You are currently browsing the category archive for the ‘Landet Sverige’ category.

Under senare tid har Fredrik Lindström utmärkt sig som den otvivelsaktigt främsta folkbildande TV-personligheten på mycket länge i Sverige. Ja, förmodligen någonsin. Serien Världens modernaste land på SVT är inte bara det mest ärliga jag sett om den svenska folksjälen, utan kanske också det mest obehagliga. Kanske för att jag ironiskt nog sitter och anser dessa utlåtanden inte tillhör mig – man pratar ju om svenskar och en sådan kollektiv generalisering tillhör gruppen svenskar. Att tillhöra en grupp är inte svenskt, än mindre gruppen svear.

Vi ogillar massorna och står inte gärna jämte alltför många av oss själva, trots att vi omedvetet applåderat och i körer landet över sjungit samma nidvisa alltför länge.

Kollektivet Sverige är ett modernt fenomen på så vis, och Fredrik Lindström tillsammans med historikern Peter Englund kommer fram till många intressanta synpunkter om vad som karaktäriserar svensken. Ja, ingen tror sig veta vad vi är, vad vi gör eller varför. Att detta skulle bero på avsaknad av identitet, kultur eller kollektiv styrka är myten vi gärna hänvisar till, därför hittar vi på istället utan att granska verkligheten. Till och med i politiska sammanhang kan man påstå att vi saknar kultur och att det ursvenska inte existerar. Det är en fullt ut accepterad fråga i Sverige, men frågan i sig döljer mer okunskap och fördomar än det som kan komma att bli svaret:

– Vad är egentligen svenskt?

Vi har en rik svensk kultur, en stark identitet (fast vi inte vill erkänna det) och ett kollektivt medvetande. Problemet är att vi väljer att bortse från detta och löst anta något helt annat. Vi väljer nidbilden av svensken istället och anklagar kollektivet svenskar för att vara något de inte är och aldrig varit.

Vissa saker kan göra mig rejält förbannad, när lögner läggs ut om svensken rakt framför näsan på mig. ”Ja, men du är ju inte typiskt svensk” kan det heta. Man kan till och med raljera publikt på Facebook om vad svensken påstås vara, och därefter se hur ivrigt folk onanerar med alla gilla-knappar de hittar. Var är de svenskar som känner sig träffade av nidbilden om svensken? På planeten Sverige i yttre rymden eller här?

Ingen tillhör gruppen svenskar. Men det går bra att hänvisa att alla andra gör det. Det är svenskt.

Jag ska berätta vad svensken är för något; det svenska folket är ett av de duktigaste och mest arbetssamma folken i världen. Utan några oljekällor och med ganska knapp invandring internationellt sätt lyckades svenskarna bli ett av världens rikaste folk. Vi har malm och skog och ett folk som hade fattigsverige bara årtionden tidigare. Visst, vi hade valloner och andra med kunskap som invandrade, men det är ytterliggare ett svenskt fenomen att spy på det arv våra förfäder efterlämnat och ge cred till någon annan. Vi gjorde det mesta jobbet, ingen annan.

Vi är världens mest jämställda land. Vi är världens mest allmänbildade folk. Vi är det folk som allra mest omfamnar nya och främmande intryck och framförallt så är vi friska, vi lever länge och vi har en sjujäkla demokrati och vi låter folk från alla världens hörn bosätta sig här, och vi står för deras försörjning. Börjar det bli jobbigt?

Det som är negativt med vårt folk är att vi som individer totalt nedvärderar kollektivet. Från serien Världens modernaste land säger Fredrik Lindström:

”Precis som tonåringar förväntar sig svenskarna att föräldrarna, staten, ska finnas där till hands om något händer. Jag tror att bilden av svenskarnas tonårsaktiga beteende inte bara gäller staten, det som är så typiskt är just den där osäkerheten, den där blandningen av övermod och mindervärdeskomplex som också utmärker Sverige.

Vår inställning till engelskan är ett bra exempel. Dels underskattar vi våra kunskaper, vi driver med de; ”Väll, ajm from Sweden”; trots att vi pratar nästan den bästa andraspråksengelskan i världen.

[…]

Den här orealistiska självbilden, den underlättar knappast svenskarnas blygsel och handlingsförlamning.”

Korrekt. Efter att vi kollektivt sett insett vad vi egentligen är kanske vi börjar ta hand om våra äldre också.

Annonser

Jag har tidigare gett mitt gillande åt monarkin av ganska enkla anledningar. Dels är det en tradition, och min simpla principiella hållning har hela tiden varit att det är just tradition. Den mest enkla av de alla anledningarna är att jag gillar den här traditionen.

Så pass enkelt kan det faktiskt vara. Kungens tal har aldrig riktigt berört mig, inte ens talet han höll efter tsunamikatastrofen. Jag kan tycka att det är stelt, tillgjort och ibland nästan lite overkill och pretentiöst. Men självklart ska vi behålla vårt kungahus, så har jag alltid tänkt. Det skulle kosta mer tårar att avskaffa kungahuset än de bittra tårar av avundsjuka republikanerna kan krysta fram.

Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på rebublikaner. Även kungahuset har uttryckt att detta är en diskussion som bör finnas där för balansen i samhället.

Under bröllopet igår kunde jag ändå inte annat än tycka synd om republikaner. De framstår som arga kärlekshatare och lättstyrda anarkister. Även att det säkerligen inte är så. Folkets jubel nådde inga gränser och vi fick följa bröllopsparet rakt in i valsen. Jag trodde jag visste vad som väntade med tanke på 1976 års bröllop. Stelt, tillgjort och intellektuellt romantiskt. Känslomässigt, kanske skulle det bli lika tillgjort som då.

Om det inte vore för Victoria. Hon är en alltigenom fantastisk människa och hon är så ingjuten, så perfekt i sin roll som Kronprinsessa. Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan bara drömma om att vara lika passande för rollen som statsminister. Igår kände jag ända in i märgen att dessa 17 slantar är de mest välinvesterade jag gett ifrån mig. Det var ett fantastiskt bröllop.

Republikaner; försök att rösta fram personer som dessa. Försök att skapa ett kungadöme mer passande än det vi redan har. Försök att iscensätta detta jubel, denna glädje, denna romantik, denna värme och kärlek, denna sammanhållning vi upplevde igår. Lycka till!

Det finns mycket att säga om det kommande bröllopet mellan Victoria och Daniel. Och, om kungahuset och vårt lands status som monarki. Förr i tiden gnabbades man om den ekonomiska frågan, nämligen att kungahuset som institution kostade alltför mycket pengar och således skulle denna börda lättas från folkets axlar. Ett par snabba kalkyler senare visade det sig att kungahuset faktiskt är en vinstdrivande apparat. Aj då.

Nu vill folk inte betala för kalaset heller, och utan omsvep ignorerar man alla former av intäkter ett sådant här bröllop kan genera för Sverige, och framförallt Stockholms stad. Menar folk att vi ska kunna välja vilka hål skattepengarna ska stoppas i? Att vinsten kommer visa sig hög och att det kommer bli klirr i kassan vill man inte låtsas om. Skulle en välrenommerad statsekonom kritisera kalaset och ombesörja betungande siffror skulle jag givetvis ha en annan åsikt. Men nu är det samma gamla avundsjuka vänster, och bakom denna kritik hittar man inte ekonomiska kalkyler, givetvis, utan den ideologi man representerar. Kungahuset är i sin konstruktion fel.

Vad som då uppkommer är människors lika värde. Och det är inte så märkligt vid en första anblick då titeltagarna inom monarkin föds med rejäla privilegier. I Sverige har vi garanterad livstidsinkomst, men hertiginnorna och furstarna inom hovet har genom sin födelse garanterad rikedom.

Vad man från kritisk sida belyser här är alltså människovärdet. Alltså; makt, pengar och status kan relateras till vår arvsrätt som människor. Den här kopplingen är för mig obekant i min egen levnadsfär. Anser man att kungen är värd mer än ett gatubarn i Bangladesh på grund av dessa tre faktorer? Godkänner man den sortens logik? Ärligt? Om man däremot, som jag, anser att människovärdet är konstant och ickeevaluerande, så gör man inte denna koppling då den är ologisk. Jag anser inte att kungens värde som människa överstiger någon annans. Jag har ärvt uppemot hundra spänn genom åren. Förvisso har jag haft turen att födas i Sverige, men givetvis finns det mer lyckosamma svenskar än mig själv.

Med detta som bakgrund; varför skulle jag nedgradera mitt eget värde som människa? Säg mig den oerhört fattiga och själsbefriade individ som är så totalt vilsen i sitt eget existensberättigande att han gör denna koppling. Dessa är djupt tragiska människor som missuppfattat hela idén med levandeskapet. Jag rekommenderar livslång terapi och varför inte ett promenad längs den själs gata vi alla har inom oss. Däri finns värdet. Inte i makt, status och pengar.

Vad som återstår är köttsliga och materiella privilegier och det cementerade faktum att människor på ena sidan gröngräset har tur. Andra inte. Man kan vara avundsjuk och på så sätt åsidosätta den sysselsättning vilket innebär att man använder de premisser man fötts under och sedermera arbeta för att fjädern slutligen ska bli en ståtlig tupp. Orättvisor existerar givetvis, men det handlar om att människor förnekas deras möjlighet till förverkligande. I Sverige ska dessa orättvisor bekämpas, men det är knappast ett tema man kan diskutera ifråga om kungahuset och monarkin.

Att tusentals människor, majoriteten, älskar kungahuset och ser detta som kanske 2010-talets absoluta höjdpunkt finns med i väldigt få beräkningar. Kungahuset finns kvar tack vare vår demokrati, glöm inte det. Personligen är jag stormförtjust i denna tradition.