Kafé Oasen och ungdomlig trots

Vi hade i mitten av 90-talet ett kristet fik här i staden som hette Kafé Oasen, en sorts samlingsplats där överförfriskade ungdomar vallfärdade för att få sig en kopp kaffe och en macka. Till slut blev det standard att under sena timmar dra sig mot Oasen för att dels värma sig, dels ta tillvara på den obekväma nykterhet som smög sig på efter kalla nätters lika kalla morgontimmar.

Ingen av oss blev särskilt religiös, vilket jag antar var meningen med fiket. De som stod bakom idén hade i all välvilja goda intentioner, men vi som gick dit ville huvudsakligen uttrycka vår misstro mot kristendomen – vilken vi ansåg som hyckleri givetvis – dricka kaffe, äta macka och slippa kylan. Själv hade jag ett uppochnedvänt kors jag gjort i träslöjden runt halsen. Nån Dissection-tisha hade jag ännu inte råd med, men jag fick sitta vid samma bord med de äldre som hade. Emellanåt också kasta onda fjortisblickar på missionärerna. Vi hade ett antal profiler som garanterade att bibeln ifrågasattes såväl verbalt som fysiskt. Jag minns särskilt en av dessa konversationer där en cykelreparatör var maniskt övertygad om Kristi budskap.

– Du menar alltså på allvar att jag kan typ, få den här stolen att levitera om jag bara tror på Gud tillräckligt?
– Absolut. Om du inte lyckas så är det för att din tro inte är tillräckligt stark.
– Jaha. Men lyft den då?

Stolen stod stadigt och rörde sig inte ur fläcken. Några helger därefter var jag så packad att jag slumrade till där i min stol. Sedan vaknade jag i ett annat rum med ett tiotal människor mässandes kring mig. Inklusive cykelreparatören. De menade på frälsning, jag menade på hjärntvätt.

Oasen blev ingen succé utan istället utfördes diverse dåd mot fiket, kanske för att vi i Nässjö under denna tid var starkt påverkade av vad som föregick i Norge, där man i Bergen under 90-talets första hälft hade en idag kultförklarad black metalrörelse. Bra musik, men också kyrkbränder och dessvärre också mord. Ja, om vi hade en ungdomsscen här i Nässjö så var den hur som helst motsatsen till allt vad Kafé Oasen stod för.
Ett annat fik öppnades i närheten, vilket slutade i att jag själv fick åka polisbil därifrån då jag råkat i handgemäng med en intet ont anande präst. Idag är dessa bara ungdomssynder från förr och tyvärr fick dessa religiösa uttryck stå offer för bland annat min egen ungdomstrots, av vilken vi alltid haft gott om i Nässjö. Vad som gäller nuförtiden vet jag inte, men jag hoppas att man lyckats kanalisera Nässjökidsens bitterhet gentemot något mer rättvist mål än nattöppna kaféer.