Precis som jag roar med mig att granska Rembrandt- och Zornmästerverk efter virtuosa felsteg, brukar jag emellanåt också granska musikens dito.

Inte för att jag på något sätt vill jämföra min barndoms gitarrhjälte Yngwie Malmsteen med någon av dessa herrar, men låt oss åtminstone fastställa att det är en fröjd att emellanåt upptäcka gnuttor av mänsklighet i vad som synes är perfektion. Eller vad som önskas vara perfektion av gitarrhistoriens största diva.

Exakt 1:50 gör Yngwie något som förvisso inte är ett stort snedsteg – men det är ett snedsteg. Nu ska jag boka en resa till USA, loopa skiten framför honom i kinesisk dropptortyranda och fråga hur det känns att ha spelat en ton fel.

Annonser

Något tillfreds och aningen tillbakalutad beaktar jag hur valrörelsen nu går in i sin sista och mest avgörande etapp då man ska övertyga de väljare som ännu inte vet vart de ska ta vägen. Plakatpolitiken ersätter sakpolitiken, genereliserande argument blir till överdrifter och retoriska knep blir desperata smutskastningskampanjer.

I valet 2006 röstade jag på Socialdemokraterna. Precis som Mona Sahlin gick med i ”Olof Palme-partiet” vill jag nog påstå att jag själv röstade på ”Göran Persson-partiet”. Göran Persson var inte vänsterradikal, och det är inte direkt skitsnack att säga att Göran Persson stod till höger inom Socialdemokratin. Hans berättelse om hur han kom hem från USA och lovade en stor sanering av den svenska ekonomin var det som slutligen övertygade mig personligen. Att lova allt till alla rimmar alltid illa för min del, då politik är ett vågspel där de som nu får smaka på gräddfilen käkar upp finanser för framtida generationer. Något vi sett innan i Sverige. I oroliga finanstider lockar inte guld och gröna direktlinjer längre, snarare räds man att samhället man lever i ska bli en hoper skuldsatta stackare man ser i ”Lyxfällan”.

Nu är det andra tider gällandes offentliga finanser och dess tempelriddare. Socialdemokraterna har lierat sig med diktarurkramande kommunistvänstern och dess hantlangare Ohly, och hela spektaklet där också Miljöpartiet ingår representeras av valiumretorikern och sagotomten Mona Sahlin. En dryg månad innan valet kan jag konstatera att socialdemokratin aldrig någon kommer få min röst, någonsin, efter detta snedsteg. Om de rödgröna förlorar valet kommer Socialdemokratin med rätta få sin största kris det svenska partisamhället upplevt. Det är inte det att Socialdemokratin per tradition är ett dåligt alternativ som makthavare, utan att sossarna under senare år snarare står i kontrast till sin egen tradition. Leif GW Persson omringar samma tankegångar:

”Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad.”

Så ja, det är ett ödesval i denna bemärkelse, men inte fullt så mycket om den svenska framtiden som den socialdemokratiska framtiden.

I skrivande stund ser jag även att Sifo deklarerar siffror som alltmer tyder i den riktningen. Men, man ska inte ropa hej. I Sverige har vi en tradition av att vänta tills vi är över bäcken, en svensk tradition som Mona Sahlin trots sina uttalanden måste anse är en tämligen god tradition.

När Zorn dirigerade Thomas Wheeler inför hans porträtt måtte han blivit mäkta förtjust i hur ljuset vid högra ögat genomtränger huden och genom en gnutta röd färg, förklarar mer av en bild än vad många andra konstnärer kan förmå sig förklara ens med hundra timmars frenetiskt detaljarbete.

I kategorin tekniskt briljans så hittar man få som bräcker Anders Zorn. Internationellt såväl som historiskt oöverträffad. Jag kan kolla hur länge som helst.

Under senare tid har Fredrik Lindström utmärkt sig som den otvivelsaktigt främsta folkbildande TV-personligheten på mycket länge i Sverige. Ja, förmodligen någonsin. Serien Världens modernaste land på SVT är inte bara det mest ärliga jag sett om den svenska folksjälen, utan kanske också det mest obehagliga. Kanske för att jag ironiskt nog sitter och anser dessa utlåtanden inte tillhör mig – man pratar ju om svenskar och en sådan kollektiv generalisering tillhör gruppen svenskar. Att tillhöra en grupp är inte svenskt, än mindre gruppen svear.

Vi ogillar massorna och står inte gärna jämte alltför många av oss själva, trots att vi omedvetet applåderat och i körer landet över sjungit samma nidvisa alltför länge.

Kollektivet Sverige är ett modernt fenomen på så vis, och Fredrik Lindström tillsammans med historikern Peter Englund kommer fram till många intressanta synpunkter om vad som karaktäriserar svensken. Ja, ingen tror sig veta vad vi är, vad vi gör eller varför. Att detta skulle bero på avsaknad av identitet, kultur eller kollektiv styrka är myten vi gärna hänvisar till, därför hittar vi på istället utan att granska verkligheten. Till och med i politiska sammanhang kan man påstå att vi saknar kultur och att det ursvenska inte existerar. Det är en fullt ut accepterad fråga i Sverige, men frågan i sig döljer mer okunskap och fördomar än det som kan komma att bli svaret:

– Vad är egentligen svenskt?

Vi har en rik svensk kultur, en stark identitet (fast vi inte vill erkänna det) och ett kollektivt medvetande. Problemet är att vi väljer att bortse från detta och löst anta något helt annat. Vi väljer nidbilden av svensken istället och anklagar kollektivet svenskar för att vara något de inte är och aldrig varit.

Vissa saker kan göra mig rejält förbannad, när lögner läggs ut om svensken rakt framför näsan på mig. ”Ja, men du är ju inte typiskt svensk” kan det heta. Man kan till och med raljera publikt på Facebook om vad svensken påstås vara, och därefter se hur ivrigt folk onanerar med alla gilla-knappar de hittar. Var är de svenskar som känner sig träffade av nidbilden om svensken? På planeten Sverige i yttre rymden eller här?

Ingen tillhör gruppen svenskar. Men det går bra att hänvisa att alla andra gör det. Det är svenskt.

Jag ska berätta vad svensken är för något; det svenska folket är ett av de duktigaste och mest arbetssamma folken i världen. Utan några oljekällor och med ganska knapp invandring internationellt sätt lyckades svenskarna bli ett av världens rikaste folk. Vi har malm och skog och ett folk som hade fattigsverige bara årtionden tidigare. Visst, vi hade valloner och andra med kunskap som invandrade, men det är ytterliggare ett svenskt fenomen att spy på det arv våra förfäder efterlämnat och ge cred till någon annan. Vi gjorde det mesta jobbet, ingen annan.

Vi är världens mest jämställda land. Vi är världens mest allmänbildade folk. Vi är det folk som allra mest omfamnar nya och främmande intryck och framförallt så är vi friska, vi lever länge och vi har en sjujäkla demokrati och vi låter folk från alla världens hörn bosätta sig här, och vi står för deras försörjning. Börjar det bli jobbigt?

Det som är negativt med vårt folk är att vi som individer totalt nedvärderar kollektivet. Från serien Världens modernaste land säger Fredrik Lindström:

”Precis som tonåringar förväntar sig svenskarna att föräldrarna, staten, ska finnas där till hands om något händer. Jag tror att bilden av svenskarnas tonårsaktiga beteende inte bara gäller staten, det som är så typiskt är just den där osäkerheten, den där blandningen av övermod och mindervärdeskomplex som också utmärker Sverige.

Vår inställning till engelskan är ett bra exempel. Dels underskattar vi våra kunskaper, vi driver med de; ”Väll, ajm from Sweden”; trots att vi pratar nästan den bästa andraspråksengelskan i världen.

[…]

Den här orealistiska självbilden, den underlättar knappast svenskarnas blygsel och handlingsförlamning.”

Korrekt. Efter att vi kollektivt sett insett vad vi egentligen är kanske vi börjar ta hand om våra äldre också.

Det är lätt att bli ljummen i bröstet vid tankar om ‘förr i tiden’. Ja, vi människor har den speciella egenheten att drömma oss tillbaka till episoder där vi inte ens var tilltänka.

Men ibland har det sina skäl. Igår morse åkte en full mugg kaffe ut på datorbordet och det hela renderade givetvis i att min arma laptop slocknade. TV har jag inte haft på många år.

Det visade sig vara en ganska förnöjsam dag. Lägenheten totalstädades, även i de vrår man vanligtvis inte ger mycket uppmärksamhet. På eftermiddagen började jag skissa på ett nytt verk jag planerat sedan en tid. Man börjar givetvis fundera på människors vara och ickevara i sina egna intressen när man ockuperas enbart av det man borde ockuperas av; ett papper, en blyertspenna. Kultur uppstår i samhällen med överflöd, alltså då gränsen för svält inte längre är precis hack i häl. Då det finns tid över för annat och då strävan om en estetiserad folkidentitet uppkommer.

'The philosopher' av Rembrandt

I min egen värld uppstår kultur lite omvänt. Jag sitter för mycket vid datorn, och även om den tiden i stor mån berikar mig – jag skriver mest och läser – så blir det ändå för mycket tid, vilket man inser när man helt plötsligt får mer saker gjort utan denna lilla mojäng jag just nu sitter framför.

Datorn surrade igång igen kring midnatt, men jag funderar allvarligt på att adoptera bort datorn ändå.

Old Paint är en blogg vars innehåll är lika enkelt som bra. En målning om dagen lite drygt, och det är antingen gammalt krafs eller nyare realistiskt måleri. Lite illustrationer hinns med också, Aubrey Beardsley bland annat.

Denna Whistler-inspirerade godsak är lite för bra för att inte publiceras även här. Hela iden kring varför jag dras alltmer åt minimalistisk realism ryms i detta verk av Agnes Noyes Goodsir, titulerad The Parisienne.

Jag och Daniel har under ett par år konverserat så gott som dagligen om diverse konstnärliga projekt. En del av dessa har också slutförts, men den ursprungliga planen – att jag skulle förflytta arslet till Gotland – har ännu inte skett. Förrän nu alltså.

Extra intressant är det att arbeta tillsammans för att se vart en specifik idé letar sig nånstans. Jag och Daniel skulle porträttera varandra i olja var det tänkt, men efter att vi bläddrat igenom diverse grafik så skulle porträttet definitivt hamna på plåt, med en ordentlig skiss som underlag. Helt enligt skolboken. Min till vänster, Daniels till höger. Klicka för större bild.

Jag ville ha ett porträtt framifrån. Simpelt och direkt, ingen energi över till bakgrund eller kroppshydda, inte i skissen. Sitter fejjan? Jepp, bra. Daniel å sin sida är mer orienterad i detaljarbetet. En intressant skillnad oss emellan, livligt teoriserad in på småtimmarna. Jag var inte inte nöjd med armens position och ändrade detta med en lite mer framåtlutande hållning, och även Daniel ändrade styrkan på bakgrunden i första upplagan av sin etsning. Dessa plåtar är första provtrycket, fler versioner kommer säkerligen dyka upp senare:

Med tanke på att de plåtar jag etsat kan räknas på en hand, och antalet porträtteringar i detta format kan räknas på en icke befintlig hand, får väl resultat sägas vara gott. Det är inte lätt att tänka omvänt. Dels är strecken som sätts i plåten ljusa mot mörk bakgrund, dels kommer det färdiga bladet att visa det spegelvända resultatet.

Energinivån var hög när resan pekade hemåtledes. En ny tripp är alltså inte flera år bort antar jag. Och jag rekommenderar verkligen, verkligen Gotland.

Daniels ateljé

En annan del av gården på Gotland (jag bodde i en gäststuga bakom ateljén)

Daniel granskar ett av de grafiska blad vi tryckte fram

Så var dags. Jag har bokat resa till Gotland för att frossa i konstnärsmyten med min syssling och penseldragare Daniel Grunditz. Coverfestivalen i Nässjö får vänta ett år till, till förmån för annat. Detta ‘annat’ blir ren frenesi i 1800-talets höghattsromantik, och samtalen nu i veckan med nämnde Gotlandskonstnär gav sannerligen en del ledtrådar om vad som komma skall:

– Du har kostym va?
– Ja, det har jag..
– Packa ner den!
– Sen, du har väl huvudstorlek som är någorlunda normal va?
– Ja, jo.
– Töm kameran!

Ska strax packa ned penslar, diverse annan konstnärsutrustning och givetvis; kostymen!

Jag har tidigare gett mitt gillande åt monarkin av ganska enkla anledningar. Dels är det en tradition, och min simpla principiella hållning har hela tiden varit att det är just tradition. Den mest enkla av de alla anledningarna är att jag gillar den här traditionen.

Så pass enkelt kan det faktiskt vara. Kungens tal har aldrig riktigt berört mig, inte ens talet han höll efter tsunamikatastrofen. Jag kan tycka att det är stelt, tillgjort och ibland nästan lite overkill och pretentiöst. Men självklart ska vi behålla vårt kungahus, så har jag alltid tänkt. Det skulle kosta mer tårar att avskaffa kungahuset än de bittra tårar av avundsjuka republikanerna kan krysta fram.

Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på rebublikaner. Även kungahuset har uttryckt att detta är en diskussion som bör finnas där för balansen i samhället.

Under bröllopet igår kunde jag ändå inte annat än tycka synd om republikaner. De framstår som arga kärlekshatare och lättstyrda anarkister. Även att det säkerligen inte är så. Folkets jubel nådde inga gränser och vi fick följa bröllopsparet rakt in i valsen. Jag trodde jag visste vad som väntade med tanke på 1976 års bröllop. Stelt, tillgjort och intellektuellt romantiskt. Känslomässigt, kanske skulle det bli lika tillgjort som då.

Om det inte vore för Victoria. Hon är en alltigenom fantastisk människa och hon är så ingjuten, så perfekt i sin roll som Kronprinsessa. Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan bara drömma om att vara lika passande för rollen som statsminister. Igår kände jag ända in i märgen att dessa 17 slantar är de mest välinvesterade jag gett ifrån mig. Det var ett fantastiskt bröllop.

Republikaner; försök att rösta fram personer som dessa. Försök att skapa ett kungadöme mer passande än det vi redan har. Försök att iscensätta detta jubel, denna glädje, denna romantik, denna värme och kärlek, denna sammanhållning vi upplevde igår. Lycka till!

SVT Play visar Kungamålaren – ett porträtt av John-E Franzén, om knutten som fick uppdraget att måla av självaste kungafamiljen. Det hade nog kunnat bli en ganska fin historia om den tatuerade gängmedlemmen som fick måla kungligt. Men det som levererades till Gripsholm var ett medelmåttigt försök istället för ett, ska vi säga, mästerverk. Ett sådant man förväntar sig av en hovmålare. Tavlan är fruktansvärds dålig. Glättig, stel, intetsägande, amatörnivå. Vår kronprinsessa är harmynt och Drottning Silvia ser ut som ett misslyckat examensarbete från ett vaxkabinett som sitter på Prins Carl Philips hand. Och mitt i allt – en jävla Volvo.

Man måste placera verket i John-E Franzéns övriga portfolio. Tavlan blir heller inte bättre av att man jämför den med klassiska kungaporträtt som gjorts i det här landet. Till exempel Zorns porträtt av Oscar II, för att nämna ett mer nutida exempel. I brist på skicklig realism brukar man oftast hänvisa till den modernitet man söker uppnå. ”Ett nutida porträtt”. Jag köper inte detta. Den sorts moderna och nutida touch Franzén har i sina verk är på intet sätt närvarande i porträttet av kungafamiljen.

"Dougs Place" av John-E Franzén

"Dougs Place" av John-E Franzén

Kungen själv har yppat en kommentar om verket sedan det till; att den är ”stor”. Applåderna fanns där vid avteckning, men i övrigt har inte mycket positiva tongångar hörts. Särskilt inte från konstvärlden. Företaget i sig, att som hyfsat renommerad konstnär under 80-talet avbilda kungen, är dock väldigt vågat. Det får man nog ge Franzén cred för. Kanske var gaget bra. Ja, helt säkert.

Jag är inte expert på realistiskt måleri, men ett par saker kan säkerställas; kompositionen är gjord efter enskilda fotoförlagor. Inte ett enhetligt, färdigt sådant. Då hade verket förmodligen minnt mer om Franzéns övriga verk. Kravet om fotoförlaga löd kanske något så här; en bild på rummet de skall placeras i, och sedan ett porträtt av vardera medlem som ska porträtteras.  Saker som skala, ljussättning, kontrast och färgsättning kommer därför skilja sig åt. Om man till skillnad från de klassiska porträttmålarna inte har tillgång till allt detta på plats får man helt enkelt bena ut den fisken själv. Då gäller den att ha en bra skolning och kunskap som inte härrör i fotorealism, utan den sortens skolning som härrör i avbildandet av naturen. Man måste vara Zorn för att få det att funka.

Franzén stod inte i rummet som skulle avbildas, och hade heller inte modeller och kostym tillgängliga dygnet runt som alternativ för kungamedlemmarna för att noggrannt kunna studera relationen mellan rum > gestalt. Ej heller kunde han emellanåt tillkalla valfri hovmedlem och be denne ställa sig i den pose han eller hon var menad att avbildas för att uppnå porträttlikhet i symbios med omgivningen. Inte heller verkar han ha bett om ett färdigt fotografi att utgå ifrån. Det borde han, då vet vi hur det hade sett ut. I den meningen är porträttet förvisso inget att skämmas över. Om man ser till underlag. Men han borde sett över de förutsättningar en riktig hovmålare kan avkräva. Jag gillar Franzéns katalog skarpt, bortsett från denna pinsamma plump i protokollet.