You are currently browsing the category archive for the ‘Vardaglighet’ category.

Edit: Jag inser nu att infogandet och den senare texten till kommentaren gärna beskrev det som om jag på grund av denna funderade på att lägga ner bloggen. Jag vill bara understryka att fallet är precis tvärtom. Så ingen missförstår, allra minst kommentarsförfattaren.

”Vilken fantastisk blogg! Jag delar dina synpunkter kring det mesta, och applåderar ditt uttryck. Vänliga hälsningar Lina

Ja, det ju sådana här kommentarer som gör att det går upp för en; borde jag blogga inte bara mer än nu, utan överhuvudtaget? Lämna gärna en kommentar! Kanske är det så att en viss rampfeber är det som gör att jag ogärna skriver dagligen eller varför inte vecko- eller månatligen. Sen får jag alltid en känsla av att jag måste be om ursäkt för mitt frånfälle så fort ett nytt blogginlägg planeras. Lite som när Henrik Dorsin i Schulman Show förklarade att han, när han får motta beröm för sitt komiska snille, känner att han måste dra ett skämt som tack. Jag tror att jag känner igen det där lite. När jag får beröm vill jag liksom öppna plånboken och ge bort massa pengar. Typ. Jag har dock fått lära mig att ett enkelt ”tack” tydligen är legio.

Sen undviker jag gärna att blogga om själva bloggandet. Det är lite som att skriva en bok om att skriva en bok eller varför inte prata om hur man målar istället för att måla. Det sistnämnda stycket har satt sina rötter i mig. Hur man förhåller sig till sitt arbete, om planen är att få mer kvalitet och kvantitet i sitt gebit. För att enklare förklara det hela, om man som exempel spelar fiol och planerar att bli bättre – hur ska tankeprocessen utanför spelandet i sig bedrivas?

Svaret är mycket enkelt; låt total hjärndödhet råda. Tänk inte. Varenda tanke jag har ägnat om konst har alltid visat sig totalt meningslös och hämmande ifråga om fruktbarhet. Om jag kunde så skulle jag låta hjärnan, så fort den ägnade en tanke åt måleri som inte är vidareutvecklandet av en känsla, låta en tillfällig lobotomering inträda.

Nu ska jag ner och handla ty min flickvän kommer hem sent inatt och visst hör det väl till god manér att den ledige lagar mat åt den arbetande? Jag bifogar en bild på min hund, det ser så tomt ut annars.

När man deklarerar sin frånvaro från detta allomfattade nät möts man med, vad jag tror, samma blick som om man efter att ha tagit körkort väljer att gå:

– Varför?

Så jäkla dramatiskt är det inte.

Nu råkar jag vara unik i det avseende att jag kan bli lite manisk i vad som helst. Om det så gäller att montera isär en dammsugare för att reparera motorn eller surfa in på SVTs arkiv där jag hittar en riksdagsdebatt från 1976. Jag blir lätt intresserad och det verkar ännu inte ha uppstått en gräns för vad som kan verka intressant. ”Naturligt pund” brukar jag kalla det, och nog är det en viss välsignelse att ha förmågan att exempelvis teckna tio timmar utan paus. Jag saknar pausknappar i det mesta jag gör, på gott och ont.

Nu ska jag plöja igenom resten av Hans Henrik Brummers väldiga bibel om Anders Zorn. Förvisso har jag redan läst boken som yngling, men jag har gott om tid så..

Det är lätt att bli ljummen i bröstet vid tankar om ‘förr i tiden’. Ja, vi människor har den speciella egenheten att drömma oss tillbaka till episoder där vi inte ens var tilltänka.

Men ibland har det sina skäl. Igår morse åkte en full mugg kaffe ut på datorbordet och det hela renderade givetvis i att min arma laptop slocknade. TV har jag inte haft på många år.

Det visade sig vara en ganska förnöjsam dag. Lägenheten totalstädades, även i de vrår man vanligtvis inte ger mycket uppmärksamhet. På eftermiddagen började jag skissa på ett nytt verk jag planerat sedan en tid. Man börjar givetvis fundera på människors vara och ickevara i sina egna intressen när man ockuperas enbart av det man borde ockuperas av; ett papper, en blyertspenna. Kultur uppstår i samhällen med överflöd, alltså då gränsen för svält inte längre är precis hack i häl. Då det finns tid över för annat och då strävan om en estetiserad folkidentitet uppkommer.

'The philosopher' av Rembrandt

I min egen värld uppstår kultur lite omvänt. Jag sitter för mycket vid datorn, och även om den tiden i stor mån berikar mig – jag skriver mest och läser – så blir det ändå för mycket tid, vilket man inser när man helt plötsligt får mer saker gjort utan denna lilla mojäng jag just nu sitter framför.

Datorn surrade igång igen kring midnatt, men jag funderar allvarligt på att adoptera bort datorn ändå.

En lördag som denna visade sig passa bra för ett par personliga reflektioner av lite mer estetisk art. Jag var nere och slet i ett par hantlar på gymmet och som så alltid när svetten rinner kom jag på mig själv med att se hiskeligt förbannad ut vid minsta ansträngning. Inget nytt under solen direkt. Jag ser för det mesta arg och ond ut har jag hört, även om jag är glad.


Den här bilden togs när jag var på strålande humör. Helt ärligt.

Eftersom trippen till ostkusten denna helgen blev inställd får det bli ett par tusen streck på papper ikväll. Jag har bränt mig i solen och förpassar mig således till inomhuska domäner. It’ll do!

SVT Play hade igår den ypperligt goda smaken att presentera en dokumentär om den holländske renässansmålaren Frans Hals. Rekommenderas? Rekommenderas. En av de konstnärer jag personligen håller väldigt högt. Makalös virtuos vars uppenbarabriljans i diskussioner snabbt letar sig förbi camera obscura- eller icke-camera obscura-tugget. Nu pratar vi måleri.

Mors dag till ära landade en gädda på sex-och-halvkilot hemma på hennes diskbänk. Att få bottennapp som sedermera gör mothugg är minst sagt ett klimax. Lördagen och en del av söndagen spenderades i Loftahammar, tillsammans med bror och dennes två ungar. Den goda smaken kategori fiske har min bror som införskaffat elmotor. Visst finns det viss charm med kluckande årtag, men om man kan välja att glida fram ljudlöst och utan ansträngning så gör man det.

Om man inte har en tändsticksask för storleksjämförelse går det givetvis lika bra med barn.

Tydligen så är det en fördel att leva i en spännande och turbulent tid om man söker bli ihågkommen då ens nära och kära reser ens gravsten. Fan, hade jag bara levt på 1800-talet och i Paris hade jag varit rik nu. Ganska död förvisso.

Hursom, det kan hända saker även idag.

Runt midnatt så hörs en fruktansvärd smäll och min ingivande teori var att en stridsvagn kolliderat med huset, sån vibration var det. Lamporna blinkade och min hund Pompe verkade nära ett nervöst sammanbrott. Gick ut på altanen och ja. Brottsligheten nådde Nässjö för ganska längesedan och den har även drabbat mig i unga år. Nu visade den sitt fula nylle återigen. På parkeringen utanför där jag bor möter jag det här, nån som sprängt en bil:

0414-009
Klart som fan att folk vill bo på landet.

rodin20thinker-redJag tänkte ta itu med ännu en flersidig dokumentation av vår allomfattande konsthistoria, men fan vet om jag inte sparar dessa idéer till framtida förläggare istället. Jag vill ha en i allra högsta grad seriös, gärna dödsallvarlig blogg med allehanda akademiska inriktningar fylld av livsbejakande klokhet, tunga visdomsord och gravsdjupa filosofiska vrakdykningar. I alla fall när jag känner för det.

Men så märker man att det är de där vardagliga små inläggen som behandlar just vardagsgöromål som faktiskt renderar i  besökare. Tio rader max, en bild på det här och en pretto avslutning. Förresten, när vi ändå snackar pretto avslutningar; när jag skulle börja gymnasiet gjorde den lokala tidningen en artikel om mig med rubriken ”Per ska bli estet”. Där stod jag på sidan tre, iförd skinnjacka, svart måsvingefrilla och en direkt bitter uppsyn.
Artikeln i sig var okej, det skrevs en del om mitt utseende. Hade smycken på den tiden, bland annat ett stort metallhalsband. De skrev vidare om mina planer som konstnär, lite om min bakgrund som bildintresserad och vilka förebilder inom konsten jag hade. Zorn fanns med vill jag minnas.

Sen crescenderar allt i den här pretto avslutningen. Jag citerar;

…och jag ser i Pers ögon ett ljus som överglänser ljuset från berlocken kring hans hals. Ett ljus som antyder framtidstro.

Tack för den fröken journalist. Tack så hemskt mycket.

Nu kom jag ifrån ämnet, det var väl åndå sådär spontant och vardagligt?

Jag har ledigt en vecka så förutom att Pompe ska få sina väl förtjänta långpromenader, ska jag gräva ner mig i skissblocket och planera nästkommande dagars/veckors/månaders/års arbete.

Spontanitet är en sak, att arbeta metodisk och enligt planer en helt annan. Det får som vanligt bli det gyllene mellantinget. Det är sol därute och jag är dessvärre genetiskt konstruerad på så vis att jag måste ge mig och ut skaffa mig lite D-vitaminer. Så är det, när man är nordbo.

Där ser man, för 25:e gången i mitt liv får man äran att säga att det minsann börjar lida mot jul. Det ”lider” mot jul. Lider?

Dock när solen sticker fram, och då menar jag vår gula nordiska morgonsol, kan en del intressanta saker ske. Som en pik av solen självt;

1121-002

Notera hur den kraftigt gula nyansen får mitt grå vardagsrum till höger att kläs helt i blått. Fantastiskt.

Har också gjort en del akvareller, tänkte dela med mig av ett smakprov även där. Tyvärr har jag ännu inte hittat beskärverktyget i Paint, så jag får be om ursäkt för den något smaklösa inramningen av bilden;

akvarell-003

Får jag lov? Ja, det får du. I en vecka. Det känns märkligt när man kommer upp i min skyhöga ålder att helt plötsligt få en vecka ledigt. Hey, släng in några fler timmar på schemat och fram med piskorna.

Ja, precis så nördig och duktig är jag nuförtiden. Nog om det nu, jag får klappa mig själv på axeln vid ett senare tillfälle.

Har haft lite besök av en återvändande ståkkhålmare, samt fått rejäl förstoring av halsmandlarna. (Nej, inte prostatan,  jävla gammal är jag inte.)

Jag är kort och gott lite småsjuk och har ont i hela kroppen. Min tid tillbringas med serien Frasier. Snacka om kultiverad serie. Två dandys och klassisk – men så otroligt genialisk – slapstickhumor. Och det funkar hur bra som helst.
Konst nämns ofta i programmet, stora tänkare och poeter likaså. Bakom Martin Cranes (Frasiers och Niles pappa) fåtölj finns en hel rad med böcker om diverse impressionister. Monet, Degas och ett par till. Samt att det i serien faktiskt hänger en äkta Reichenberg. Har kollat upp det, och de 7 första säsongerna hängde där ett original i verkligheten. Den här serien är kort och gott allt jag behöver nu. Lite kultur och värmande slapstickhumor.