här inpå vårkanten. Det funkar, särskilt när man vandrar omkring bland de permanenta objekten som finns där. Liljefors, John Bauer, Grünewald och blott en Carl Larsson, samt ett par fler klassiska figurer som stod högt för ungefär ett sekel sedan. Några försök gjordes i de mer modernare salarna, men det vore att ljuga för sig själv om jag sa att jag inte uppskattar de äldre mästarna bra mycket mer.

Och det känns inte ett dugg konservativt, det känns riktigt, riktigt fräscht att just nu ha den åsikten.

På återseende gott folk.