You are currently browsing the category archive for the ‘Måleri’ category.

Det är sällan (eller aldrig vid en närmre titt) jag lyfter fram företag i den här bloggen, men det är sannerligen på sin plats att ge webbutiken Zinkvit Konstnärsmaterial en eloge för de många leveranser jag mottagit utefter beställningar jag gjort.

Kanske främst för den drivande kraften bakom sidan är oerhört tillmötesgående i materialfrågor; jag har vid flertalet tillfällen ställt enahanda frågor och blivit bemött som om jag vore folkhögskoleelev igen. Ett ovärderligt plus alltså, för det är inte alltid helt lätt att rekognoscera materialterrängen.

Paketen är omsorgsfullt packade, varorna är sorterade efter märke och bredden på utbudet är ruggigt bra.

Men det är framförallt bemötandet som gör detta inlägg nödvändigt. Företag har alltid kundbemötande som ledord, men det är sällan man ser denna ogynnsamma syssla som verklig prioritering. Lite word-by-mouth helt enkelt.

När kan man egentligen kalla sig konstnär? Det är ett ganska lättvindligt begrepp, lite som att ge sig själv en politisk -ist. Det är inte direkt som vegetarian, då man är tvungen att styrka sitt epitet genom en handling eller ickehandling.

Men visst, att vem som helst får kalla sig konstnär tycker jag är bra. Att vad som helst får vara konst är också bra. Vi diskuterar ju kvalitén, en frågeställning som är konstens drivmedel och där begreppet konst enligt mig upphör vid eventuell konsensus. Det kommer givetvis aldrig ske.

Jag har dock avvikit en aning och presenterar mig inte som konstnär, i detta nu. Visst, jag sysslar ju fortfarande med själva akten – konsten – men begreppet har för mig tappat sin tyngd en aning, från en redan ganska låg nivå. Det är inte längre min strävan att uppnå ett konstbegrepp, utan jag kan också se en viss förvirring i sökandet efter själva konst- och konstnärsbegreppet. Min tes är att man bör ha kvar kärleken till arbetet, oavsett distansen till begreppet konst. Kärleken till begreppet har jag aldrig riktigt begripit.

Något ironiskt sitter jag själv och teoriserar om det hela. Jag skiter ju i det.

Jag har viktigare saker för mig, bland annat ett 15 m² rum i lägenheten avsatt för att bli ateljé, enbart ateljé.

När Zorn dirigerade Thomas Wheeler inför hans porträtt måtte han blivit mäkta förtjust i hur ljuset vid högra ögat genomtränger huden och genom en gnutta röd färg, förklarar mer av en bild än vad många andra konstnärer kan förmå sig förklara ens med hundra timmars frenetiskt detaljarbete.

I kategorin tekniskt briljans så hittar man få som bräcker Anders Zorn. Internationellt såväl som historiskt oöverträffad. Jag kan kolla hur länge som helst.

Old Paint är en blogg vars innehåll är lika enkelt som bra. En målning om dagen lite drygt, och det är antingen gammalt krafs eller nyare realistiskt måleri. Lite illustrationer hinns med också, Aubrey Beardsley bland annat.

Denna Whistler-inspirerade godsak är lite för bra för att inte publiceras även här. Hela iden kring varför jag dras alltmer åt minimalistisk realism ryms i detta verk av Agnes Noyes Goodsir, titulerad The Parisienne.

Så var dags. Jag har bokat resa till Gotland för att frossa i konstnärsmyten med min syssling och penseldragare Daniel Grunditz. Coverfestivalen i Nässjö får vänta ett år till, till förmån för annat. Detta ‘annat’ blir ren frenesi i 1800-talets höghattsromantik, och samtalen nu i veckan med nämnde Gotlandskonstnär gav sannerligen en del ledtrådar om vad som komma skall:

– Du har kostym va?
– Ja, det har jag..
– Packa ner den!
– Sen, du har väl huvudstorlek som är någorlunda normal va?
– Ja, jo.
– Töm kameran!

Ska strax packa ned penslar, diverse annan konstnärsutrustning och givetvis; kostymen!

SVT Play visar Kungamålaren – ett porträtt av John-E Franzén, om knutten som fick uppdraget att måla av självaste kungafamiljen. Det hade nog kunnat bli en ganska fin historia om den tatuerade gängmedlemmen som fick måla kungligt. Men det som levererades till Gripsholm var ett medelmåttigt försök istället för ett, ska vi säga, mästerverk. Ett sådant man förväntar sig av en hovmålare. Tavlan är fruktansvärds dålig. Glättig, stel, intetsägande, amatörnivå. Vår kronprinsessa är harmynt och Drottning Silvia ser ut som ett misslyckat examensarbete från ett vaxkabinett som sitter på Prins Carl Philips hand. Och mitt i allt – en jävla Volvo.

Man måste placera verket i John-E Franzéns övriga portfolio. Tavlan blir heller inte bättre av att man jämför den med klassiska kungaporträtt som gjorts i det här landet. Till exempel Zorns porträtt av Oscar II, för att nämna ett mer nutida exempel. I brist på skicklig realism brukar man oftast hänvisa till den modernitet man söker uppnå. ”Ett nutida porträtt”. Jag köper inte detta. Den sorts moderna och nutida touch Franzén har i sina verk är på intet sätt närvarande i porträttet av kungafamiljen.

"Dougs Place" av John-E Franzén

"Dougs Place" av John-E Franzén

Kungen själv har yppat en kommentar om verket sedan det till; att den är ”stor”. Applåderna fanns där vid avteckning, men i övrigt har inte mycket positiva tongångar hörts. Särskilt inte från konstvärlden. Företaget i sig, att som hyfsat renommerad konstnär under 80-talet avbilda kungen, är dock väldigt vågat. Det får man nog ge Franzén cred för. Kanske var gaget bra. Ja, helt säkert.

Jag är inte expert på realistiskt måleri, men ett par saker kan säkerställas; kompositionen är gjord efter enskilda fotoförlagor. Inte ett enhetligt, färdigt sådant. Då hade verket förmodligen minnt mer om Franzéns övriga verk. Kravet om fotoförlaga löd kanske något så här; en bild på rummet de skall placeras i, och sedan ett porträtt av vardera medlem som ska porträtteras.  Saker som skala, ljussättning, kontrast och färgsättning kommer därför skilja sig åt. Om man till skillnad från de klassiska porträttmålarna inte har tillgång till allt detta på plats får man helt enkelt bena ut den fisken själv. Då gäller den att ha en bra skolning och kunskap som inte härrör i fotorealism, utan den sortens skolning som härrör i avbildandet av naturen. Man måste vara Zorn för att få det att funka.

Franzén stod inte i rummet som skulle avbildas, och hade heller inte modeller och kostym tillgängliga dygnet runt som alternativ för kungamedlemmarna för att noggrannt kunna studera relationen mellan rum > gestalt. Ej heller kunde han emellanåt tillkalla valfri hovmedlem och be denne ställa sig i den pose han eller hon var menad att avbildas för att uppnå porträttlikhet i symbios med omgivningen. Inte heller verkar han ha bett om ett färdigt fotografi att utgå ifrån. Det borde han, då vet vi hur det hade sett ut. I den meningen är porträttet förvisso inget att skämmas över. Om man ser till underlag. Men han borde sett över de förutsättningar en riktig hovmålare kan avkräva. Jag gillar Franzéns katalog skarpt, bortsett från denna pinsamma plump i protokollet.

SVT Play hade igår den ypperligt goda smaken att presentera en dokumentär om den holländske renässansmålaren Frans Hals. Rekommenderas? Rekommenderas. En av de konstnärer jag personligen håller väldigt högt. Makalös virtuos vars uppenbarabriljans i diskussioner snabbt letar sig förbi camera obscura- eller icke-camera obscura-tugget. Nu pratar vi måleri.

Mors dag till ära landade en gädda på sex-och-halvkilot hemma på hennes diskbänk. Att få bottennapp som sedermera gör mothugg är minst sagt ett klimax. Lördagen och en del av söndagen spenderades i Loftahammar, tillsammans med bror och dennes två ungar. Den goda smaken kategori fiske har min bror som införskaffat elmotor. Visst finns det viss charm med kluckande årtag, men om man kan välja att glida fram ljudlöst och utan ansträngning så gör man det.

Om man inte har en tändsticksask för storleksjämförelse går det givetvis lika bra med barn.

Aaaahhh…

Jag är kattvakt nu i helgen, min syster och hennes pojkvän besöker malmö’ska regioner och lotten faller på mig att ge den där håriga gnällspiken mat. Så nu har jag en central trea för mig själv. Well, det är ganska bra ändå. Jag har med mig gitarren och ikväll ska jag avsluta en låt jag skrivit på i.. Ja, det är väl ungefär 12 år nu. Utan att överdriva faktiskt.

noterJag satt på högstadiet och spelade en ganska så känd gitarrdänga och jag provade att spela ackordföljden i refrängen baklänges. Sen lade jag till ett ackord i mitten, satt och nynnade lite och fick fram en melodi som faktiskt hängt med sedan dess. Inser nu att låtfanskapet hängt med halva mitt liv. Herregud.

Musik är fascinerande. Man brukar prata om att musikkomposition inte handlar om att ”skapa” utan att ”hitta”. Varje liten melodi som uppkommer har redan en färdig vers, refräng eller övrig komposition som passar perfekt. Det gäller bara att hitta dessa. Musik är till stor del som att måla faktiskt. Du har motsatsackord precis som motsatsfärger och olika alternativ på dessa. Precis som i måleri så är det detaljer som harmonierar och bildar en stor helhet, och precis som i måleri så kan man i frustrerande situationer få för sig att slå sönder skiten eftersom en ynka liten ton får spektaklet att låta dansband.

Så, jag är nu inne på version.. 25. Fick bläddra lite i blocket och nog är det ändå version 25. En tolvårig melodislinga som renderat i 25 versioner och jag tror mig nog att 25 idag kommer bli mitt lyckotal för den känns helt rätt.
Det är lördag, men istället för att fira påsken tänker jag slå mig ner framför min svågers 50-tumsteve, trycka på mute och yla arslet av mig.

En kreativ lördag lär det bli i alla fall. Min hund Pompe har tagit sitt första vårdopp och trots att jycken numer mäter 7 år så finns där inga tecken på att han tänker ändra sitt valpbeteende. Han galopperade ut på bryggan i högsta fart och satte helt säkert världsrekord i både längdhopp och höjdhopp samtidigt.

Det är kul att börja bena i den där fisken, om vilken aktör genom vår världsomspännande konsthistoria som egentligen var den förste utövaren av modern konst. Eller vem som stod för startskottet, alltså pionjären – han eller de som lade grunden.

Själv tillhör jag den sortens personlighet att jag gärna vill ha ett bra svar på det här. Eller i brist på det, i alla fall veta hur det ligger till och vilken målare som inspirerades av vem. Ett svar på den här frågan, i alla fall ett definitivt sådant, är nog omöjligt. Självklart är det så, eftersom ingen ens vet vad modern konst är för något, mer än att det är konst som började figurera någonstans där startskottet gick för den industriella revolutionen. Och givetvis är det helt omöjligt att nämna enbart en konstnär som stamfader, de var flera. Samt lika självklart måste man ta i beaktande olika rörelser och i så fall varifrån dessa hämtade sina idéer.

Men, man kan ju givetvis spekulera lite. Om vi för stunden lägger redaymades, installationer och performances åt sidan och ägnar oss åt bildkonst, då främst måleri – då blir det lite lättare. Duchamp lär vända sig i graven då jag förutom nu, inte tänker yttra ett ord om hans pissoar.

cezanne

Paul Cézanne

Och intressantare än så blir det. Om vi tar den generella sanningen att det skulle vara Cézanne och Van Gogh som stod för modernt måleri så är vi ute på rätt spår i alla fall ett sammanhang. Båda dessa var missförstådda i olika grader, och det är modernt så det förslår. Men givetvis kan man inte blunda för att Van Gogh kanske var den första riktiga expressionisten och där jämte befann sig Cézanne som troligtvis var den första att syssla med något som kunda liknas vid kubism. De båda nämns även som impressionister, eller post-impressionister. Och backar man lite, eller åtminstone flyttar sig åt sidan, så finnes en rad aktörer som stod på samma plattform eftersom vi befinner oss i den första moderna konströrelsen överhuvudtaget, impressionismen.

c389douard_manet

Impressionismen är tveklöst startskottet för all form av modernt måleri. Utan att spekulera i upphovsmännen till denna rörelse tycker jag man kan hårdra lite och säga att Claude Monet, Auguste Renoir, Camille Pissarro och Edgar Degas stod i främre raden för det som Édouard Manet (till vänster) nånstans var med om att starta.

Man skulle då kort kunna säga att Édouard Manet var den förste impressionisten och att verket Frukost i det gröna var det första moderna konstverket. Men, det var inte riktigt så eftersom impressionismen under tiden för det här verket ännu inte var myntat som namn. Då är i så fall Monet’s verk Impression: Sunrise det allra första impressionistiska verket då namnet impressionism härrör från just den här tavlan;

claude_monet_sunrise

Men det här är lite smått självklart, även för den mindre påläste konstvetaren.

s1225frightened-horse-posters

Eugéne Delacroix

Visst kan man backa ytterliggare. Två aktörer som ofta nämns som nyklassicismens Nemesis är Eugéne Delacroix och Gustave Courbet. Man ska komma ihåg att impressionismen inte enbart var ett sorts byte av bildspråk, utan även en omfokusering av motiv. Gustave Courbet hade i stor mån samma bildspråk som exempelvis Jean Auguste Dominique Ingres om man bortser från Ingres något mer kulörrika och noggranna färgpalett, men det är i stort realistiskt klassisk måleri vi pratar om. Vad som skiljde Courbet från de andra var just själva motiven, där historieskildringar lös med sin frånvaro och där nutiden fick spela ut sin roll totalt. Eugéne Delacroix på sitt håll hade däremot just historiebeskrivning som motiv för sina verk, men ett slarvigt impressionistiskt bildspråk som föregick och inspirerade det som senare skulle bli impressionismen.

Men, det här vet ni också. Varför inte backa ytterliggare? Eller sia lite. Kan man anta att just slarvigt, vardagligt nutidsmåleri är impressionism i sin kärna? Skulle man kunna säga att realistiskt måleri gjort i skissartad manér skulle vara impressionism? Det kan man säkert en grå måndag, men impressionismen är mycket mer än så. Att man överhuvudtaget döpte en rörelse så som impressionisterna gjorde är troligtvis det första steget mot modernism vi sett. Att rörelsens namn kom ifrån ett ironiskt iakttagande av journalisten Louis Leroy gör det hela än mer intressant då man per automatik blev en sorts motståndsrörelse mot vad som hängde i fina konsthallar. Och det i sig är mer modernt som nyck, än just själva måleriet och bildspråket. 

Det har funnits stora likheter med impressionismen sätt att måla, och framförallt vara tidigare. Rembrandts sista verk samt hans någorlunda samtida konstnärskollega Frans Hals inspirerade impressionisterna. Spanske Diego Velazques var en förebild för många impressionisterna, och även Francisco Goya. Att bildspråket som impressionismen förespråkade var såpass kontroversiellt beror egentligen på att nyklassicismen var det föregående kapitlet i fransk, då främst parisisk konsthistoria, och denna stilart upplevdes då inte bara som torr, overklig och borgerlig – den var i sig mer unik än impressionismen, även historiskt sett. Om man bortser från tidigt grekiskt och romerskt måleri, vill säga. Nyklassicismen var dömd att försvinna då den bars upp av makten. Konstinriktningar som hör adeln och makten till kommer alltid få maka på sig, antingen på grund av revolution eller folkets motvilja.

Att impressionisterna blev den moderna rörelsens startskott beror inte rent historiskt på att de gjorde något nytt – det beror på att skillnaden mellan den rådande nyklassicismen och folket var alltför stor och därmed skapades en konflikt. Konflikten i sig, rörelsen impressionism – var det som senare skulle bli modernt måleri. Inte nödvändigtvis verken och bildspråket i sig.

Jag har tidigare skrivit om Joseph Mallord William Turner. Lite okunnigt kan denne engelska landskapsmålare beskrivas som impressionist, men likheterna fanns där bara i hans senare bilder då hans landskap och historieskildringar blev alltmer expressiva. Men, vilka likheter. Jag vill på många sätt påstå att även om J.M.W Turner upplevde sina första blygsamma framgångar redan på 1700-talet, var han mer modern än många av de karaktäristiska impressionisterna i det senare skedet av sitt liv. Ta den här bilden till exempel;

turner24

Venetian Festival, målad så tidigt som 1845. Han inte bara föregick impressionismen, han målade abstrakt expressionistisk konst, vilket skulle dröja nästan hundra år innan New York-målarna konkurrerade ut Paris som konsthuvudstad med just denna stilart, abstrakt expressionism. Men det visste ingen på 1800-talet, allra minst Turner själv. Han är förvisso ingen förfader för denna stilart och nämns sällan i andra sammanhang än klassiskt engelsk landskapsmåleri, men han är definitivt ett unikum som figurerade överst på den klassiska konstscenen och som i nutid beskrivs som pionjär av modernt måleri.

Impressionisterna, framförallt Monet, högaktade självfallet J.M.W Turner. Kanske för att han under varnishing days – alltså de tre dagar då Englands främsta konstnärer färdigställde och signerade sina verk inför den kungliga utställningen – inte bara färdigställde utan påbörjade och slutförde stora oljemålningar. Kaxigt så det förslår. Nånting som utövarna inom slow art-rörelsen kan fundera över.

Det fanns fler konstnärer som föregick, eller gick vid sidan av impressionisterna givetvis, även under sin levnadstid. Pierre-Cécile Puvis de Chavannes var beundrad av såväl Van Gogh, Gauguin och även pointilisten Seurat. 

artwork_images_134590_113593_franciscode-goya

Etsning av Goya

Ej heller ska vi inte förglömma den kanske allra störste inom klassisk måleri, Francisco Goya, vars verk helt säkert inspirerade, och fortfarande inspirerar många konstnärer. Och inte bara genom hans klassiska politiska måleri. Hans svarta målningar och etsningar har inspirerat såväl Monet som den norske Edvard Munch.

Målningen The third of May 1808 är troligtvis en av historiens allra kändaste målningar. Picassos berömda tavla Guernica, hans skildring av när tyskarna 1937 bombade den spanska staden med samma namn, kom att bli kanske 1900-talets mest kända målning, och den var i sin tur direkt inspirerad av just Goya’s The third of May 1808. Han gjorde en andra version 1951, Massacre of Korea som är en mer direkt tolkning av Goyas målning.

I FN:s högkvarter i New York finns en reproduktion av Picassos målning Guernica, och 2003 när USAs dåvarande utrikesminister Colin Power skulle hålla presskonferens just där, insisterade Bush-administrationen på att den skulle täckas över. Så sägs det, och övertäckt var den.

Andra som gjort versioner av Goyas målning är bland annat Robert Ballagh, Sir Roy Calne men även konstnärer som verkade innan 1900-talet såsom Edgar Degas gjorde en version av The Third of May 1808.

Trots att Goyas bildspråk talade för impressionism, att hans motiv och idéer var ganska ensamma på den rådande konstscenen på 1800-talet, tycker jag nästan att det är aningen orättvis att direkt titulera honom som modern, likaväl som att titulera J.M.W Turner som modern. De var båda sin tids främsta moderna konstnärer och moderniteten i båda deras fall ligger i inget annat än att de stod ut i sin samtid. De tillhör fortfarande den klassiska scenen, men det blir extra intressant i diskussionen modernt måleri versus klassiskt dito. Det finns ingen direkt skiljegräns, ingen konstnär som hoppat fram ur ingenstans och på en femtioöring omvänt konsthistorien. Man kan bara filosofera i vilket håll det lutar åt. Om vi totalt suddar ut gränsen blir diskussionen inte helt oväntat vilken konstnär som inspirerades av vem och man finner inte helt oväntat att de klassiska konstnärer vi diskuterar idag i termer som de största, är de konstnärer som även i sin samtid var pionjärer.

Jag vill gärna omvända diskussionen och snabbt spola framåt för att se vilken konstnär som idag, 2009, kommer stå ut som pionjär inom konsten. Men det får bli ett senare blogginlägg för nu ska det ölas med goda vänner!

1bac2de032ca4d7f8934821d9b697ec4_ellen98aarSåg en dansk dokumentär igår, 99 år och evigt ung, om en kvinna, Ellen Bentzen, som firade sin tionde bröllopsdag när andra världskriget drog igång 1939, hon var 60 bast när USA landade på månen, 80 bast när Berlinmuren föll och nu fick man så följa hennes liv fram till året innan hon fyllde 100.

Jag kan bli imponerad av äldre människor. Vad som är speciellt med den här kvinnan är att hon kör bil, använder internet, klipper gräset, skottar snö och en gång varje år på egen hand reser till sin son borta i Amerikat. Hon förklara sin långa levnad som ett resultat av positiv inställning till allt. Hon går liksom omkring och tycker allting är kul och festligt.

0006349402Den norske Edvard Munch blev ändå över 80 bast. Han kanske rentav fuskade emellanåt och drog på mungiporna och vem vet – kanske ett gapskratt emellanåt som inte var ett nervöst, hysteriskt sammanbrott.

Men det är ändå värt att tänka på. Det är en viss sorts romantik vi pratar om. Folk går inte omkring och mår skit för att vill må skit, folk vill må skit för att de faktiskt mår bra av att må skit.

Folk ser om och om igen hur Leonardo DiCaprio i filmen Titanic försvinner under vattenytan och Billboardlistan är inte direkt fylld med muntra popdängor. People like it. Fram med tändarna och de episka poemerna. Världens undergång äro nära och folk älskar det. Människor ömkar inte sig själva för att det får de att må sämre, folk gör det för att det är en snabb lösning till att för tillfället ge sig själv lite livsnödvändig melankoli.

skrietSen är det ju intressant varför konstnärer, musiker, poeter och andra kreatörer anammar detta. Är det helt en osanning att genialitet härstammar ur melankoli? Nja, inte riktigt. Kanske lite, men det finns en viss sanning i att bra verk av alla dess slag är skapade ur perioder av extra stor känslighet, för nyckelordet är nämligen känslighet. Kreatörer har ett bredare känsloregister än ”välmående” (kom på ett bättre ord och jag infogar det direkt), och det är helt enkelt för att det är en nödvändighet att ägna uppmärksamhet åt små ting som i vanliga fall inte skulle ha betytt ett jota.
Även vår Zorn visste att en liten klick zinkvit blandat med gul ochra kunde få en hel tavla att bli färdig, fullständig och hel. En liten skugga där, en skiftning i nyansen där och man kommer snabbt underfund med som målare, att helheter inte är något annat än detaljer i harmoni med varandra. Man kommer inte undan som musiker att spela en ton fel, då kan en hel orkester låta falsk.

Och givetvis kan man inte helt utan vidare koppla bort det här. Man börjar ägna obetydligheter mer än sin beskärda del av uppmärksamhet och kan man inte manövrera sig själv på ett skickligt sätt utanför ateljén så tror jag säkert att just den här extra känsligheten kan få en människa att må – skit. Sen om det är bra eller inte kan du ju fråga Ellen Bentzen om.