You are currently browsing the category archive for the ‘Livsnärsskap’ category.

Edit: Jag inser nu att infogandet och den senare texten till kommentaren gärna beskrev det som om jag på grund av denna funderade på att lägga ner bloggen. Jag vill bara understryka att fallet är precis tvärtom. Så ingen missförstår, allra minst kommentarsförfattaren.

”Vilken fantastisk blogg! Jag delar dina synpunkter kring det mesta, och applåderar ditt uttryck. Vänliga hälsningar Lina

Ja, det ju sådana här kommentarer som gör att det går upp för en; borde jag blogga inte bara mer än nu, utan överhuvudtaget? Lämna gärna en kommentar! Kanske är det så att en viss rampfeber är det som gör att jag ogärna skriver dagligen eller varför inte vecko- eller månatligen. Sen får jag alltid en känsla av att jag måste be om ursäkt för mitt frånfälle så fort ett nytt blogginlägg planeras. Lite som när Henrik Dorsin i Schulman Show förklarade att han, när han får motta beröm för sitt komiska snille, känner att han måste dra ett skämt som tack. Jag tror att jag känner igen det där lite. När jag får beröm vill jag liksom öppna plånboken och ge bort massa pengar. Typ. Jag har dock fått lära mig att ett enkelt ”tack” tydligen är legio.

Sen undviker jag gärna att blogga om själva bloggandet. Det är lite som att skriva en bok om att skriva en bok eller varför inte prata om hur man målar istället för att måla. Det sistnämnda stycket har satt sina rötter i mig. Hur man förhåller sig till sitt arbete, om planen är att få mer kvalitet och kvantitet i sitt gebit. För att enklare förklara det hela, om man som exempel spelar fiol och planerar att bli bättre – hur ska tankeprocessen utanför spelandet i sig bedrivas?

Svaret är mycket enkelt; låt total hjärndödhet råda. Tänk inte. Varenda tanke jag har ägnat om konst har alltid visat sig totalt meningslös och hämmande ifråga om fruktbarhet. Om jag kunde så skulle jag låta hjärnan, så fort den ägnade en tanke åt måleri som inte är vidareutvecklandet av en känsla, låta en tillfällig lobotomering inträda.

Nu ska jag ner och handla ty min flickvän kommer hem sent inatt och visst hör det väl till god manér att den ledige lagar mat åt den arbetande? Jag bifogar en bild på min hund, det ser så tomt ut annars.

Peter Illi och humanisten och chefredaktören på Sans Magasin, Christer Sturmark, skriver på Newsmill att vi bör lagstifta mot ”charlataner”, eller så som de kallas i folkmun – ”medier”. ja, de förfasas som vanligt över TV4:s ”Det okända”, vilket de gjort ett bra tag nu, utan resultat. Jag tänker inte ge mig in i debatten om dessa övernaturliga verkare är skojare eller inte, men låt oss för diskussionens skull anta att det finns en och annan kvacksalvare därute, och att det sannerligen finns en och annan som envist vägrar inse att knarret i trappan beror på nattlig sommarkyla.

Principfrågan har ett par hundra år på nacken, om inte tusentals – nämligen den om huruvida den blint troende bär skulden för sitt klena förnuft, eller om den som säljer syndernas förlåtelse bör ha ett uppläxande piskrapp för att han medvetet eller omedvetet bedrar andra människor. Det finns naturligtvis många exempel på människor vars enda hopp rör sig i området kring det övernaturliga, i kontrast till den sterila verklighet som finns bakom ytterdörren. Att man då letar upp ett medium, eller en person vars renommé i andäktiga kretsar är gott, är därmed inte alltid så konstigt.

”We are born like this, into this”, som Bukowski diktade. Ja, intellektet, det som vi människor är givna, har tyvärr också gett oss förmågan att visuellt resa i tiden och inte bara återuppleva redan skedda trauman, utan även de som ännu inte inträffat. Exempelvis döden. Såväl sin egen som andras. Medvetandets baksida, detta som gör det så förbaskat jobbigt att vara människa emellanåt. Precis som att det blir roligare att städa när det kommer folk på besök vill vi gärna se mening i att överhuvudtaget stiga upp på morgonen i hopp om att den dagen vi inte längre gör det få besök från himmelsk ort. Denna alltid pågående kontext som gör att varje situation, varje händelse och vareviga ögonblick måste få sin betydelse enbart genom dåtid eller framtid. För det är existentiell ångest som ligger i botten och den bär vi alla på, i viss mån.

Jag minns när jag kom hem från Island, och kort efter landstigningen i Nässjö fick jag frågan om hur jag haft det. ”Jag vet inte” svarade jag. Att det var en alltigenom fantastisk resa visste jag, men intrycken från ön måste sättas i kontext till vardagen först. ”Smälta intrycken” som det heter, sätta resan i sin rätta miljö – mitt liv. Jag känner till människor som obrutet ser fram emot saker, men när målet väl är nått kan de likafullt sitta och drömma sig tillbaka till tiden då de såg fram emot där de sitter nu. Alltså nuet, verkligheten vi för stunden råkar befinna oss i. Att omfamna detta simpla ögonblick och förvisa dåtid till dåtid och framtid till framtid, är i min egen lilla värld det som ger mig sinnesro. Men det kan vara förbaskat svårt och emellanåt tvärt omöjligt. Detta verktyg jag skrev om innan, vår förmåga att resa visuellt i tiden, är ett alltför mäktigt verktyg för att missbrukas. Jag skulle, om jag ville, kunna inhämta så pass mycket negativt från mina forna dagar att tröst för stunden enbart kan hämtas från hyllorna på Systembolaget.

Vad detta har att göra med medium och charlataner – jo det finns en poäng här. Jag diskuterade igår med min bättre hälft om vad som händer efter döden. Det är sannerligen en fråga man frestas att svara på, särskilt i stunder av vemod och hopplöshet. Man kan leka lite teorimässigt. Men jag vägrar i regel låta de mer seriösa tankarna florera i dessa nästen, enbart för att mitt sunda förnuft säger mig att min vetskap aldrig någonsin kan nå dit. Jag finner som vanligt att nuet är det enda som existerar och tripper bortom detta heliga är nödvändiga enbart i den mån det behövs. Om man försöker bota denna ångest via medier och bortom sin egen krassa verklighet anser jag att man tar den risken på egen hand. Man har trots allt det ansvaret för sig själv.

Så för all del, låt människor begå dessa misstag framgent också. Fler än hälften låter sig inte bli lurade och det är en fingervisning om att det sunda förnuftet har vunnit mer laga kraft än svenska staten – och väl är väl det! Det är nog med socialistisk vi-måste-skydda-de-okunniga-människorna- inplanterad moral redan i det svenska samhällets lagar. Låt svenskarna tänka på egen hand, och därmed också begå sina egna misstag. Det är karaktärsdanande, lagar är inte det.

Jag är emellanåt inne och kikar igenom TED:s Youtubekanal för att se om där finns något nytt inom vad som sägs på seminariescener världen över, av personligheter som är värda att lyssna på.

Daniel Kahneman undersöker och lär ut om duellen mellan ens minne och ens upplevelse. Det är skulle jag vilja påstå, sjukt intressant. Liknelsen i början gör mig lite lätt euforisk.

”He said he had been listening to a symphony, and it was absolutely glorious music. At the very end of the recording there was a dreadful screeching sound and then he added quite emotionally, ‘it ruined the whole experience’. But it hadn’t.  What it had ruined was the memory of the experience. He had had the experience, he had had twenty minutes of gloriuos music. They counted for nothing because he was left with a memory, the memory was ruined, and the memory was all that he got to keep.”

Vilket på ett fyndigt sätt bekräftar att det inte finns någon situation som inte genomgår modellen av vår tolkning. Såväl före en sådan, som efter. Jag minns att jag kom hem från en Islandsvistelse då jag på perrongen här i Nässjö fick frågan; ”var det bra?”. Jag sade att jag inte vet. Intrycken måste bearbetas först.

Alltså efterkonstruktionen. Och den är mycket intressant, men än mer intressant är förkonstruktionen. Alltså hur vi individer förväntar oss en situation, uppbygger detta scenario för att sedan agera och reagera efter vår egen modell. Jag anser inte att det ligger nåt fel i det här, för det är på detta vis vi människor använder vår inlevelseförmåga och intellekt i stort sett jämt. Det euforiska ligger i att du kan nyttja den lite som du vill, huruvida du är pess- eller optimist.

Det finns många talesätt och citat vars acceptans i folkmun är total. Sug bara på den här;

”Det som inte dödar dig gör dig starkare”

Det finns ett par alternativ stilmässigt, men grundtesen och andemeningen är densamme; om du råkar ut för skit och ovälfärd så kommer du kunna använda det till din framtida fördel precis som läxor i skolan. Vareviga hinder på vägen är ett bicepspass som gör att biccarna sväller och kläs i ormliknande ådror.

Vi smålänningar har också ett favoritcitat:

”Ropa inte hej förrän du är över bäcken”

Det här är lite olyckligt faktiskt och feltolkas nog lite; man inte ska förutsätta att ens planer sätts i verket förrän man är säker. Då blir man besviken varpå den lilla människan lär sig att aldrig hoppas igen – och slutar försöka. Sätt lite steroider på ovannämnda citat och du blir en person som alltid målar fan på väggen – du blir en ifall-att-person och vänder vid varje vattendrag.

Så, varför inte;

”Ropa gärna hej innan du är över bäcken – det som inte dödar gör dig starkare”

Jag tror inte det handlar om att lära sig undvika att bli besviken, det handlar om hur man lär sig hantera motgången av att bli besviken. Det är farligt att inte våga hoppas.

Vaknade tidigt imorse av att en massa ungar på gatan leker, skriker och har sig. Visst är det trevligt och så. Visst, solen är ett välkomnande inslag. Skönt med sommar, yada yada yada. Bad, semester, korta kjolar och glass i solen.

cornelis_380Jag må vara helt ensam om det här, men när solen kikar fram så infinner sig ändå en viss bitterhet. Oundviklig dessutom. Satte igång med arbete direkt, gardinerna fördragna och balkongdörren noggrannt stängd. Mer skrik och lek därute på gatan! Påminner mig lite om Cornelis Vreeswijks fantastiska Turistens Klagan. Om en halvt deprimerad turist, troligtvis herr Vreeswijk själv, som trots sin bitterhet mår väl av barnskrattet.

Det roliga i kråksången (Cornelis sjöng dock om gamar inser jag nu) är att jag inte alls är bitter. Jag är inte alls på dåligt humör och vårdepressioner har jag lagt av med. Tvärtom, jag känner nog mer glädje åt tillvaron än jag gjort på länge.

Men, men. Det handlar nog om att vänja sig. För att enbart kunna syssla med måleri hela sommaren har jag faktiskt sökt ett litet nattjobb. Konsten ger ju faktiskt en del och det vore ren och skär idioti att fylla ut tiden med nåt fulltidskneg eller liknande.

Vilket gör att vi osökt kommer in på karriärer. Eller, inte helt osökt, men ändå. Det här med att bida sin tid på ett förnuftigt och vuxet sätt. Eller rättare sagt, modellen i vårt samhälle för vad som i själva verket är att bida sin tid på ett, ja – ”vuxet sätt”. Eller ”ansvarsfullt sätt”.

Själv anser jag att man med näbbar och klor ska suga ur alla sina talanger man nånsin begåvats med. Vad det än kostar. Jag och min gotländske konstnärskollega Daniel Grunditz diskuterade just här. Som om konsten skulle på något sätt vara en enkel väg. Som om musiker som satsat allt på scen och förmodligen levt både en och fem månader i ren och skär fattigdom – som om det skulle vara oansvarsfullt. Eller det faktum att alla servitörer man blir serverad av i Hollywood egentligen är amatörskådisar som lever för hoppet att en dag lyckas väl på en audition. Skulle det vara den enkla vägen?

Tro mig, det skulle emellanåt vara jävligt skönt att bara skaffa ett stabilt jobb. Låt oss säga ett simpelt lagerkneg, 7-16-tider och semester i Juli. Jotack.

Nu är fallet som så att tärningen föll på måleri, i alla fall för min del. Och emellanåt är det rent ut sagt för jävligt. Det har hänt många gånger att man vankar omkring i ateljén, tröstlös. Man checkar statistiken och får reda på att i princip varenda utövare i Sverige lever på under existensminimum. Men jag klagar ändå inte, faktiskt så så gör jag nästan aldrig det. Det funkar och jag är bara 26 år fyllda.

Man får aldrig glömma det där. Det finns en anledningen till att människor blir bittra på äldre dagar och ännu fler anledningar till varför vi lever i sån ohälsa som vi gör i dagens samhälle. Folk mår dåligt och vet inte varför. Jag vet människor med mycket god ekonomi och en enligt modellen högst drägligt tillvaro som trots det frågar sig varför de har svårt att komma ur sängen och insupa frukterna av kanske 20 års hårt arbete.

Vardagsfilosofi, I guess. Men jag anser nånstans att det är var man och kvinnas skyldighet att vara den ultimata versionen av sig själv. Att vara den bäste man kan vara. Ja, nåt sånt.

Kanske skulle man ge sig ut i den där jävla solen. Efter en halvtimmes bloggande låter det ganska lockande.

Oj, det var ett tag sen nu. Anledningen till att jag inte bloggat är att jag fokuserat helt och hållet på själva arbetsbiten, dvs det faktum att jag nu studerar konst. Eller estet, som det heter.

Jag frågar mig själv om lärarna och eleverna ens vet med vilken entusiasm man ger sig in i det här. Det ska sägas om folkhögskolor, att de lite orättvist ibland fungerar som sabbatsår för människor som egentligen bara vill ”prova på” diverse saker som keramik, kroki och diverse andra kreativa sysslor. Jag gör det här helt som en karriärsgrej och tar varenda minut på skolan, på fullaste allvar. Men så är jag också 25, lektiden är nu över och det är dags att fokusera på allvar, precis som jag gjort de här 3-4-5 åren som jag drivit mig själv helt på egen hand, inom konstnärsyrket.

Nåväl, det går bra i alla fall. Hade illustration häromdagen och trots att jag inte riktat tecknat på ett flertal år gick det bra. Inga stödlinjer, förskisser eller planeringar, bara ett par snabba svep med pennan.

Kroki har vi också. Har nog aldrig, aldrig.. Varit med om tid spenderad vid ett staffli som är så enormt givande. Är ganska van vid kroki sen innan, men det blir lite annorlunda när man, som jag skrev, tar det på 100% allvar. Kommer bilder på lite kolteckningar vid ett senare tillfälle.

Nu, kära vänner, är det helg. Må väl, I will.

Det ska vara kul.

Nej, det är inget citat från nån skilsmässoterapikurs, eller liknande gruppterapi. Faktiskt så är ovanstående rad nånting som jag för var dag inser mer och mer, och som jag också inser är så ofattbart basiskt för att uträtta någonting, och göra det bra.

Anders Graneheim är en av Sveriges genom tiderna främsta kroppsbyggare. Jag känner honom inte och vill inte kasta orden i munnen på honom, men när jag för ett tag sen läste om framgångarna till hans fysik fick jag en liten tankeställare.

Exempelvis vader. 80% av alla kroppsbyggare har dåligt utvecklade vader. Och det beror på att ingen människa tycker om att träna den där jäkla muskelgruppen. Men, Granis gjorde det kul. Han lade ner energi och arbete på att göra det – kul. Och han fick med det, bättre vader. Herregud så barnsligt, men så rätt, så ofattbart rätt.
Funderingen går vidare och man får genast föreställningen att allting man tycker är jobbigt, är för att man inte tycker det är kul. Och det är det här man bör anamma, för den riktiga utmaningen i min utopiska värld, ligger i att göra saker som är jobbiga – kul. Det är då jag tror det börjar hända grejer på allvar.

Vad jag i dagarna funderat på är en rejäl inventering av det som har gjorts i ateljén, och vad som komma skall. En utvärdering, ett kvartsamtal med mig själv och det som hänger här hemma på väggarna. Gillar jag överhuvudtaget det jag hittills skapat, eller har det varit processen i sig som är den mest givande? Man får ofta sådana essäer framför sig, nämligen ett bildskapande som innehar båda de faktorerna. Alltså, att göra skapandet i sig till en fröjd samtidigt som njutningen finns kvar där när man dagen efter ser vad det är man har gjort.

Det kan låta simpelt och torde gå hand i hand. Men på senaste har jag märkt att det finns en stor skaparlust enbart inom det materiella, men att den stora gå-upp-03.00-enkom-för-att-titta-på-vad-man-målade inte infinner sig lika ofta.
En liten justering krävs, kanske en stor.

Ett bra exempel på det här, är när jag gjorde Karpen. Jag studerade ett bra tag inför denna målning, gick igenom japanska träsnitt, bläddrade i japanska böcker. Det blev studier utan dess like faktiskt, som säkert tog två, kanske tre månader. Samtidigt så gick det åt en hel del skissblock för att upptäcka vilka former på karpen jag personligen föredrog. Etthundra skissade karpar räcker inte. Utöver det så skissades det frenetiskt i hur jag ville att vattnet skulle se ut, löven, stenarna. Och, jag gick igenom åtskilliga böcker för att hitta de perfekta japanska tecknen.

Själva måleriet ska vi inte prata om. Färgprover hit och dit, testmålningar.. Så det var utan tvekan den mest förberande och noggranna tavlan jag gjort. Och det var sannerligen en fröjd för ögat och den arbetsglada delen av sinnet när den var klar. Men, det var definitivt det verk som gett mig allra minst arbetsglädje på plats då viktiga element som spontanitet, kreativitet, ja t o m viss mått av kreativt galenskap inte infann sig.
Sånt kan man dock leva med, det finns hantverkare och konstnärer som hittar sin spontanitet i själva ickespontaniteten ändå. Arkitekter arbetar på så vis att det egentligen inte finns mycket utrymme över för diverse infall. I så fall ska dessa planeras och utmätas, beräknas och schemaläggas. Men visst kommer begåvningen till sin rätta trots det.

Så, en tvärvändning? Ptja, varför inte. Varför inte strunta i planeringen, skissandet och all form av förberedelse? Kan det vara nåt? Jodå, det kan det. Hela expressionismen grundar sig till viss del i det här, att det är det totalspontana uttrycket som är det mest konstnärliga. Likt en namnteckning. Så personligt, så konstnärligt.

Jag återkom till essäen, ”det ska vara kul”. Ah, konst ska vara trevligt, man ska se fram emot det. Och man ska älska att pyssla med det även innan man lägger ifrån sig penslarna för att överblicka själva resultatet. Det var en intressant period, för dessa spontana sessioner ger en hel del vill jag lova. Det är som att fråga sig själv; ”Vad vill jag måla?”. Skall man grubbla på svaret och likt arkitekten förbereda och planera, eller ska jag låta sinnesstämningen för stunden tala? Tänk om jag känner för en japansk karpmålning idag, men imorgon för att kasta färg på en duk likt Jackson Pollock? Impressionismen var den första riktiga konströrelsen som visade ryggen åt dessa gamla tålamodsprövande verk. Det ska inte bara gå aningen snabbare, du ska luta penseln enbart mot din spontana förmåga, för det är bara i den som du hittar det som man kanske ska kunna kalla ”äkta” konstnärligt arbete. Därifrån kommer det, och ingen annanstans.
Så det blev ett gäng skapelser med denna devis som lyse. Inte impressionism, men med den gemensamma nämnaren att sätta spontaniteten i det främre rummet. Jag satte den allra längst fram, ensam på första parkett. ”Provisorium” Exempelvis. Verket tog mig blott fyra, fem timmar att skapa från scratch, men det var det absolut roligaste jag nånsin gjort då alla färger, former, strukturer och ljussättningar, skapades på plats efterhand som verket skapades. Jag stod upp, gick fram och tillbaka, dansade med penseln under hela sessionen. Hade penseln varit en gitarr vore jag Jimi Hendrix på Woodstock -69.

Men så kommer man till en ganska så välbekant plats i sitt skapande där man antingen blir mätt på det man skapar, eller att man börjar få nya idéer, funderingar och tankar om vad den där vita och obehandlade duken egentligen är till för. Summa summarum i mitt fall, en bra bild. med, givetvis, allt vad det innebär.

Och, jag gillar att planera, skissa, göra förundersökningar och lägga upp arbeten. Så, jag kommer nog ta ett steg bakåt, men två steg framåt. Hur dessa steg kommer placeras, och i vilken riktning får vi helt enkelt se, det lär bli bra i alla fall, och roligt.

Det finns konstnärer vars historik ibland är så fascinerande att man myser av välbehag då historierna och, ibland legenderna och t o m skrönorna, berättas. Goya är en sådan person, Leonardo da Vinci likaså. Att läsa om Rembrandt kan nästintill få en att sjunka så djupt in i fascination att man inte vill kliva på tåget in till verkligheten igen. Historia är ju intressant, egentligen per automatik. Det spelar ingen roll hur hemsk en händelse må vara, historien om det spektakulära i alla dess former kommer alltid förbli intressanta. Folk älskar tragedier, en del älskar krig så pass att de doktorerar i det. Hur folk dör, hur folk torteras och svälter. Historien kan spela ut sig i en trygg läshörna ändå. Och omedelbart bli fascinerande.

Och ingen konstnär fascinerar och väcker sådant enormt intresse som Vincent van Gogh. Absolut ingen. Att på egen hand inte bara vara den moderna konsten allra främsta förgrundsfigur, utan inom samma levnadsår, helt på egen hand, kröna och totalkvalificera myten om den lidande och givetvis – missförstådde – konstnären. Geniet som tydligen ingen förstod, men som blev geniförklarad blott tio år senare. Och att dessutom backa upp med bilder med sådan suveränitet. Jag har full förståelse för alla människor som bygger piedestaler höga som sagoslott blott för ett fragment av denne konstnär. Men nånstans vill jag ändå säga, ta det för var det är. Ha inte för höga förväntningar på det som skett.

Vad jag ibland kan fundera på är om Vincent själv hade föredragit den händelseutveckling som skedde efter hans död. Vincent var skicklig som målare, men det är fortfarande hans liv och det faktum att han bara sålde en enda tavla som kastade in honom i konstens finrum. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur den moderna konstens utveckling skulle te sig om han faktiskt blev uppskattad i sin livstid. Skulle omvärldens dåliga samvete för denna enorma försummelse, fortfarande resultera i ikoniseringen och föreställningen, att en konstnär ska vara missförstådd? Eller för den delen, lidande och tragisk? Lidandet fanns långt innan Vincents tid, alla genier, speciellt under romantiken, skulle gärna visa ett visst mått av melankoliskt lidande i sin verk. Det tydde på genialitet, och det är ett arv som numer tolkas till sin spets. Lidandet ska vara stort och missförståelsen är geniet i sig.

En katt och råttalek där utövare tävlar med varandra om vem som kan bli mest missförstådd. Men till skillnad mot tiden innan Vincent fanns, så tävlar köparna, galleristerna, kritikerna och besökarna om vem som först kan komma att förstå den missförstådde. Det är det här man ser idag, och jag kan aldrig riktigt ta till mig tanken att exempelvis min egen konst kan komma att spela ut sin roll så fort den blir förstådd. För jag håller nämligen inte med, alls.

Att van Gogh inte blev uppskattad berodde inte på att han strävade efter nån form av originalitet som hans samtid inte kände till. Han befanns sig bara på rätt plats och rätt tillfälle efter det han dog. Och missade arenan och säljarna under den tiden han levde. Var det för att ingen förstod hans genialitet? Eller, kan det ha berott på att ingen inom hans närhet förstod det? Man måste ändå beakta att Vincents villkor inte var de bästa. Hans bror Theo var egentligen den enda utsida Vincent alster hade mot omvärlden, då hans karriär som konstnär mer eller mindre låg i Theos händer. Fanns det kanske gallerister som skulle kunnat göra jobbet bättre? Själva marknadsföringen av Vincents bilder startade ganska kort efter hans död och förstod man honom. Och det dröjde inte lång tid förrän piratkopiorna dök upp heller.

Hade världen helt plötsligt förändrats inom loppet av 10-15 år, eller var det kanske så att spridandet och framförallt hanteringen och visningen av hans bilder sköttes så som de egentligen skulle, efter hans död? De andra förgrundsfigurerna inom den moderna konsten rörelse såsom Monet, Renoir, Cezanne och Degas – för att nämna några – må ha befunnit sig på konstens bakgator till en början, men som tillsammans bildade en egen rörelse och skapade platsen och tiden på egen hand. Men Vincent var inte med bland de då. Han kände givetvis Paul Gauguin och träffade ett antal människor inom den rörelsen, men lyckades aldrig marknadsföra sig själv som person och vad jag vet gjorde han inga större ansträngningar för att skjuta fram sig själv bland de eller bland den nyfunna, impressionistälskande publiken. Som faktiskt fanns där, även då han levde. Vad gick då fel?

One must work and dare if one really wants to live

//Vincent van Gogh 

Men bilden man målar upp för sig själv när man hör romantiseringen är ett ärrat geni som ständigt kämpar för brödfödan och vars omvärld tittar med förvånande, oförstående blick och säger; ”Du är galen.”

Men man kan självklart inte klandra Vincent för något av det här. En konstnärs främsta uppgift är att skapa det han anser sig ämnad att skapa. De ickefrämre uppgifterna runtomkring handlar om att sälja. Vilket av dessa man väljer att prioritera kan vara knivigt. Det ena behöver inte utesluta det andra, men en konstnär som inte säljer kan inte förbli konstnär om brödet på bordet är beroende av försäljning av tavlor. Och det skapar en hungrig och framförallt oroad konstnär. Hur stor inspirationen och kreativiteten än är, så kan man inte äta den eller hålla sig torr och varm med hjälp av den. Man kan lida, men man kan aldrig leva enbart på den.

I ett större eftertänksamt och retroaktivt perspektiv så kan man nånstans ändå påstå att Vincent var ett geni inom marknadsföring. På sitt eget vis givetvis. Hans liv, breven till hans bror Theo, galenskapen och det slutgiltiga självmordet, blev till sist försäljningsargument om vilket geni han var, och vilken skicklig konstnär han var. Han fick bara aldrig se sin egen framgång. Och myten om Van Gogh ekar fortfarande lika högt, eftersom betraktarna av konst nu spanar med förstoringsglas efter genier som Vincent. Och missförståelsen Vincent upplevde, blir en missförståelse i sig – då det inte var missförståelse från första början. Bara fel plats vid fel tillfälle, och fel marknadsföring. Så om kritiker och upptäckare av stora konstnärer ska upptäcka en ny Vincent van Gogh, ska de med rätta inte leta efter missförståelse, de ska leta där ingen annan letar och hitta den utövare som inte syns bland de andra och hoppas på att denne, som av en slump, gått obemärkt förbi. Vad han kommer gå miste om som konstnär, är givetvis upptäckandet och att drömmen om sin egen myt blir levande och avslöjad och ifrågasatt av andra människor till honom själv – på plats.

Porträtt av Vincent van Gogh, målat av Paul Gauguin.

Det är ett smart karriärdrag att dö för tidigt eller för tragiskt, tyvärr. Inom musikindustrin lyser de vars liv tog slut för snabbt allra ljusast, eftersom omvärlden inte fick en chans att lyssna sig trötta på de. Myten handlar om fantasier av vad de hade fortsatt kunnat ge om de vore vid liv, och när man skapar berättelser och skrönor om en död person kan denne aldrig ifrågasätta de. Elvis Presleys eller John Lennons legendstatus är intakt och vid liv tack vare att man vet, man vet att de aldrig kommer kunna svika sin lyssnare. Van Gogh nådde aldrig det stadie då han drog sig tillbaka, heller aldrig det stadie då de förutsatta meningarna om honom kunde ogiltigförklaras av honom själv.

Vad som irriterar mig, är att Vincent säkerligen visste allt det här. Jag tror inte Vincent medvetet levde ett lidande liv, för lidandets skull. Jag tror inte breven till Theo var på något sätt falska, jag tror faktiskt att de var genomäkta. Vincent var ett geni, och Vincent var en lysande målare. Och jag vet, att Vincent i rätt stol, under sin livstid skulle lett till att rättvisa skipats. han skulle sålt då, om han bara fick rätt personer runtomkring sig.

Det verkar ändå som att Vincent nått ett stadie då han nästan betraktas som en fantasifigur. Sagan om Vincent har funnits, det är bara det att den här sagan skrivs om och historiker, kritiker och alla de som granskar honom – och de som numer vill marknadsföra honom, finner intresse i att romantisera så till den milda grad att han framstår som nånting han egentligen inte var. Om Paul Gauguin kunde tröttna på Vincent, varför skulle inte vi kunna det? Det vill vi inte. Och helst av allt vill vi inte att Vincent van Gogh skulle levt till äldre dagar, och för guds skull, säg gärna att han led precis som Jesus, förstör inte den vackra tragedin genom att fantisera om en sund och lycklig äldre Van Gogh. Men ja, varför ta det för var det kanske var, om man kan romantisera.

Ännu en ledig dag, och denna innehållandes sol! Man försöker verkligen göra sitt bästa får att få en glimt av den ljuva svenska Kirschteiger-sommaren, och visst vill man att var och varje ögonblick ska påminna om en Zorntavla ackompanjerad av antingen Taubekörer eller Cornelis Vreeswijk’s Sommarkort. Eller varför inte bara hoppa in i en Prippsreklam direkt när man ändå håller på. Herregud, t o m Uno Svenningsons Vågorna kan få mig att bli sentimental nuförtiden. Och jag måste erkänna, när Den blomstertid nu kommer spelas i filmen Änglagård, då är det nästa bud på att söka upp närmsta skolavslutning, bara för att man var så jävla problembefriad på den tiden.

Jag vet inte, men bitterhet och en stor uppmärksamhet åt dåtiden går faktiskt lite hand i hand. Man ska självklart leva i nuet, det är en lyckoformel som sällan bestrids av någon. Att se framåt och enbart fokusera på framtiden och strunta i nuet är en något mer misslyckad formel till, ja.. Inre frid.

Så, var ligger då den där balansen som gör det möjligt att leva i nuet? Det sägs att en bra bilförare är en sådan som har bra koll i backspegeln samtidigt som denne har en bra överblick vad som sker längre fram. Tänk att livet alltid kan översättas till en drömsk jävla prettoväg på landsbygden, men så är det ju. Och jag tror samtidigt att det kan vara farligt att kröna sin egen barndom, för i vissa svaga stunder så kan ens egen barndom utspela sig enbart i solsken, enbart i porrig slow motion, enbart med änglakörer, prippsreklamer och skolavslutningar i det gröna. Ens egen historia blir till slut bara en halvtaskig feelgoodfilm där granntanten helt plötsligt låter som en nerrökt Astrid Lindgren.

Man kan ju också applicera sådant tänkande på allting som är lite äldre än gårddagen. Fester blir alltid lite trevligare då ett par år har gått och man kan befinna sig mitt i en spännande era utan att ha en susning om det. För att inte tala om den där jäkla ungdomen, man vill ibland springa tillbaka till den folkölspimplande snorvalpen bakom Ica Kvantum och säga; ”Men NJUT för fan! Skit i om ölen är ljummen, du är ju för helvete UNG!”

Och här sitter man likt förbannat och gnäller och inser inte att man kanske just nu har det hur bra som helst. Relativitetens lagar kommer ta ut sin rätt om ett år och bedöma om jag verkligen har anledning att sitta här och sakna svunna tider. När jag är pensionär kommer den här perioden vara min ungdom också, och den tiden då jag var ung, elegant, fri och modig. Och den tiden då ens möjligheter var oändliga.

Då ska jag komma ihåg det här.. Japp.

Jag ska återigen tjata om det ämne som inte ligger mig så varmt om hjärtat, men som inte slutar fascinera mig. Min egen sömn.

Igår fick jag ställa klockan på väckning klockan 14.00. Ja, helt seriöst. Antar att man kan klandra alla dessa tidiga maniska morgnar. Igår blev det fest och fylle och vips – i vanlig ordning sitter man här vaken och klockan är nu inte ens 09.00. Alltid är det så. Jag gick alltså upp samma tid som jag i förrgår gick och lade mig.

INTE illa pinkat! Det blir nästan värt huvudvärken, då jag faktiskt är ganska förtjust i tidigna morgnar. Jag gillar sena nätter också, men just det där med arla morgonsol och morgondimma och att sträcka på benen innan alla andra vaknat, det är lite speciellt. När jag var liten brukade min morfar väcka mig sådär extremt tidigt, typ 04.30, för han ville ut och fiska. Standard var ju lite att däcka i båten så fort man lutade sig tillbaka och jag vill minnas att det var ännu ett av de där ögonblicken man verkligen njöt. Ni förstår – sömn och vatten kluckandes mot skrovet är en ganska bra kombination. Lägg därtill en snäll morfar och en barndom i det gröna, samt en matsäck bestående av varm choklad och mackor. Ja herregud, människan strävar alltid efter sin egen barndom, som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Min brorson Ludvig har förresten en liten förkärlek för att somna i båtar. Han tjatade till sig en fisketur, kastade 2 kast,  grät en skvätt över utebliven fisk – och somnade. Nu bär det av till Q8, för eder bloggare behöver snus och Cola light.