You are currently browsing the category archive for the ‘Politik’ category.

Terrorattentatet för ett par dagar sedan lämnar lite eftertanke. Såväl hos mig som en lite större del av det svenska folket, vilket på sätt och vis gläder mig. Skalan av det hela har diskuterats. Bara en person omkom, ett skyltfönster gick åt, samt att två personer sägs ha fått uppsöka läkarvård. Ett par stycken som bevittnade händelsen behövde prata av sig.

Så långt är vi en bra bit ifrån vad som hände exempelvis 11 september. Chansen att dö i ett terrorattentat är fortsatt oerhört liten. Det är detta perspektiv man gärna utgår ifrån när man exempelvis heter Jan Guillou eller deltar i en debatt i Agenda; han var en amatör, arbetade kanske själv och fokus bör ligga på vad de som sympatiserar med Sverigedemokraterna har för inverkan på resten av befolkningen. I Sverige är vi måna om vilka krafter som styr skocken. På gott och ont. Allting som kan påverka är i regel farligt, förmodligen eftersom Sverige till viss del påminner om en stor folkhögskola. Vi tillåter och uppmuntrar bråk och tjafs i leden, men ingen får kliva ur helt och hållet.

Så nog vill vi gärna utgå ifrån att ”det inte var så farligt – phew!”, men attentatet har en symbolisk effekt som ger verkan långt bortom ett enstaka skyltfönster; pessimister skriver nu i sina krönikor att detta bara är början. Det kommer mer, mycket mer. Jag läser att det finns bortåt tvåhundra terrorister i landet. Sverigedemokraterna menar att extremismen alltid följer islam likt en väl dold, men väl fastnitad svans därbak, och som svar på detta menar man att denna svans trots allt är dold och har ingenting med sin värd att göra överhuvudtaget.

Problemet är ju att många inte vet ett skvatt om islam eftersom islam fortfarande är en separat del av samhället, där den är skyddad under minoritetsprincipen. Vi kan inte kritisera vad som sägs i moskéer, åsikter eller liknande som vi gör med kristendomen eftersom vi trots allt behandlar islam som en gäst i Sverige. Jag har inga problem med att förkunna mitt motstånd gentemot kristendomen, det har jag gjort öppet och konkret ett flertal gånger. Men jag kan inte göra samma sak gentemot islam. Då blir det personligt, då blir det ett påhopp gentemot en minoritet eftersom jag är majoriteten och islam är minoriteten. Den islamska ideologin är för mig väldigt motbjudande och som en del i det svenska samhället välkomnar jag inte dess inflytande. Dels för att islam är en religion, dels för dess värderingar. Men jag respektar trosfriheten då den i samma anda bör respektera mitt motstånd gentemot religionen som idé. Den som önskar att islam blir en del av det svenska samhället måste först och främst låta islam behandlas som en del av det svenska samhället, inte som en gäst utifrån.

Något tillfreds och aningen tillbakalutad beaktar jag hur valrörelsen nu går in i sin sista och mest avgörande etapp då man ska övertyga de väljare som ännu inte vet vart de ska ta vägen. Plakatpolitiken ersätter sakpolitiken, genereliserande argument blir till överdrifter och retoriska knep blir desperata smutskastningskampanjer.

I valet 2006 röstade jag på Socialdemokraterna. Precis som Mona Sahlin gick med i ”Olof Palme-partiet” vill jag nog påstå att jag själv röstade på ”Göran Persson-partiet”. Göran Persson var inte vänsterradikal, och det är inte direkt skitsnack att säga att Göran Persson stod till höger inom Socialdemokratin. Hans berättelse om hur han kom hem från USA och lovade en stor sanering av den svenska ekonomin var det som slutligen övertygade mig personligen. Att lova allt till alla rimmar alltid illa för min del, då politik är ett vågspel där de som nu får smaka på gräddfilen käkar upp finanser för framtida generationer. Något vi sett innan i Sverige. I oroliga finanstider lockar inte guld och gröna direktlinjer längre, snarare räds man att samhället man lever i ska bli en hoper skuldsatta stackare man ser i ”Lyxfällan”.

Nu är det andra tider gällandes offentliga finanser och dess tempelriddare. Socialdemokraterna har lierat sig med diktarurkramande kommunistvänstern och dess hantlangare Ohly, och hela spektaklet där också Miljöpartiet ingår representeras av valiumretorikern och sagotomten Mona Sahlin. En dryg månad innan valet kan jag konstatera att socialdemokratin aldrig någon kommer få min röst, någonsin, efter detta snedsteg. Om de rödgröna förlorar valet kommer Socialdemokratin med rätta få sin största kris det svenska partisamhället upplevt. Det är inte det att Socialdemokratin per tradition är ett dåligt alternativ som makthavare, utan att sossarna under senare år snarare står i kontrast till sin egen tradition. Leif GW Persson omringar samma tankegångar:

”Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad.”

Så ja, det är ett ödesval i denna bemärkelse, men inte fullt så mycket om den svenska framtiden som den socialdemokratiska framtiden.

I skrivande stund ser jag även att Sifo deklarerar siffror som alltmer tyder i den riktningen. Men, man ska inte ropa hej. I Sverige har vi en tradition av att vänta tills vi är över bäcken, en svensk tradition som Mona Sahlin trots sina uttalanden måste anse är en tämligen god tradition.