You are currently browsing the category archive for the ‘TV’ category.

Jag har alltid haft ett kritisk öga till godhetsryttare. Personer som i någon utsträckning tack vare ett epitet får för sig att dessa har en sanning som höjer sig över andras.

Jag har som exempel alltid haft ett ont öga till kristendomen. I unga dagar berodde denna egentligen inte på något annat än att de som avskydde den kristne hade en förmåga att göra bättre musik. Men också för att jag fick sagt till mig att jag inte var god nog som människa förrän jag öppnade en viss bok, klev i en viss sorts byggnad, men framförallt var jag inte god nog förrän jag nyttjade ett konstruerat och färdigt tankesystem. Eller att jag kanske var god nog trots allt, men att jag inte förstod mig på godhetens innersta kärna och kärleksframförande så som en präst med x antal bibelstudiepoäng gjorde.

Tack, men nej tack. Är det sant det du säger lär jag bli varse om det på egen hand.

Identitetssökandet, och att förhålla sig till samhälls- och världsgrupperingar, är slutligen det som avgör vari man lägger det goda och vari man lägger det man betraktar som ondska. Dessa är inte, och kommer aldrig någonsin vara, världsliga sanningar såsom tyngdlagen, utan kommer alltid att följa det mänskliga egot och det identitetssökande vi av naturen är skapta att följa.

Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om idag. Men nästan. Jag har sett de tre senaste avsnitten av Så mycket bättre, och även om jag tillhör gruppen alltid-tveksam-till-populärmedia kunde jag snabbt konstatera att programmet var sevärt. Framförallt för att jag gillar Plura, detta helt i linje med min vurm för det vackra svenska vemodet som Eldkvarn gjort till sin grej att tonsätta.

Sen fascineras jag av Petter. Hans arbetsinsats är utmärkande i detta umgänge då han måste dekonstruera och omtolka varje ord och varje ton i det han framför. Inte illa pinkat, men Scherman har säkert en bra deal för honom. Dessutom är det starkt att sitta där, men den image han byggt upp, och erkänna brister med den insikt han faktiskt visar. Ärligt.

Frimuraren Berghagen lipar som förväntat ganska ofta och Lill-Babs tycker allt är ”jättespännande och helt nytt för mig”. Sveriges Steve Sanders, Christer Sandelin, lär väl efter sina beträdningsförsök på September ansöka om att få vara med i Let’s Dance och där hamna på typ femte plats. Rak mun, inget att tillägga.

Sen har vi då kosmos egna kärleksryttare Thomas di Leva. Han sitter fortfarande med sitt imagemanus och verkar inte kunna förhålla sig till spontana sammanhang alls. Säg, skiter du kärleks- och rymdbajs också Thomas?

”Men han är ju så härlig..”

Nej. Och det är inte Ola Salo heller, av samma anledning. Faktum är att alla de personer som anser sig, och hävdar att de uppbär ett speciellt budskap om godhet, kärlek och medmänsklighet väcker tvivel hos mig. Det är inte misantropen i mig, det är filantropen som menar att dessa begrepp och uttryck finns där varesig man hävdar de eller inte. Jag vet många människor som jag anser besitter genuin godhet; den sortens som finns där och man kan se den. Man får se efter själv om man så önskar. Kan jag inte se den så kan du heller inte övertyga mig bara för att du säger det.

Därmed inte sagt att man inte får uttala sin egen tolkning. Men det handlar i slutändan om trovärdighet. Jag anser exempelvis att Dalai Lama verkar ha ett genuint och godhjärtat uppsåt när han talar om människors väl. Men när Reinfeldt predikar i talarstolen är det inte lika övertygande. Inte heller Sahlins hånflinade självgodhet har någonsin imponerat på mig.

Petter har inte en sådan agenda som hörnsten i sin image. Tvärtom. Men trots det så är han förmodligen den i umgänget i TV-serien som direkt och utmärkande kan påvisa att han besitter sådana egenskaper. Det krävs inte en kaftan och ett messiaskomplex för det, det fungerar alldeles utmärkt med basröst från förorten, tatueringar, trefingersringar och en rakad skalle. Eller för den delen, en skitig ostämd whiskeyröst, en övergödd mittdel och ett bakomliggande drogmissbruk.

Amen!

Jag har tidigare gett mitt gillande åt monarkin av ganska enkla anledningar. Dels är det en tradition, och min simpla principiella hållning har hela tiden varit att det är just tradition. Den mest enkla av de alla anledningarna är att jag gillar den här traditionen.

Så pass enkelt kan det faktiskt vara. Kungens tal har aldrig riktigt berört mig, inte ens talet han höll efter tsunamikatastrofen. Jag kan tycka att det är stelt, tillgjort och ibland nästan lite overkill och pretentiöst. Men självklart ska vi behålla vårt kungahus, så har jag alltid tänkt. Det skulle kosta mer tårar att avskaffa kungahuset än de bittra tårar av avundsjuka republikanerna kan krysta fram.

Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på rebublikaner. Även kungahuset har uttryckt att detta är en diskussion som bör finnas där för balansen i samhället.

Under bröllopet igår kunde jag ändå inte annat än tycka synd om republikaner. De framstår som arga kärlekshatare och lättstyrda anarkister. Även att det säkerligen inte är så. Folkets jubel nådde inga gränser och vi fick följa bröllopsparet rakt in i valsen. Jag trodde jag visste vad som väntade med tanke på 1976 års bröllop. Stelt, tillgjort och intellektuellt romantiskt. Känslomässigt, kanske skulle det bli lika tillgjort som då.

Om det inte vore för Victoria. Hon är en alltigenom fantastisk människa och hon är så ingjuten, så perfekt i sin roll som Kronprinsessa. Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan bara drömma om att vara lika passande för rollen som statsminister. Igår kände jag ända in i märgen att dessa 17 slantar är de mest välinvesterade jag gett ifrån mig. Det var ett fantastiskt bröllop.

Republikaner; försök att rösta fram personer som dessa. Försök att skapa ett kungadöme mer passande än det vi redan har. Försök att iscensätta detta jubel, denna glädje, denna romantik, denna värme och kärlek, denna sammanhållning vi upplevde igår. Lycka till!

SVT Play visar Kungamålaren – ett porträtt av John-E Franzén, om knutten som fick uppdraget att måla av självaste kungafamiljen. Det hade nog kunnat bli en ganska fin historia om den tatuerade gängmedlemmen som fick måla kungligt. Men det som levererades till Gripsholm var ett medelmåttigt försök istället för ett, ska vi säga, mästerverk. Ett sådant man förväntar sig av en hovmålare. Tavlan är fruktansvärds dålig. Glättig, stel, intetsägande, amatörnivå. Vår kronprinsessa är harmynt och Drottning Silvia ser ut som ett misslyckat examensarbete från ett vaxkabinett som sitter på Prins Carl Philips hand. Och mitt i allt – en jävla Volvo.

Man måste placera verket i John-E Franzéns övriga portfolio. Tavlan blir heller inte bättre av att man jämför den med klassiska kungaporträtt som gjorts i det här landet. Till exempel Zorns porträtt av Oscar II, för att nämna ett mer nutida exempel. I brist på skicklig realism brukar man oftast hänvisa till den modernitet man söker uppnå. ”Ett nutida porträtt”. Jag köper inte detta. Den sorts moderna och nutida touch Franzén har i sina verk är på intet sätt närvarande i porträttet av kungafamiljen.

"Dougs Place" av John-E Franzén

"Dougs Place" av John-E Franzén

Kungen själv har yppat en kommentar om verket sedan det till; att den är ”stor”. Applåderna fanns där vid avteckning, men i övrigt har inte mycket positiva tongångar hörts. Särskilt inte från konstvärlden. Företaget i sig, att som hyfsat renommerad konstnär under 80-talet avbilda kungen, är dock väldigt vågat. Det får man nog ge Franzén cred för. Kanske var gaget bra. Ja, helt säkert.

Jag är inte expert på realistiskt måleri, men ett par saker kan säkerställas; kompositionen är gjord efter enskilda fotoförlagor. Inte ett enhetligt, färdigt sådant. Då hade verket förmodligen minnt mer om Franzéns övriga verk. Kravet om fotoförlaga löd kanske något så här; en bild på rummet de skall placeras i, och sedan ett porträtt av vardera medlem som ska porträtteras.  Saker som skala, ljussättning, kontrast och färgsättning kommer därför skilja sig åt. Om man till skillnad från de klassiska porträttmålarna inte har tillgång till allt detta på plats får man helt enkelt bena ut den fisken själv. Då gäller den att ha en bra skolning och kunskap som inte härrör i fotorealism, utan den sortens skolning som härrör i avbildandet av naturen. Man måste vara Zorn för att få det att funka.

Franzén stod inte i rummet som skulle avbildas, och hade heller inte modeller och kostym tillgängliga dygnet runt som alternativ för kungamedlemmarna för att noggrannt kunna studera relationen mellan rum > gestalt. Ej heller kunde han emellanåt tillkalla valfri hovmedlem och be denne ställa sig i den pose han eller hon var menad att avbildas för att uppnå porträttlikhet i symbios med omgivningen. Inte heller verkar han ha bett om ett färdigt fotografi att utgå ifrån. Det borde han, då vet vi hur det hade sett ut. I den meningen är porträttet förvisso inget att skämmas över. Om man ser till underlag. Men han borde sett över de förutsättningar en riktig hovmålare kan avkräva. Jag gillar Franzéns katalog skarpt, bortsett från denna pinsamma plump i protokollet.

SVT Play hade igår den ypperligt goda smaken att presentera en dokumentär om den holländske renässansmålaren Frans Hals. Rekommenderas? Rekommenderas. En av de konstnärer jag personligen håller väldigt högt. Makalös virtuos vars uppenbarabriljans i diskussioner snabbt letar sig förbi camera obscura- eller icke-camera obscura-tugget. Nu pratar vi måleri.

Mors dag till ära landade en gädda på sex-och-halvkilot hemma på hennes diskbänk. Att få bottennapp som sedermera gör mothugg är minst sagt ett klimax. Lördagen och en del av söndagen spenderades i Loftahammar, tillsammans med bror och dennes två ungar. Den goda smaken kategori fiske har min bror som införskaffat elmotor. Visst finns det viss charm med kluckande årtag, men om man kan välja att glida fram ljudlöst och utan ansträngning så gör man det.

Om man inte har en tändsticksask för storleksjämförelse går det givetvis lika bra med barn.

På Newsmill pågår nu en ganska intressant debatt som startat i o m SVT:s Uppdrag Gransknings reportage av TV4:s  ”Det okända”. Teamet bakom programmet ringde upp människor vars anhöriga man misstänkte spöka. Någon tog illa vid sig och kände sig kränkt då teamet kontaktat de.

Debatten är likadan som den alltid varit; existerar övernaturliga fenomen eller inte? Ena sidan kräver bevis och vidarebefordrar till skeptikern James Randi och liknande skeptiska företrädare som utlovar summor med pengar till den som kan bevisa att övernaturliga fenomen existerar. Andra sidan hävdar att de finns i form av underättelsetjänster som använder parapsykologi och att bevisen finns att hämta i den forskning som ligger till grund för underättelsetjänsternas erkännanden av fenomenet. En tredje sida menar att även om bevis finns så kan dessa lätt förvanskas till icke-bevis, eller att bevisen finns men att skeptikerna väljer att förbise eller ogiltigförklara de. Eller så menar man helt enkelt att tillräckligt med seriös forskning ännu inte bedrivits. Sådär håller det på.

Man brukar tala i ordalag om ”en naturlig förklaring”. Om övernaturliga fenomen överhuvudtaget existerar – låt oss ponera att de gör det – så är dessa på intet sätt onaturliga, utan just övernaturliga. Bortom vår kännedom, utanför den sfär av logik och vetenskap som hittills förmått sig förklara alltifrån åska till svarta hål i rymden. Om de existerar är de fullt ut lika naturliga som allt annat. Sen finns det ett problem för de troende, nämligen att all seriös forskning och eventuella korrekta upplevelser och fakta alltid sveps in i sin kontext, alltså bedrägerierna och de fall där det har visat sig vara uppenbart humbug eller misstolkningar. Det kan vara en lyckad gissning, ”cold reading” eller bara lite eget detektivarbete.

Det är i praktiken lika lätt att vara medie som att vara konstnär, allt du behöver göra är i princip att utnämna dig själv till det. Huruvida din förmåga existerar eller inte är precis som i konstvärlden något som egentligen bara kräver en erkännande tolkning för erkännelse. Vi vet att konst existerar, men det finns kritiker som menar att en konstupplevelse enbart är en önskad bearbetning i hjärnan som förmår oss och leder oss till det vi vill se. Ja, detta gäller ju främst modern konst. Alla som haft en upplevelse av konst kan givetvis hävda motsatsen, men knappast bevisa den. Vissa, som jag, ser ingen mening i övertalningsarbetet alls då det är en personlig sak och ingen ståndpunkt man behöver slåss för. Jag kan tänka mig att många som väljer att tro på övernaturliga fenomen känner samma sak.

Som vanligt gör jag det rejält enkelt för mig. Precis som i religion ser jag ingen som helst mening med att ta ställning till en sån här fråga, alls. Min utgångspunkt är att jag inte utesluter varesig forsningsrapporter, vittnesmål eller faktaunderlag från varesig de skeptiker eller de parapsykologer som anser sig ha svaret.

Min skeptiska sida fick sig dock ett rejält uppsving när den amerikanska serien Ghost Hunters gjorde bort sig, live. Tänk på att internetnördar är noggranna folks.. Men, det gäller ju bara det här teamet vad jag vet. Det är amerikansk teve, kan man fixa tittarsiffror med fiskelinor och andra enkla medel tror jag man gör det. Är det så att programmet faktiskt innehållit äkta fenomen har man hur som helst ogiltigförklarat dessa.

Igår gästades Skavlan av Turbonegros sångare, Hank von Helvete. Eller Hans Husby som han egentligen heter. Anledningen är givetvis den att denne norrman ska gestalta Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen om den svenske trubaduren. Väl på tiden anser jag. Inte att Hank ifråga får agera på vita duken, utan det faktum att en film görs om Cornelis Vresswijk. Ja, nån superstjärna var trubaduren inte, men väl ett inslag i svenskt musikliv värd all sin beaktning även såhär i efterhand.

Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

1bac2de032ca4d7f8934821d9b697ec4_ellen98aarSåg en dansk dokumentär igår, 99 år och evigt ung, om en kvinna, Ellen Bentzen, som firade sin tionde bröllopsdag när andra världskriget drog igång 1939, hon var 60 bast när USA landade på månen, 80 bast när Berlinmuren föll och nu fick man så följa hennes liv fram till året innan hon fyllde 100.

Jag kan bli imponerad av äldre människor. Vad som är speciellt med den här kvinnan är att hon kör bil, använder internet, klipper gräset, skottar snö och en gång varje år på egen hand reser till sin son borta i Amerikat. Hon förklara sin långa levnad som ett resultat av positiv inställning till allt. Hon går liksom omkring och tycker allting är kul och festligt.

0006349402Den norske Edvard Munch blev ändå över 80 bast. Han kanske rentav fuskade emellanåt och drog på mungiporna och vem vet – kanske ett gapskratt emellanåt som inte var ett nervöst, hysteriskt sammanbrott.

Men det är ändå värt att tänka på. Det är en viss sorts romantik vi pratar om. Folk går inte omkring och mår skit för att vill må skit, folk vill må skit för att de faktiskt mår bra av att må skit.

Folk ser om och om igen hur Leonardo DiCaprio i filmen Titanic försvinner under vattenytan och Billboardlistan är inte direkt fylld med muntra popdängor. People like it. Fram med tändarna och de episka poemerna. Världens undergång äro nära och folk älskar det. Människor ömkar inte sig själva för att det får de att må sämre, folk gör det för att det är en snabb lösning till att för tillfället ge sig själv lite livsnödvändig melankoli.

skrietSen är det ju intressant varför konstnärer, musiker, poeter och andra kreatörer anammar detta. Är det helt en osanning att genialitet härstammar ur melankoli? Nja, inte riktigt. Kanske lite, men det finns en viss sanning i att bra verk av alla dess slag är skapade ur perioder av extra stor känslighet, för nyckelordet är nämligen känslighet. Kreatörer har ett bredare känsloregister än ”välmående” (kom på ett bättre ord och jag infogar det direkt), och det är helt enkelt för att det är en nödvändighet att ägna uppmärksamhet åt små ting som i vanliga fall inte skulle ha betytt ett jota.
Även vår Zorn visste att en liten klick zinkvit blandat med gul ochra kunde få en hel tavla att bli färdig, fullständig och hel. En liten skugga där, en skiftning i nyansen där och man kommer snabbt underfund med som målare, att helheter inte är något annat än detaljer i harmoni med varandra. Man kommer inte undan som musiker att spela en ton fel, då kan en hel orkester låta falsk.

Och givetvis kan man inte helt utan vidare koppla bort det här. Man börjar ägna obetydligheter mer än sin beskärda del av uppmärksamhet och kan man inte manövrera sig själv på ett skickligt sätt utanför ateljén så tror jag säkert att just den här extra känsligheten kan få en människa att må – skit. Sen om det är bra eller inte kan du ju fråga Ellen Bentzen om.

Får jag lov? Ja, det får du. I en vecka. Det känns märkligt när man kommer upp i min skyhöga ålder att helt plötsligt få en vecka ledigt. Hey, släng in några fler timmar på schemat och fram med piskorna.

Ja, precis så nördig och duktig är jag nuförtiden. Nog om det nu, jag får klappa mig själv på axeln vid ett senare tillfälle.

Har haft lite besök av en återvändande ståkkhålmare, samt fått rejäl förstoring av halsmandlarna. (Nej, inte prostatan,  jävla gammal är jag inte.)

Jag är kort och gott lite småsjuk och har ont i hela kroppen. Min tid tillbringas med serien Frasier. Snacka om kultiverad serie. Två dandys och klassisk – men så otroligt genialisk – slapstickhumor. Och det funkar hur bra som helst.
Konst nämns ofta i programmet, stora tänkare och poeter likaså. Bakom Martin Cranes (Frasiers och Niles pappa) fåtölj finns en hel rad med böcker om diverse impressionister. Monet, Degas och ett par till. Samt att det i serien faktiskt hänger en äkta Reichenberg. Har kollat upp det, och de 7 första säsongerna hängde där ett original i verkligheten. Den här serien är kort och gott allt jag behöver nu. Lite kultur och värmande slapstickhumor.

Vänner, det finns en hel del att skriva. Dock så bär det av till ostkusten om någon timme så här i den arla höstmorgonen, helgen kommer bli rekreation i form av fiske, umgänge med familj och en och en annan öl åt eder konstnär och bloggare.
Om ditt konstnärliga behov når abstinensnivåer på grund av det här, rekommenderar jag BBCs serie The private life of a masterpiece. Perfekt lördagsunderhållning.

Nästa vecka ska jag plocka isär David Hockney’s secret knowledge. Att jag är vaken så tidigt beror nämligen på att Rembrandt vände sig i graven så pass kraftigt att han väckte mig.

Nehepp, det börjar bli dags att röra på sig. Inte ur stolen (vilket iofs skulle behövas en tråksöndag som denna), men snarare från stan. Kruxet och det lilla dilemmat är att jag har sagt samma sak i säkert 10 års tid nu, men alltid då man gör sig beredd att klippa de små band som binder en vid Nässjö, så kommer andra saker emellan. Eller så kan det också handla om att det ständigt är söndag i den här staden och äventyrslusta därefter.

Men nu så kommer Sörängen in i bilden igen. Well, det ska bli skönt då den där folkhögskolan egentligen inte ligger i nässjö. Eller i alla fall skulle man kunna tro det, men det är ett folkhögskolefenomen det där. Alla människor är från andra städer eller länder, och det är ju en av nässjös vackraste platser. Man håller sig däruppe på skolan och umgås på skolan. Ett år på folkhögskola kommer troligtvis rendera i högskola på annan ort senare. I varje fall ska jag söka, och helt ärligt så kan jag backa upp mina arbetsprover ganska bra.

Ska nu sätta mig och påbörja säsong 10 av Vänner. För, låt se… Fjärde gången. Alltså fjärde gången då jag kollar igenom alla 236 avsnitt. Min ursäkt till denna förströelse är: Jag bor i Nässjö. Det är söndag och jag är bakis. Och ledig. Men ikväll ska jag faktiskt kolla på New york art scene, en dokumentär. Ska bli intressant. Jackson Pollock hittade minsann ett vinstbringande koncept.