You are currently browsing the category archive for the ‘Musik’ category.

Jag har alltid haft ett kritisk öga till godhetsryttare. Personer som i någon utsträckning tack vare ett epitet får för sig att dessa har en sanning som höjer sig över andras.

Jag har som exempel alltid haft ett ont öga till kristendomen. I unga dagar berodde denna egentligen inte på något annat än att de som avskydde den kristne hade en förmåga att göra bättre musik. Men också för att jag fick sagt till mig att jag inte var god nog som människa förrän jag öppnade en viss bok, klev i en viss sorts byggnad, men framförallt var jag inte god nog förrän jag nyttjade ett konstruerat och färdigt tankesystem. Eller att jag kanske var god nog trots allt, men att jag inte förstod mig på godhetens innersta kärna och kärleksframförande så som en präst med x antal bibelstudiepoäng gjorde.

Tack, men nej tack. Är det sant det du säger lär jag bli varse om det på egen hand.

Identitetssökandet, och att förhålla sig till samhälls- och världsgrupperingar, är slutligen det som avgör vari man lägger det goda och vari man lägger det man betraktar som ondska. Dessa är inte, och kommer aldrig någonsin vara, världsliga sanningar såsom tyngdlagen, utan kommer alltid att följa det mänskliga egot och det identitetssökande vi av naturen är skapta att följa.

Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om idag. Men nästan. Jag har sett de tre senaste avsnitten av Så mycket bättre, och även om jag tillhör gruppen alltid-tveksam-till-populärmedia kunde jag snabbt konstatera att programmet var sevärt. Framförallt för att jag gillar Plura, detta helt i linje med min vurm för det vackra svenska vemodet som Eldkvarn gjort till sin grej att tonsätta.

Sen fascineras jag av Petter. Hans arbetsinsats är utmärkande i detta umgänge då han måste dekonstruera och omtolka varje ord och varje ton i det han framför. Inte illa pinkat, men Scherman har säkert en bra deal för honom. Dessutom är det starkt att sitta där, men den image han byggt upp, och erkänna brister med den insikt han faktiskt visar. Ärligt.

Frimuraren Berghagen lipar som förväntat ganska ofta och Lill-Babs tycker allt är ”jättespännande och helt nytt för mig”. Sveriges Steve Sanders, Christer Sandelin, lär väl efter sina beträdningsförsök på September ansöka om att få vara med i Let’s Dance och där hamna på typ femte plats. Rak mun, inget att tillägga.

Sen har vi då kosmos egna kärleksryttare Thomas di Leva. Han sitter fortfarande med sitt imagemanus och verkar inte kunna förhålla sig till spontana sammanhang alls. Säg, skiter du kärleks- och rymdbajs också Thomas?

”Men han är ju så härlig..”

Nej. Och det är inte Ola Salo heller, av samma anledning. Faktum är att alla de personer som anser sig, och hävdar att de uppbär ett speciellt budskap om godhet, kärlek och medmänsklighet väcker tvivel hos mig. Det är inte misantropen i mig, det är filantropen som menar att dessa begrepp och uttryck finns där varesig man hävdar de eller inte. Jag vet många människor som jag anser besitter genuin godhet; den sortens som finns där och man kan se den. Man får se efter själv om man så önskar. Kan jag inte se den så kan du heller inte övertyga mig bara för att du säger det.

Därmed inte sagt att man inte får uttala sin egen tolkning. Men det handlar i slutändan om trovärdighet. Jag anser exempelvis att Dalai Lama verkar ha ett genuint och godhjärtat uppsåt när han talar om människors väl. Men när Reinfeldt predikar i talarstolen är det inte lika övertygande. Inte heller Sahlins hånflinade självgodhet har någonsin imponerat på mig.

Petter har inte en sådan agenda som hörnsten i sin image. Tvärtom. Men trots det så är han förmodligen den i umgänget i TV-serien som direkt och utmärkande kan påvisa att han besitter sådana egenskaper. Det krävs inte en kaftan och ett messiaskomplex för det, det fungerar alldeles utmärkt med basröst från förorten, tatueringar, trefingersringar och en rakad skalle. Eller för den delen, en skitig ostämd whiskeyröst, en övergödd mittdel och ett bakomliggande drogmissbruk.

Amen!

Annonser

Precis som jag roar med mig att granska Rembrandt- och Zornmästerverk efter virtuosa felsteg, brukar jag emellanåt också granska musikens dito.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra min barndoms gitarrhjälte Yngwie Malmsteen med någon av dessa herrar, men låt oss åtminstone fastställa att det är en fröjd att emellanåt upptäcka gnuttor av mänsklighet i vad som synes är perfektion. Eller vad som önskas vara perfektion av gitarrhistoriens största diva.

Exakt 1:50 gör Yngwie något som förvisso inte är ett stort snedsteg – men det är ett snedsteg. Nu ska jag boka en resa till USA, loopa skiten framför honom i kinesisk dropptortyranda och fråga hur det känns att ha spelat en ton fel.

Melankoli (från grekiskans mélaina chólos, ”svart galla”) är en form av djup depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget – de affektiva syndromen.

Sen har vi då givetvis den tonsatta melankolin. Då ångesten möter kulturen och dessas kreativa individer. Melankoli, fast med en gnutta romantik. En sorts världsomspännande uråldrig emokultur som funnits där i otaliga varianter sedan någon för första gången fick sitta hjärta krossat eller då nätterna blev för mörka för att utstå. De sköna konsterna, de emotionella, har alla i någon mån pionjären i en grubblande sökande. Konsten, musiken, poesin, litteraturen och teatern har alla sina egna versioner av Edvard Munch. Kanske är bitterheten och svårmodet ett sätt för oss att för en stund ägna oss åt allvaret i livet. Så, låt oss göra det.

Nu ska vi må riktigt jävla dåligt. I min regi, åtminstone i urvalet.

Rezso Seress Gloomy Sunday torde vara det sorgligaste musikstycke som någonsin spelats in. Man föreställer sig inte bara månbelysta kullerstensbroar i någon av Europas 1800-talsgränder, man ser även förlorade själar med höghatten på sned svepa sin absinth och inse att, om kärleken är förlorad, så är även bäraren av ett brustet hjärta. Myterna om musikstycket är många. Hans eget självmordsbrev innehöll textrader från stycket och åtminstone sjutton självmord kan direkt härledas till ungrarens Gloomy Sunday, vilket senare förbjöds att spelas på radiostationer. Om du hoppas på ett kvittrande dur som leder till ljusare musiklandskap letar du således förgäves. Det är neråt som gäller.

Frågan är ju om man kan överträffa den smärtsamma sorgen i Seress Gloomy Sunday? Ja, om man vänder sig åt vårt nordliga lynne och beger sig till hyfsad modern tid. Katatonias klassiska album Dance of december souls närmare bestämt. Nu snackar vi dysterhet som är nära intill desperat obehaglig. Nära intill, alltså inte riktigt att man stänger av. Man låter sig lockas av långsamma, tunga, febriskt enerverande monotona tongångar i stycket Velvet Thorns.

Men det finns hopp och avbrott mellan krokodiltårarna. Vemodet kan innehålla mer positiva tongångar utan att det för den sakens skull blir glättigt. Men det är bra nära. I en bil i Sälen spelades Lalehs självbetitlade platta och refrängen i Live tomorrow sträckte ut sina bitterljuva tentakler över hela skidtrippen. Precis som med Abbas My love, my life är det liksom ingen idé att förneka att detta är bra.

Att leta efter alternativ hos den långhåriga skolan är inte det lättaste. Nån belackare fick en gång i tiden för sig att hålla upp en tändare och på så vis göra nån sorts fjantig gemenskap av bitterheten. Rocken är ett smörinfattad minfält. Guldkorn finns dock, men de är få. Danzigs Sistine är ett alternativ, men framförallt Kiss Goin blind är ett bra exempel på depressiva tongångar som inte gör sig väl på arenor. Det är ingen Gloomy Sunday, men man vill liksom inte gunga fram och tillbaka heller.

Slutligen ett klipp som nog är tveksamt att tillhöra den dystra skalan alls. Det här lugnt, trolskt och vackert. Personligen blir jag nostalgisk då jag själv varit på Island där videon spelats in. Sigur Ros, Glósóli.

Hade det inte varit för Ola Salo hade jag nog kunnat tänka mig att uppskatta The Ark mer än jag gör. Ja, faktiskt så kan jag tycka att låtsnickeriet håller hög nivå melodimässigt. Problemet är bara att Ola Salo är The Ark.
SVT-dokumentären Ola Svensson Superstar är ett porträtt över en person vars utstrålning ger samma kårar i ryggraden som gryniga bilder på efterlysta ryska torpeder. Aja, nog om Ola. För gott.

Vinter-OS, snö, demoniska ateljéfantomer och ett och ett annat påpekande om denna bloggs brist på dagliga uppdateringar. Ja, det är ingredienser jag skulle kunna blogga om, men helt ärligt så är läget nu, klockan 15:30, så pass ointressant och blekt att jag funderar på att scanna in ett grått papper som får symbolisera min tillvaro. Min bror ringde igår och förkunnade att det är 33 graders värme i Vietnam just nu, ölen kostar 4-5 spänn samt att det var gott om plats på den kilometerlånga stranden, då han med familj var helt ensamma på den. Ja, det vore nåt.

Igår gästades Skavlan av Turbonegros sångare, Hank von Helvete. Eller Hans Husby som han egentligen heter. Anledningen är givetvis den att denne norrman ska gestalta Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen om den svenske trubaduren. Väl på tiden anser jag. Inte att Hank ifråga får agera på vita duken, utan det faktum att en film görs om Cornelis Vresswijk. Ja, nån superstjärna var trubaduren inte, men väl ett inslag i svenskt musikliv värd all sin beaktning även såhär i efterhand.

Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

I musikindustrin pratar man om det. Man kan alltså inte nämna ledande koncept för att uppnå det, man vet det först när man upptäckt detta det. Du kan ha de kriterier som krävs för att uppnå det – men du kan likväl sakna det. Det finns band och singelakter som är på-pappret-bra. Alla ingredienser man eftersöker blixtrar med sin närvaro, men man sitter ändå där och undrar varför det inte funkar.

”Ja, det är bra melodier, riktigt bra. Schysst arrangemang. Rösten är tokbra. Snyggt omslag. Vad hette de nu igen? Alltså, det här fastnar inte.”

Å andra sidan kan du sitta där och fråga dig varför det bultar envetet i bröstkorgen. Karisman av vad du ser, hör eller känner är oundviklig och fullkomligt total. Du kan fråga dig varför, men var inte alltför säker på att svaret alltid finns där.

Det inträffar i upplevelser av de många olika slag som finns att tillgå. Konst, teaterupplevelser och framförallt musik.

Av alla de uppträdanden och inspelningar som Fleetwood Mac-sångerskan Stevie Nicks genomförde finns det en legendarisk videoupptagning som utmärker sig bland mycket av vad jag hört tidigare. Under en fotosession för Rolling Stone Magazine för lite drygt trettio år sedan beslutar hon sig således för att sjunga. Sminkösen tar ett steg tillbaka, lyssnar och de medmusiker som finns på plats följer efter:

Den hyperaktive dirigenten Benjamin Zander förklarar på TED det fantastiska med klassisk musik.

”Follow the line all the way from B to E and you’ll hear everything Chopin had to say.”

Det är ofta sagt att alla människor faktiskt älskar klassisk, de vet bara inte om det.

Aaaahhh…

Jag är kattvakt nu i helgen, min syster och hennes pojkvän besöker malmö’ska regioner och lotten faller på mig att ge den där håriga gnällspiken mat. Så nu har jag en central trea för mig själv. Well, det är ganska bra ändå. Jag har med mig gitarren och ikväll ska jag avsluta en låt jag skrivit på i.. Ja, det är väl ungefär 12 år nu. Utan att överdriva faktiskt.

noterJag satt på högstadiet och spelade en ganska så känd gitarrdänga och jag provade att spela ackordföljden i refrängen baklänges. Sen lade jag till ett ackord i mitten, satt och nynnade lite och fick fram en melodi som faktiskt hängt med sedan dess. Inser nu att låtfanskapet hängt med halva mitt liv. Herregud.

Musik är fascinerande. Man brukar prata om att musikkomposition inte handlar om att ”skapa” utan att ”hitta”. Varje liten melodi som uppkommer har redan en färdig vers, refräng eller övrig komposition som passar perfekt. Det gäller bara att hitta dessa. Musik är till stor del som att måla faktiskt. Du har motsatsackord precis som motsatsfärger och olika alternativ på dessa. Precis som i måleri så är det detaljer som harmonierar och bildar en stor helhet, och precis som i måleri så kan man i frustrerande situationer få för sig att slå sönder skiten eftersom en ynka liten ton får spektaklet att låta dansband.

Så, jag är nu inne på version.. 25. Fick bläddra lite i blocket och nog är det ändå version 25. En tolvårig melodislinga som renderat i 25 versioner och jag tror mig nog att 25 idag kommer bli mitt lyckotal för den känns helt rätt.
Det är lördag, men istället för att fira påsken tänker jag slå mig ner framför min svågers 50-tumsteve, trycka på mute och yla arslet av mig.

En kreativ lördag lär det bli i alla fall. Min hund Pompe har tagit sitt första vårdopp och trots att jycken numer mäter 7 år så finns där inga tecken på att han tänker ändra sitt valpbeteende. Han galopperade ut på bryggan i högsta fart och satte helt säkert världsrekord i både längdhopp och höjdhopp samtidigt.

Mucho trevligt, mucho trevligt väder alltså. Sol! men så är man smålänning och vädret är en sådan sak som vi gärna diskuterar. Oftast lite pessimistiskt vinklade diskussioner dessutom. Är man från Småland så är det som bekant antingen för varmt eller ja, för kallt. Men skit i vädret nu.

Ipred!

teacrecordcdJag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här, en viss ambivalens har infunnit sig. Men, jag anser inte att; till exempel; musik ska vara gratis och så pass lättillgänglig som den är idag. Även att jag bara är 26 år fyllda så tillhör jag vinylgenerationen, gå-på-skivmässa-och-hitta-rariteter-generationen.

Vad som är skillnaden mellan en nedtankad platta och en dito inköpt, är många. Dels det viktigaste, nämligen att den sortens musik som inte sätter sig efter första lyssningen sällan får en andra chans. Man raderar bara plattan från sin hårddisk, struntar i att kolla resten av diskografin och går vidare. Man kan ge en låt upp till några sekunder bara om man är otålig. Alla man känner har garanterat hört den nya skivan och det finns nada intresse i att köa för att få lyssna på exempelvis Eldkvarns nya platta och exklusiviteten som det förr innebar att vara ensam om att ha hört ett visst bands nya platta, är idag givetvis helt utrotat. Och, det saknar jag, väldigt mycket.
Man traskar inte längre genom halva stan för att någon skivnörd nosat upp en sällsynt japanbootleg som man bara måste höra. Och inte fan sitter man och bläddrar i bookleten heller. Ej heller sitter man där och låt för låt följer texterna, granskar skivomslaget eller överhuvudtaget har en fysisk skiva med musik på, i sin hand – sittandes på golvet, omgiven av fodral och skivor. Jag saknar den där röran.

deflep_band1Def Leppard har sålt lite drygt 65 miljoner plattor under sin karriär, merparten givetvis under 80-talet. Det beror förvisso inte på nedtankningskulturen att leoparderna inte längre säljer speciellt mycket skivor – men ingen artist idag kan sälja ens i närheten av 65 miljoner plattor.

Band och artister säljer givetvis fortfarande skivor, men om vi pratar om de nya, mindre banden så är det nästintill omöjligt att överleva på nån sorts skivförsäljning. Du måste turnera osunt mycket och slita arslet av dig om du råkar tillhöra titeln; ”ett vanligt, helt okej rockband”.  Förr var det lättare.

Sen ska jag inte sitta här och vara konservativ, jag är inte så dum så jag inte inser att utvecklingen ska ha sin gilla gång. Om Ipred är bra eller inte, det kan jag inte svara på då jag givetvis är emot att företag ska kunna bedriva nån sorts personbevakning. That’s a no-no. Men självklart ska man inte kunna tanka ner en ny platta hur som helst helt gratis när en artist offrat både pengar, tid och diverse annat för att få ut den.

På andra sidan egget så erkänner jag att jag upptäckt flertalet nya band via nedtankning. Nya låtar, artister, musikstilar och subgenrer som jag inte skulle rört vid om jag skulle behövt betala för det.

night-watch-rembrandtSå, nån form av mellanting här. Låt folk pynta en symbolisk summa för verken. Materiellt så kostar det inget, men skulle en platta kosta nånstans mellan 20 och 40 spänn att tanka ner i perfekt kvalitét så skulle jag göra det, och fler med mig. Det enda artisterna behöver bekymra sig om är väl utrustade servrar och vi lyssnare får bra och billig musik, och då den inte är gratis så kanske man t o m ger den två-tre lyssningar och sedermera väljer att pynta 100 spänn i inträde för att se akten live.

Nä, då är konsten nog en perfekt arena. Jag skulle gärna ha en sjukt högupplöst version av Rembrandts berömda tavla Nightwatch. Jag skulle kunna kolla på den, detalj för detalj. Men, exklusiviteten kan jag omöjligen nosa på.

Imorrn ska mina konstverk ut på turné! Off you go!

Sedär, då finns även låten på Youtube;

Ackord till låten hittar du i mitt eget blogginlägg här och vill du tanka hela plattan på Piratkajen klickar du här (tyvärr ingen som seedar för tillfället).

Lite roligt att man förhoppningsvis gjort en liten kulturgärning! Dino, lycka till med din fortsatta karriär, kul att t o m en bandmedlem uppmärksammade inläggen! Mycket nöje!