You are currently browsing the category archive for the ‘Modern konst’ category.

Debatten om Lars Vilks rondellhund borde vara där den borde, men det är den inte. Är detta något så sällsynt som en äkta provokation och ett tydligt bevis på att begreppet fri konst inte alls är fri konst? Det är fri konst under villkor, så kan vi säga. Mycket tydliga villkor, vilket uppdagas redan i Figurationerdebatten. Ni vet, den där debatten som inte var en debatt enligt de som debatterade.

Jag måste ändå säga att i skuggan av Lars Vilks rondellhund ter sig konstvärldens övriga provokationer som blygsamma försök till skolgårdsmobbing. 2007 var jag förbannad på den där förbaskat fula hunden och det ska sägas att den fortfarande rimmar illa i förhållande till min egen begreppskildring om hur bra konst ser ut och verkar. Jag gillar fortfarande inte provokativ konst eftersom den inte provocerar annat än i den vänstervridna föreställningsvärld man så gärna vill måla upp; snälla, säg att det finns en kapitalist, stadsplanerare eller ämbetsman som tar till sig den här förbannade provokationen? Inte? Men de borde! Eller hur? Ja, du ser! Pretantioner kan vara oerhört efterblivet.

Nu blir konstvärlden helt plötsligt katatonisk och ta mig fan, en liten ljum känsla letar sig in i bröstkorgen. När udden av knivseggen för en gångs skull pekar på en så tydlig poäng kan jag inte annat än ställa mig bakom Vilks. Och nej, det handlar inte om konsten att reta upp muslimer, som så många verkar tro, det handlar om konsten att visa att konstvärlden i sig tar avstånd när det visar sig att samma udd från samma knivsegg inte far genom det vanliga tomrummet, utan träffar något så oberäkneligt som motstånd. Konsten fungerar nu så som fria konstutövare ansett att den ska fungera, om än i lite blåsigare förhållanden. Vari ligger problemet? Feghet? Jag skulle tro det.

Nu blev det så att muslimer blev måltavla enbart på grund av det faktum att denna grupp har en öm punkt som vid beröring orsakar mer oreda än arga insändare, indragna stipendier och blygsamma protester. Jag skulle aldrig gjort det. Jag provocerar inte av princip, eftersom jag inte finner mål för provokation särskilt intressanta. Jag lutar mig tillbaka och ägnar mig åt bilder och något så dumt som estetiska värden och motsatsfärgskompotter. Om det retar upp någon så är det givetvis väldigt roande. Men jag tror inte det, kanske någon vänstergalning som anser att jag är en nazist eftersom jag håller i en pensel och använder oljefärger.

Jan Guillou hade för övrigt inte många rätt i SVT:s Agenda. Vad gjorde han där från första början? Han börjar yra om att man i konstvärlden inte vågar sig på en kränkning av kristendomen. Jag vet inte vart Guillou ifråga befunnit sig under den senare delen av modern tid, men är det något som man kränkt och överkränkt så är det kristendomen. Han gör en jämförelse med en skändad Jesus. Andres Serranos Pissing Christ, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo eller liknande provokationer gentemot Jesus är inget Guillou känner till. Han är helt enkelt inte kompetent nog att föra en diskussion där konsten vidrörs.

Om man ser till kultur i övrigt har vi i den mörkare musikindustrin en hel värld som frenetiskt ägnar sig åt att ifrågasätta och kränka kristendomen. Det är för fan mer folkligt att ifrågasätta och kränka kristendomen, än det är att vara kristen numer. Även i Danmark Jan. Jag vill minnas att självaste King Diamond satt i nationell TV och förespråkade satanism och kristendomens hyckleri redan på 80-talet. För att inte nämnda Monthy Pythons Life of Brian, som på den tiden var en kränkning mot Jesus. Nu är den folklig.

Var i Danmark igår, närmare bestämt en resa till konstmuséet Louisiana. Har haft möjlighet att åka dit inte bara en eller två, utan hela tre gånger. Nordens största konstmuseum kallas det. Och visst är det stort.

Nach der Abnahme, 1988

Konstnären Per Kirkeby ockuperade ett tiotal rum, och omnämns såsom den främste nordiska konstnären idag. Alla artiklar man läser i i diverse kulturtidsskrifter fullkomligen haglar med beröm över denne konstnär.
Själv fann jag det ganska svårt att se tjusningen med hans grejer, men så är också ofta abstrakta moderna verk åt det mer svårsmälta hållet. Själv kunde jag inte bry mig mindre.

Manga, hade också en separatutställning, varvid där fanns montrar och väggar klädda med serietidningsbilder och även förskisser till kända japanska mangafilmer.

Höjdpunkten av mangautställningen var dock träsnitt av Hokusai, och en hel del originalakvareller på rispapper. ”The great wave” fanns ingenstans att hitta, men det gjorde inte saken sämre faktiskt.

 
Sen kom man då till ett rum som jag direkt döpte till New York-rummet. Där fanns Warhol, Reichenberg och andra diverse NY-målare och mitt i allt en Picasso (?). Har man efterlämnat drygt 80 000 konstverk så får man väl antagligen trängas lite med andra.

Och så då en Rothko, vilken i min mening var höjdpunkten på utställningen. Nästan helt svarta tavlor. Som tur var så kan jag manualen utantill hur man ska betrakta hans grejer, vilket är ett avstånd på 18 cm. Men intendenterna på muséet höll inte med riktigt, och jag fick en barsk dansk tillsägelse när jag stod där och lutade mig fram och nästan nuddade grejerna.

Giacomettis skulpturer fanns där också, vilket också var intressant att se. Samt en intallation som var lite småkul; ett rum med en projekterad bild på vardera vägg där människor sitter och verkar extremt uttråkade. Och mimar till en pompös operett. 

Inspirerande? Nja. men ganska imponerande emellanåt. Inte så mycket mer dock.

Det finns konstnärer vars historik ibland är så fascinerande att man myser av välbehag då historierna och, ibland legenderna och t o m skrönorna, berättas. Goya är en sådan person, Leonardo da Vinci likaså. Att läsa om Rembrandt kan nästintill få en att sjunka så djupt in i fascination att man inte vill kliva på tåget in till verkligheten igen. Historia är ju intressant, egentligen per automatik. Det spelar ingen roll hur hemsk en händelse må vara, historien om det spektakulära i alla dess former kommer alltid förbli intressanta. Folk älskar tragedier, en del älskar krig så pass att de doktorerar i det. Hur folk dör, hur folk torteras och svälter. Historien kan spela ut sig i en trygg läshörna ändå. Och omedelbart bli fascinerande.

Och ingen konstnär fascinerar och väcker sådant enormt intresse som Vincent van Gogh. Absolut ingen. Att på egen hand inte bara vara den moderna konsten allra främsta förgrundsfigur, utan inom samma levnadsår, helt på egen hand, kröna och totalkvalificera myten om den lidande och givetvis – missförstådde – konstnären. Geniet som tydligen ingen förstod, men som blev geniförklarad blott tio år senare. Och att dessutom backa upp med bilder med sådan suveränitet. Jag har full förståelse för alla människor som bygger piedestaler höga som sagoslott blott för ett fragment av denne konstnär. Men nånstans vill jag ändå säga, ta det för var det är. Ha inte för höga förväntningar på det som skett.

Vad jag ibland kan fundera på är om Vincent själv hade föredragit den händelseutveckling som skedde efter hans död. Vincent var skicklig som målare, men det är fortfarande hans liv och det faktum att han bara sålde en enda tavla som kastade in honom i konstens finrum. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur den moderna konstens utveckling skulle te sig om han faktiskt blev uppskattad i sin livstid. Skulle omvärldens dåliga samvete för denna enorma försummelse, fortfarande resultera i ikoniseringen och föreställningen, att en konstnär ska vara missförstådd? Eller för den delen, lidande och tragisk? Lidandet fanns långt innan Vincents tid, alla genier, speciellt under romantiken, skulle gärna visa ett visst mått av melankoliskt lidande i sin verk. Det tydde på genialitet, och det är ett arv som numer tolkas till sin spets. Lidandet ska vara stort och missförståelsen är geniet i sig.

En katt och råttalek där utövare tävlar med varandra om vem som kan bli mest missförstådd. Men till skillnad mot tiden innan Vincent fanns, så tävlar köparna, galleristerna, kritikerna och besökarna om vem som först kan komma att förstå den missförstådde. Det är det här man ser idag, och jag kan aldrig riktigt ta till mig tanken att exempelvis min egen konst kan komma att spela ut sin roll så fort den blir förstådd. För jag håller nämligen inte med, alls.

Att van Gogh inte blev uppskattad berodde inte på att han strävade efter nån form av originalitet som hans samtid inte kände till. Han befanns sig bara på rätt plats och rätt tillfälle efter det han dog. Och missade arenan och säljarna under den tiden han levde. Var det för att ingen förstod hans genialitet? Eller, kan det ha berott på att ingen inom hans närhet förstod det? Man måste ändå beakta att Vincents villkor inte var de bästa. Hans bror Theo var egentligen den enda utsida Vincent alster hade mot omvärlden, då hans karriär som konstnär mer eller mindre låg i Theos händer. Fanns det kanske gallerister som skulle kunnat göra jobbet bättre? Själva marknadsföringen av Vincents bilder startade ganska kort efter hans död och förstod man honom. Och det dröjde inte lång tid förrän piratkopiorna dök upp heller.

Hade världen helt plötsligt förändrats inom loppet av 10-15 år, eller var det kanske så att spridandet och framförallt hanteringen och visningen av hans bilder sköttes så som de egentligen skulle, efter hans död? De andra förgrundsfigurerna inom den moderna konsten rörelse såsom Monet, Renoir, Cezanne och Degas – för att nämna några – må ha befunnit sig på konstens bakgator till en början, men som tillsammans bildade en egen rörelse och skapade platsen och tiden på egen hand. Men Vincent var inte med bland de då. Han kände givetvis Paul Gauguin och träffade ett antal människor inom den rörelsen, men lyckades aldrig marknadsföra sig själv som person och vad jag vet gjorde han inga större ansträngningar för att skjuta fram sig själv bland de eller bland den nyfunna, impressionistälskande publiken. Som faktiskt fanns där, även då han levde. Vad gick då fel?

One must work and dare if one really wants to live

//Vincent van Gogh 

Men bilden man målar upp för sig själv när man hör romantiseringen är ett ärrat geni som ständigt kämpar för brödfödan och vars omvärld tittar med förvånande, oförstående blick och säger; ”Du är galen.”

Men man kan självklart inte klandra Vincent för något av det här. En konstnärs främsta uppgift är att skapa det han anser sig ämnad att skapa. De ickefrämre uppgifterna runtomkring handlar om att sälja. Vilket av dessa man väljer att prioritera kan vara knivigt. Det ena behöver inte utesluta det andra, men en konstnär som inte säljer kan inte förbli konstnär om brödet på bordet är beroende av försäljning av tavlor. Och det skapar en hungrig och framförallt oroad konstnär. Hur stor inspirationen och kreativiteten än är, så kan man inte äta den eller hålla sig torr och varm med hjälp av den. Man kan lida, men man kan aldrig leva enbart på den.

I ett större eftertänksamt och retroaktivt perspektiv så kan man nånstans ändå påstå att Vincent var ett geni inom marknadsföring. På sitt eget vis givetvis. Hans liv, breven till hans bror Theo, galenskapen och det slutgiltiga självmordet, blev till sist försäljningsargument om vilket geni han var, och vilken skicklig konstnär han var. Han fick bara aldrig se sin egen framgång. Och myten om Van Gogh ekar fortfarande lika högt, eftersom betraktarna av konst nu spanar med förstoringsglas efter genier som Vincent. Och missförståelsen Vincent upplevde, blir en missförståelse i sig – då det inte var missförståelse från första början. Bara fel plats vid fel tillfälle, och fel marknadsföring. Så om kritiker och upptäckare av stora konstnärer ska upptäcka en ny Vincent van Gogh, ska de med rätta inte leta efter missförståelse, de ska leta där ingen annan letar och hitta den utövare som inte syns bland de andra och hoppas på att denne, som av en slump, gått obemärkt förbi. Vad han kommer gå miste om som konstnär, är givetvis upptäckandet och att drömmen om sin egen myt blir levande och avslöjad och ifrågasatt av andra människor till honom själv – på plats.

Porträtt av Vincent van Gogh, målat av Paul Gauguin.

Det är ett smart karriärdrag att dö för tidigt eller för tragiskt, tyvärr. Inom musikindustrin lyser de vars liv tog slut för snabbt allra ljusast, eftersom omvärlden inte fick en chans att lyssna sig trötta på de. Myten handlar om fantasier av vad de hade fortsatt kunnat ge om de vore vid liv, och när man skapar berättelser och skrönor om en död person kan denne aldrig ifrågasätta de. Elvis Presleys eller John Lennons legendstatus är intakt och vid liv tack vare att man vet, man vet att de aldrig kommer kunna svika sin lyssnare. Van Gogh nådde aldrig det stadie då han drog sig tillbaka, heller aldrig det stadie då de förutsatta meningarna om honom kunde ogiltigförklaras av honom själv.

Vad som irriterar mig, är att Vincent säkerligen visste allt det här. Jag tror inte Vincent medvetet levde ett lidande liv, för lidandets skull. Jag tror inte breven till Theo var på något sätt falska, jag tror faktiskt att de var genomäkta. Vincent var ett geni, och Vincent var en lysande målare. Och jag vet, att Vincent i rätt stol, under sin livstid skulle lett till att rättvisa skipats. han skulle sålt då, om han bara fick rätt personer runtomkring sig.

Det verkar ändå som att Vincent nått ett stadie då han nästan betraktas som en fantasifigur. Sagan om Vincent har funnits, det är bara det att den här sagan skrivs om och historiker, kritiker och alla de som granskar honom – och de som numer vill marknadsföra honom, finner intresse i att romantisera så till den milda grad att han framstår som nånting han egentligen inte var. Om Paul Gauguin kunde tröttna på Vincent, varför skulle inte vi kunna det? Det vill vi inte. Och helst av allt vill vi inte att Vincent van Gogh skulle levt till äldre dagar, och för guds skull, säg gärna att han led precis som Jesus, förstör inte den vackra tragedin genom att fantisera om en sund och lycklig äldre Van Gogh. Men ja, varför ta det för var det kanske var, om man kan romantisera.

Jag är sen tidigare hyfsat bekant med den självutnämnde kitschmålaren Odd Nerdrum, den norske mästaren som är kontroversiell genom att inte vara kontroversiell. Det är förvisso ganska kontroversiellt att avporträttera sig själv i olja, med kraftig erektion. Och att dessutom göra så att det ser ut som en 350 år gammalt holländskt verk. Det är också kontroversiellt att i samma manér måla en kvinna som är i full flärd med att kasta avföring på marken. Skita, det vill säga.

Perverst och osmakligt, definitivt, men det känns som om Odd själv säger; ”Ok. Konst ska vara kontroversiell, vad sägs om det här? Är ni nöjda nu eller?”.
Vad som är mest fascinerande är ändock att han sällan blir bemött med trevlig kritik från ja, kritikerna och galleristerna själva. Han är vad jag förstår en nästan avskydd människa i konstsammanhang. Trots detta faktum så inbringar han stora summor och det är heller inte helt ovanligt att han beskrivs som Nordens mest framstående målare. Och när konsthistoria skrivs om 100 så kommer Odd Nerdrum förmodligen att vara mer ihågkommen än de som bedömer honom. Värt att tänka på.

Finns mycket att säga om denne märklige konstnär, men ta en titt själva på hans verk. Jag är imponerad, milt uttryckt.

Odd Nerdrums hemsida.

Läste idag en teori om att den moderna konsten med sitt ursprung i impressionism, expressionism och kubism, egentligen kan ses som en protest mot kameran och den tidigare versionen Camera Obscura. Jag förstår precis tankegången där, särskilt när man tar i beaktande om vad en målande konstnär tar för sig. Egentligen väldigt logiskt då det ligger i konstnärens intresse att skapa unikum, självklart ligger nyskapandet och uppfinningsrikedomen som grund hos varje bildskapare. Och varför ska man då måla perfekta perspektiv när samma sak kan göras med en kamera? Man behöver inte den realiteten såtillvida man inte kan förvränga den och skapa alster som apparater av alla dess slag inte kan.
Konstnären blev arbetslös på nyttomarknaden, precis som hästarna då bilen uppfanns. Konsten blev,  träffsäkert uttryckt av den amerikanske målaren James McNeill Whistler, konst för konstens skull. Inte för någon annans skull. Inte för porträttbeställarnas skull eller för politiska ändamåls skull. Nu fanns bara konsten med sig själv som uppdragsgivare.

Där har du modern konst. Att fortsätta på samma väg och harva runt med såsbruna familjeporträtt skulle bara rendera i att konstnären vore ett alternativ till kameran. Och konsten ska aldrig fungera som valmöjlighet, det ska bara finnas konst och den ska med rätta stå högst på pallen. och vill du ha ett målat grupporträtt så får du finna dig i att målaren själv ger sin tolkning av det hela. Annars finns kameran.

Så, att konsten ser ut som den gör idag är förvisso lite tragiskt då t o m Jackson Pollock medgav att han inte är någon skicklig målare. Han skapade något nytt och hittade en arena för sina konstverk, likväl alla moderna konstnärer febrilt söker efter vad konsten egentligen gör för nytta, om den inte fungerar rent marknadsmässigt och som en samhälleligt alternativ till en samhällelig förfrågan. Att säga ”vi konstnärer söker enbart efter skönheten. Ja vackra bilder”. Det där håller inte längre då det finns tusen alternativ förutom konsten som tjänar samma syfte. Det finns kameror först och främst. Men alla vet att en solnedgång i själva verket är vackrare i verkligheten än på bild. Och en tripp runt halva jordklotet är idag en möjlighet för alla med lite fler övertidstimmar på lönelappen. Och alla vet numer att solnedgångar och vackra vyer gör sig bäst på plats. Att avbilda på fullt realistiskt vis tjänar absolut ingenting till.
Va? Konsten som ska vara det det absolut främsta inom skönhetsgebitet slås ut av verkligheten? Men porträtten då? Fotografen är den mest respekterade inom det gebitet idag då de har monopol på porträtten såtillvida man inte söker en konstnärlig aspekt. Men samhällsavbildningen? Att fånga sin nutid? Goya’s The third of May då?

Det är en tolkning. Det är inte det här;

Jeff Widener’s The tank man från 1989. Dessa båda bilder skulle mycket väl kunna kopplas ihop och ett flertal paralleller skulle säkerligen kunna diskuteras, men vad som är väsentligt i sammanhanget är vad som skiljer dessa båda bilder åt. Och där har du ett ord: Tolkning. Goya’s målning The third of May är en tolkning baserad på verkligheten. Fotografiet The tank man är en rå realitet, fritt från tolkning. Det spelar lite roll vem fotografen är, vad som direkt kommer på tal när man ser bilden är händelsen, mannen som står framför stridsvagnarna. Vilken kamera som användes har ingen betydelse och fotografiet har lyckats med bedriften att på sekunden dokumentera en viktig händelse. Därför är fotografer högt ansatta. När man diskuterar The third of May ligger all fokus på hur konstnären tolkar situationen, hur han förmedlar ögonblicket och vad han vill uppnå genom sin avbild. Och det är en enorm skillnad. Historiens mest typiska exempel på hur tolkning, förmedling och syfte ser ni här nedan. Det största lögnen som någonsin målats på en duk. The death of Marat av Jacques-Louis David;

Marat var en mördare i täten för den franska revolutionen, en radikaldemokrat som förespråkade terror och den första att avkräva det franska kungaparets avrättning, som senare mördades. Här avbildas han som ett helgon istället av David.
Fotografer har förmågan att manipulera och ljuga också, det är ju ett som är säkert. Mäktiga män med förkärlek för propaganda (eller propagandister med förkärlek för makt), vet hur man ska använda dessa små lådor och det har gjorts i samma utsträckning, och med godare resultat, än Jacques-Louis David’s The death of Marat av. Den här bilden förklarar nog det, en gång för alla.


Raising the flag of Iwo Jima, av Joe Rosenthal, 1945.

Men återigen så återstår frågan vad konsten har med saken att göra? Att avbilda Muhammed så som Lars Wilks gjorde var rejält kontroversiellt. Väldigt kontroversiellt. Och där stod dessa enfaldiga konstkritiker på rad och skrek;
-Där har du syftet med konst!

Att väcka kontroverser? Är det syftet med konst? Let’s see, vi har rensat bort porträttavbildningen, den biten sköter kameran. Vi har också prickat av samhällsavbildningen, politiken och propagandamaskinen, skönhetsförmedlaren och varför inte nyhetsförmedlingen? Skulle då den upproriska kontroversen stå kvar som ensamt föremål för var och varje konstnär att se som sitt enda syfte att avbilda, och dessutom – att som yrkesgrupp vara absolut skickligast på det? Att väcka kontroverser?

Nej! Så är inte fallet, eftersom konstnärernas absolut främsta uppgift är att tjäna ett motiv där de bara inte har fullständigt monopol – de ska dessutom vara så skickliga på det att ingen människa med andra medier ska våga komma i närheten eller nosa på det som konstnärer söker göra. Att ha som mål att bli så kontroversiell som möjligt är inte att bli konstnär. Man kan vara kontroversiell som konstnär, men så som vår samtid ser ut så är yrkesvalet obota korkat. Bli politiker, komiker, radioprofil eller arbeta fram ett mäktigt munläder och skaffa dig en skara åhörare. Ju större, ju bättre. Då har du bättre möjlighet att nå önskade kontroverser.

Konst för konstens skull är allt som återstår (fortfarande, och det har gått över hundra år av experimenterande), och då finns det bara en detalj kvar som bildkonstnären kan luta sig tillbaka på och säga ”det här kan ingen annan utövare, av någon annan yrkesgrupp, ta ifrån mig”. Och det är tolkningen. Som fotograferande konstnär står det dig fritt att klippa och klistra hur mycket du vill, det är alltid din tolkning och inget annat. Som målare har du givetvis samma frihet och det väsentliga blir konstnären själv. Egentligen inte hans bilder i första hand, då det är tanken och idén, samt ens uppfattningen om vad som är bra färger och dåliga färger. Hur man sätter sin komposition och hur man ser på former, strukturen och allt det som är kvar. Kort och gott vad som dväljs hos konstnärer och varför man väljer bildförmedling bara för bildens skull.

Nehepp, det börjar bli dags att röra på sig. Inte ur stolen (vilket iofs skulle behövas en tråksöndag som denna), men snarare från stan. Kruxet och det lilla dilemmat är att jag har sagt samma sak i säkert 10 års tid nu, men alltid då man gör sig beredd att klippa de små band som binder en vid Nässjö, så kommer andra saker emellan. Eller så kan det också handla om att det ständigt är söndag i den här staden och äventyrslusta därefter.

Men nu så kommer Sörängen in i bilden igen. Well, det ska bli skönt då den där folkhögskolan egentligen inte ligger i nässjö. Eller i alla fall skulle man kunna tro det, men det är ett folkhögskolefenomen det där. Alla människor är från andra städer eller länder, och det är ju en av nässjös vackraste platser. Man håller sig däruppe på skolan och umgås på skolan. Ett år på folkhögskola kommer troligtvis rendera i högskola på annan ort senare. I varje fall ska jag söka, och helt ärligt så kan jag backa upp mina arbetsprover ganska bra.

Ska nu sätta mig och påbörja säsong 10 av Vänner. För, låt se… Fjärde gången. Alltså fjärde gången då jag kollar igenom alla 236 avsnitt. Min ursäkt till denna förströelse är: Jag bor i Nässjö. Det är söndag och jag är bakis. Och ledig. Men ikväll ska jag faktiskt kolla på New york art scene, en dokumentär. Ska bli intressant. Jackson Pollock hittade minsann ett vinstbringande koncept.

Såg nyss filmen The Impressionists.

Min gotländske målarkollega har redan gjort ett blogginlägg om den här filmen, men jag tycker nog den här filmen är värd några rader till. Jag har egentligen aldrig blivit fullt så betagen av varesig Monet, Manet eller Cezanne, men det betyder för den sakens skull inte att jag inte gråter mig blå om nätterna för att jag inte var där och bevittnade alltsammans. Hur man än ställer sig till impressionisterna så kan nog ingen tvivla på att historiens blad är tämligen välfyllda av vad som började med de konstverk som The Salon inte ville visa.

Filmen är bra, inget snack om saken. Kan man sin historia så blir den ännu bättre. Men det bästa i filmen är att var tavla som man ser målas, sekunden senare visas som stillbild med konstnärens namn, titel och tillkomstår. Det här ger enorm äkthet och genuinitet till filmen. Många kända citat finns med i filmen och händelserna man tidigare föreställt sig i fantasin får man nu se på film. Som t ex när Monet målar järnvägsstationen Gare Saint-Lazàre. Det känns mer som en dokumentär, då filmens mening verkar vara att göra en så korrekt historieskildring som möjligt, istället för en romantisering eller det klassiska: att man använder sig av en händelse, person eller konstverk för att senare flippa ur i helt andra manus än det tänkta.

Filmen Goya’s Ghost är ett sådant exempel. Vad jag förväntade mig var inte en skildring av inkvisitionen, inbördeskriget eller unga kvinnor som kedjas fast i mörka hålor och våldtas av kyrkans män tills de blir galna. Här framställs han som en from man, helt utan sinnliga hjärnspöken som dessutom målar dåligt då ett porträtt i filmen är gjort i nutid, och – skrattretande dåligt. Men filmen ligger givetvis på plussidan ändå. Den handlar ju faktiskt om en konstnär, dock kunde man valt vilken konstnär som helst i det här fallet. Men det mest tragiska – ingenting om hans svarta väggmålningar, trots att filmen heter Goya’s Ghost.

A girl with a pearl earring handlar givetvis om Johannes Vermeer. Ni vet, han som aldrig blev känd och målade endast 40 tavlor, men som troligtvis inte kunde skissa 3 päron på ett nattduksbord då han fuskade genom att använda sig av en Camera Obscura.
Den här filmen är iofs lite tydligare i sitt budskap om att inte hålla historiskt korrekthet. De har helt utgått från tavlan A girl with a pearl earring och endast ett fåtal enstaka detaljer stämmer. Han hade massa ungar i huset och hans enda köpare syns i filmen. Men i övrigt finns inte ett enda rätt. Man vet nämligen ingenting om Johannes Vermeer. I filmen så ser man hur konstnären först målar med de basfärger föremål har, för att senare lägga på ljus, mörker, struktur och komplementfärger. Verkligheten är dock annorlunda då Johannes Vermeer målade först i svartvitt, och färgläggning skedde med klassisk lasyr sist i processen. Så gjorde de flesta konstnärer på den här tiden, men inte i den här filmen. Scarlett Johansson spelar flickan som ska föreställa motivet till filmen (och är konstant livrädd), och detta är påhittat att det skulle vara husan och att bilden skulle framkalla katastrof, så som det sker i filmen. Men i övrigt är den bra, sedd som ren fiction. Men man ska inte lita på fakta!

Filmen Zorn är nog värst ändå. I filmen super han konstant, lägrar var och varje ung nymf han målar av och romansen med Emilie Bartlett är ingenting jag hittar i någon av de böcker med Zorn jag har bläddrat i. Hans fantastiska karriär som internationell överlägsen resande porträttmålare och rik frontgestalt för det kulturella Mora, är ingenting som filmen fokuserar på. Alls. Richard Wolff gestaltar Isaac Grünewald, och även där – inte ett rätt. Här snackar vi nästan skändning då Isaac Grünewald inte hade homosexuella tendenser som det framställs i filmen (han var gift), och porträttmässigt var Isaac Grünewald inte ett dugg så uppseendeväckande som man ser Richard Wolff. Han var en pionjär inom modern konst i Sverige, men att slänga in honom som ung syndabock är bara orättvist. Och var i filmen finns Carl Larsson? Återigen, filmen är föga historiskt korrekt och fungerar bara som underhållning, men rent dokumentärt är den en katastrof.

Om Vincent van Gogh har det förvisso gjorts en rad filmatiseringar. Vad som är extra intressant är att dennes liv inte behöver fler ingredienser för att späda på dramatiken. Att bara läsa en faktabok om hans liv räcker gott och väl nästan. Ska recensera lite dokumentärer senare i den här bloggen. Nu är det läggdags!