You are currently browsing the tag archive for the ‘fredrik reinfeldt’ tag.

Jag har alltid haft ett kritisk öga till godhetsryttare. Personer som i någon utsträckning tack vare ett epitet får för sig att dessa har en sanning som höjer sig över andras.

Jag har som exempel alltid haft ett ont öga till kristendomen. I unga dagar berodde denna egentligen inte på något annat än att de som avskydde den kristne hade en förmåga att göra bättre musik. Men också för att jag fick sagt till mig att jag inte var god nog som människa förrän jag öppnade en viss bok, klev i en viss sorts byggnad, men framförallt var jag inte god nog förrän jag nyttjade ett konstruerat och färdigt tankesystem. Eller att jag kanske var god nog trots allt, men att jag inte förstod mig på godhetens innersta kärna och kärleksframförande så som en präst med x antal bibelstudiepoäng gjorde.

Tack, men nej tack. Är det sant det du säger lär jag bli varse om det på egen hand.

Identitetssökandet, och att förhålla sig till samhälls- och världsgrupperingar, är slutligen det som avgör vari man lägger det goda och vari man lägger det man betraktar som ondska. Dessa är inte, och kommer aldrig någonsin vara, världsliga sanningar såsom tyngdlagen, utan kommer alltid att följa det mänskliga egot och det identitetssökande vi av naturen är skapta att följa.

Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om idag. Men nästan. Jag har sett de tre senaste avsnitten av Så mycket bättre, och även om jag tillhör gruppen alltid-tveksam-till-populärmedia kunde jag snabbt konstatera att programmet var sevärt. Framförallt för att jag gillar Plura, detta helt i linje med min vurm för det vackra svenska vemodet som Eldkvarn gjort till sin grej att tonsätta.

Sen fascineras jag av Petter. Hans arbetsinsats är utmärkande i detta umgänge då han måste dekonstruera och omtolka varje ord och varje ton i det han framför. Inte illa pinkat, men Scherman har säkert en bra deal för honom. Dessutom är det starkt att sitta där, men den image han byggt upp, och erkänna brister med den insikt han faktiskt visar. Ärligt.

Frimuraren Berghagen lipar som förväntat ganska ofta och Lill-Babs tycker allt är ”jättespännande och helt nytt för mig”. Sveriges Steve Sanders, Christer Sandelin, lär väl efter sina beträdningsförsök på September ansöka om att få vara med i Let’s Dance och där hamna på typ femte plats. Rak mun, inget att tillägga.

Sen har vi då kosmos egna kärleksryttare Thomas di Leva. Han sitter fortfarande med sitt imagemanus och verkar inte kunna förhålla sig till spontana sammanhang alls. Säg, skiter du kärleks- och rymdbajs också Thomas?

”Men han är ju så härlig..”

Nej. Och det är inte Ola Salo heller, av samma anledning. Faktum är att alla de personer som anser sig, och hävdar att de uppbär ett speciellt budskap om godhet, kärlek och medmänsklighet väcker tvivel hos mig. Det är inte misantropen i mig, det är filantropen som menar att dessa begrepp och uttryck finns där varesig man hävdar de eller inte. Jag vet många människor som jag anser besitter genuin godhet; den sortens som finns där och man kan se den. Man får se efter själv om man så önskar. Kan jag inte se den så kan du heller inte övertyga mig bara för att du säger det.

Därmed inte sagt att man inte får uttala sin egen tolkning. Men det handlar i slutändan om trovärdighet. Jag anser exempelvis att Dalai Lama verkar ha ett genuint och godhjärtat uppsåt när han talar om människors väl. Men när Reinfeldt predikar i talarstolen är det inte lika övertygande. Inte heller Sahlins hånflinade självgodhet har någonsin imponerat på mig.

Petter har inte en sådan agenda som hörnsten i sin image. Tvärtom. Men trots det så är han förmodligen den i umgänget i TV-serien som direkt och utmärkande kan påvisa att han besitter sådana egenskaper. Det krävs inte en kaftan och ett messiaskomplex för det, det fungerar alldeles utmärkt med basröst från förorten, tatueringar, trefingersringar och en rakad skalle. Eller för den delen, en skitig ostämd whiskeyröst, en övergödd mittdel och ett bakomliggande drogmissbruk.

Amen!

Annonser