Det moderna måleriets pionjärer

Det är kul att börja bena i den där fisken, om vilken aktör genom vår världsomspännande konsthistoria som egentligen var den förste utövaren av modern konst. Eller vem som stod för startskottet, alltså pionjären – han eller de som lade grunden.

Själv tillhör jag den sortens personlighet att jag gärna vill ha ett bra svar på det här. Eller i brist på det, i alla fall veta hur det ligger till och vilken målare som inspirerades av vem. Ett svar på den här frågan, i alla fall ett definitivt sådant, är nog omöjligt. Självklart är det så, eftersom ingen ens vet vad modern konst är för något, mer än att det är konst som började figurera någonstans där startskottet gick för den industriella revolutionen. Och givetvis är det helt omöjligt att nämna enbart en konstnär som stamfader, de var flera. Samt lika självklart måste man ta i beaktande olika rörelser och i så fall varifrån dessa hämtade sina idéer.

Men, man kan ju givetvis spekulera lite. Om vi för stunden lägger redaymades, installationer och performances åt sidan och ägnar oss åt bildkonst, då främst måleri – då blir det lite lättare. Duchamp lär vända sig i graven då jag förutom nu, inte tänker yttra ett ord om hans pissoar.

Paul Cézanne

Och intressantare än så blir det. Om vi tar den generella sanningen att det skulle vara Cézanne och Van Gogh som stod för modernt måleri så är vi ute på rätt spår i alla fall ett sammanhang. Båda dessa var missförstådda i olika grader, och det är modernt så det förslår. Men givetvis kan man inte blunda för att Van Gogh kanske var den första riktiga expressionisten och där jämte befann sig Cézanne som troligtvis var den första att syssla med något som kunda liknas vid kubism. De båda nämns även som impressionister, eller post-impressionister. Och backar man lite, eller åtminstone flyttar sig åt sidan, så finnes en rad aktörer som stod på samma plattform eftersom vi befinner oss i den första moderna konströrelsen överhuvudtaget, impressionismen.

Impressionismen är tveklöst startskottet för all form av modernt måleri. Utan att spekulera i upphovsmännen till denna rörelse tycker jag man kan hårdra lite och säga att Claude Monet, Auguste Renoir, Camille Pissarro och Edgar Degas stod i främre raden för det som Édouard Manet (till vänster) nånstans var med om att starta.

Man skulle då kort kunna säga att Édouard Manet var den förste impressionisten och att verket Frukost i det gröna var det första moderna konstverket. Men, det var inte riktigt så eftersom impressionismen under tiden för det här verket ännu inte var myntat som namn. Då är i så fall Monet’s verk Impression: Sunrise det allra första impressionistiska verket då namnet impressionism härrör från just den här tavlan;

Men det här är lite smått självklart, även för den mindre påläste konstvetaren.

Eugéne Delacroix

Visst kan man backa ytterliggare. Två aktörer som ofta nämns som nyklassicismens Nemesis är Eugéne Delacroix och Gustave Courbet. Man ska komma ihåg att impressionismen inte enbart var ett sorts byte av bildspråk, utan även en omfokusering av motiv. Gustave Courbet hade i stor mån samma bildspråk som exempelvis Jean Auguste Dominique Ingres om man bortser från Ingres något mer kulörrika och noggranna färgpalett, men det är i stort realistiskt klassisk måleri vi pratar om. Vad som skiljde Courbet från de andra var just själva motiven, där historieskildringar lös med sin frånvaro och där nutiden fick spela ut sin roll totalt. Eugéne Delacroix på sitt håll hade däremot just historiebeskrivning som motiv för sina verk, men ett slarvigt impressionistiskt bildspråk som föregick och inspirerade det som senare skulle bli impressionismen.

Men, det här vet ni också. Varför inte backa ytterliggare? Eller sia lite. Kan man anta att just slarvigt, vardagligt nutidsmåleri är impressionism i sin kärna? Skulle man kunna säga att realistiskt måleri gjort i skissartad manér skulle vara impressionism? Det kan man säkert en grå måndag, men impressionismen är mycket mer än så. Att man överhuvudtaget döpte en rörelse så som impressionisterna gjorde är troligtvis det första steget mot modernism vi sett. Att rörelsens namn kom ifrån ett ironiskt iakttagande av journalisten Louis Leroy gör det hela än mer intressant då man per automatik blev en sorts motståndsrörelse mot vad som hängde i fina konsthallar. Och det i sig är mer modernt som nyck, än just själva måleriet och bildspråket. 

Det har funnits stora likheter med impressionismen sätt att måla, och framförallt vara tidigare. Rembrandts sista verk samt hans någorlunda samtida konstnärskollega Frans Hals inspirerade impressionisterna. Spanske Diego Velazques var en förebild för många impressionisterna, och även Francisco Goya. Att bildspråket som impressionismen förespråkade var såpass kontroversiellt beror egentligen på att nyklassicismen var det föregående kapitlet i fransk, då främst parisisk konsthistoria, och denna stilart upplevdes då inte bara som torr, overklig och borgerlig – den var i sig mer unik än impressionismen, även historiskt sett. Om man bortser från tidigt grekiskt och romerskt måleri, vill säga. Nyklassicismen var dömd att försvinna då den bars upp av makten. Konstinriktningar som hör adeln och makten till kommer alltid få maka på sig, antingen på grund av revolution eller folkets motvilja.

Att impressionisterna blev den moderna rörelsens startskott beror inte rent historiskt på att de gjorde något nytt – det beror på att skillnaden mellan den rådande nyklassicismen och folket var alltför stor och därmed skapades en konflikt. Konflikten i sig, rörelsen impressionism – var det som senare skulle bli modernt måleri. Inte nödvändigtvis verken och bildspråket i sig.

Jag har tidigare skrivit om Joseph Mallord William Turner. Lite okunnigt kan denne engelska landskapsmålare beskrivas som impressionist, men likheterna fanns där bara i hans senare bilder då hans landskap och historieskildringar blev alltmer expressiva. Men, vilka likheter. Jag vill på många sätt påstå att även om J.M.W Turner upplevde sina första blygsamma framgångar redan på 1700-talet, var han mer modern än många av de karaktäristiska impressionisterna i det senare skedet av sitt liv. Ta den här bilden till exempel;

Venetian Festival, målad så tidigt som 1845. Han inte bara föregick impressionismen, han målade abstrakt expressionistisk konst, vilket skulle dröja nästan hundra år innan New York-målarna konkurrerade ut Paris som konsthuvudstad med just denna stilart, abstrakt expressionism. Men det visste ingen på 1800-talet, allra minst Turner själv. Han är förvisso ingen förfader för denna stilart och nämns sällan i andra sammanhang än klassiskt engelsk landskapsmåleri, men han är definitivt ett unikum som figurerade överst på den klassiska konstscenen och som i nutid beskrivs som pionjär av modernt måleri.

Impressionisterna, framförallt Monet, högaktade självfallet J.M.W Turner. Kanske för att han under varnishing days – alltså de tre dagar då Englands främsta konstnärer färdigställde och signerade sina verk inför den kungliga utställningen – inte bara färdigställde utan påbörjade och slutförde stora oljemålningar. Kaxigt så det förslår. Nånting som utövarna inom slow art-rörelsen kan fundera över.

Det fanns fler konstnärer som föregick, eller gick vid sidan av impressionisterna givetvis, även under sin levnadstid. Pierre-Cécile Puvis de Chavannes var beundrad av såväl Van Gogh, Gauguin och även pointilisten Seurat. 

Etsning av Goya

Ej heller ska vi inte förglömma den kanske allra störste inom klassisk måleri, Francisco Goya, vars verk helt säkert inspirerade, och fortfarande inspirerar många konstnärer. Och inte bara genom hans klassiska politiska måleri. Hans svarta målningar och etsningar har inspirerat såväl Monet som den norske Edvard Munch.

Målningen The third of May 1808 är troligtvis en av historiens allra kändaste målningar. Picassos berömda tavla Guernica, hans skildring av när tyskarna 1937 bombade den spanska staden med samma namn, kom att bli kanske 1900-talets mest kända målning, och den var i sin tur direkt inspirerad av just Goya’s The third of May 1808. Han gjorde en andra version 1951, Massacre of Korea som är en mer direkt tolkning av Goyas målning.

I FN:s högkvarter i New York finns en reproduktion av Picassos målning Guernica, och 2003 när USAs dåvarande utrikesminister Colin Power skulle hålla presskonferens just där, insisterade Bush-administrationen på att den skulle täckas över. Så sägs det, och övertäckt var den.

Andra som gjort versioner av Goyas målning är bland annat Robert Ballagh, Sir Roy Calne men även konstnärer som verkade innan 1900-talet såsom Edgar Degas gjorde en version av The Third of May 1808.

Trots att Goyas bildspråk talade för impressionism, att hans motiv och idéer var ganska ensamma på den rådande konstscenen på 1800-talet, tycker jag nästan att det är aningen orättvis att direkt titulera honom som modern, likaväl som att titulera J.M.W Turner som modern. De var båda sin tids främsta moderna konstnärer och moderniteten i båda deras fall ligger i inget annat än att de stod ut i sin samtid. De tillhör fortfarande den klassiska scenen, men det blir extra intressant i diskussionen modernt måleri versus klassiskt dito. Det finns ingen direkt skiljegräns, ingen konstnär som hoppat fram ur ingenstans och på en femtioöring omvänt konsthistorien. Man kan bara filosofera i vilket håll det lutar åt. Om vi totalt suddar ut gränsen blir diskussionen inte helt oväntat vilken konstnär som inspirerades av vem och man finner inte helt oväntat att de klassiska konstnärer vi diskuterar idag i termer som de största, är de konstnärer som även i sin samtid var pionjärer.

Jag vill gärna omvända diskussionen och snabbt spola framåt för att se vilken konstnär som idag, 2009, kommer stå ut som pionjär inom konsten. Men det får bli ett senare blogginlägg för nu ska det ölas med goda vänner!